”Rensa ut all borgerlig skit”

68. För en del av oss är dessa två siffror magiska. Man minns vad de stod för – i vart fall inledningsvis, låt oss säga 1966–67. Det var än så länge en tid då man såg ljust på den röda framtiden.

Saken var klar: kapitalismen och imperialismen skulle självklart krossas, kommunismen skulle självklart segra, vi stod inför genombrottet för en ny värld, solidarisk, jämlik, rättvis. Allt var glädje, hopp, en härligt röd framtid.

Så var det – fortfarande – det magiska året 68.

Därefter började en epok då olika grenar av västerrörelsen mest tycktes ägna sig åt förtal, beljugande, förlöjligande, i en del fall även förföljelse, våld och terror, riktad mot andra delar av vänstern – ibland även riktad mot delar av den ”egna rörelsen”, de egna kamraterna.

Efter 68 tätnande ett allt tyngre mörker över svensk vänster. Det var inte längre uppståndelse och pånyttfödelse, utan ständig kris och inbördeskrig, undergång eller marginalisering.

Jag själv var på 50- och 60-talet granne med de fattiga, arbetslösa och utslagna på söder i Malmö – i en tid som i övrigt var gyllene. Många av mina klasskamrater kom från slummen på andra sidan Södervärns station. På lördagen hade de först ”bad” i skolans källare, eftersom endast få hade badkar hemma. Därefter vidtog ”Rolig Timme”, lördagens sista lektionstimme, för alla.

Vi pojkar bestraffades då med rotting-pisk. Läraren – i vår klass en ung man, elitspelare i handboll –  läste upp domen mot oss som skulle bestraffas för något som inträffat under veckan. Jag var varje vecka en av dem som i början av Rolig Timme fick veta att jag skulle bestraffas, ”få rapp” som vi sade.

Därefter kallades vi en och en fram till katedern. Man skulle stå med sträckta armar mot katedern, baken ut. Man skulle högt säga orden: ”Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur.” Sedan slog han med rottingen. Flera gånger var det någon elev som spydde av smärta. Därefter övergick Rolig Timme i lek och sång. Jag brukade då kallas fram för att spela Oh mein Papa på trumpet.

Jag brukar se detta som en av orsakerna till det ”uppror mot auktoriteterna” som präglade mitt liv 10–15–20 år senare.

På ett slutet ”partimöte” – för övrigt hemma hos mig – sjöng några av kamraterna en egenkomponerad visa på temat ”Vi skall hänga borgarna i deras tarmar”.

Vid mitten av 60-talet till mitten av 70-talet stod många av oss som vuxit upp under det tidiga 50-talets auktoritetsstyre på yttre eller yttersta vänsterns barrikader. Jag var en av dem. Jag förkastade högern, liberalerna, centern och VPK. Detta var de anständiga partierna – men, som jag uppfattade dem, politiska rottingbärare, som Stig Järells Caligula.

Fram till dess drömde jag ibland om att bli präst. Någon gång i tonåren ställde jag faktiskt denna fråga till den högkyrklige kyrkoherden: ”Hur gör man för att bli präst?” Jag var visserligen kär i hans dotter. Men ändå, min fråga var berättigad, jag ville verkligen.

I stället blev jag kommunist. Jag hade bestämt mig: kyrkan är auktoritär. Ytterligare en rottingbärare.

Från att tidigare ha varit bekännande kristen blev jag nu bekännande kommunist. Först i relativt försiktiga omgångar 65–66. 67–68 blev det fullt ös, jag blev då ”ledande Kamrat”, redigerade och skrev i röda tidningar, höll tal på torget, organiserade demonstrationer och protester. Det ledde ibland till ett dygn i häkte, vilket betraktades som en merit.

Ändå hörde vi inte till de mest ”radikala”. Ganska långt därifrån. Vi ansåg oss själva vara mer intellektuella, mer ”teoretiska”. Först Vänsterns Ungdomsförbund VUF med den karismatiske Anders Carlberg, därefter nyskapelsen Förbundet Kommunist. Vår teoretiska tidning hette Kommunist.

Kanske var vi mer ”intellektuella och teoretiska” än många andra i ”den revolutionära vänstern”. Men ändå… På ett slutet ”partimöte” – för övrigt hemma hos mig – sjöng några av kamraterna en egenkomponerad visa på temat ”Vi skall hänga borgarna i deras tarmar”. Han som komponerat den var i det civila lärare i en folkhögskola.

Ledaren i vår lilla sekt var son till verkställande direktören och storägaren i Trelleborgs Gummifabrik, en jätte på både marknad och aktiemarknad. En gång i veckan stod sonen utanför porten till den jättelika fabriken i Trelleborg och delade ut flygblad till arbetarna, där han fördömde de kapitaliska utsugarna i företaget, det vill säga sin far.

Det var mycket sådant mysko som hände vid tiden. En tid bodde vi av ideologiska skäl då och då i ett parti-kollektiv. Vi sov alla på madrasser i samma rum. Flera var gifta eller förlovade, men alla hade sex med alla. Sloganen var ungfeministisk: ”Ingen äger någon annan”.

De varken kunde eller ville leva i kontakt med det borgerliga Sverige: familj, vänner, arbetskamrater, politiska partier.

Vi demonstrerade ofta under parollen ”Röd vänster”. Det skulle ge intryck av enighet. Men för varje vecka slets denna röda rörelse sönder i ett allt häftigare ideologiskt krig och inbördeskrig. Officiellt hette det ”klass mot klass”, men reellt var det ”grupp mot grupp”.

Vänstern blev snabbt ett nästan oöverskådligt myller av organisation och politiska ståndpunkter. Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), Kommunistiska Förbundet Marxistisk-Leninister KFML, KFML revolutionärerna (KFML(r)), Vänsterns Ungdomsförbund (VUF), Förbundet Kommunist (FK), Clarté… Dessutom en uppsjö andra mer eller mindre revolutionära organisationer. Men alltid vänster.

1968 – för 50 år sedan – inträffade något som ytterst få dessförinnan hade kunnat föreställa sig. Det började i Malmö, där jag själv var verksam. En liten elit inom vår grupp studerade en dansk teoretiker vid namn Gotfred Appel. I sin bok Rebellerna i Sverige beskriver författaren Torbjörn Säfve Appels teori:

Arbetarklassen som helhet lever väl under kapitalismen idag … arbetarklassen i vår värld som helhet idag måste beskrivas som en arbetararistokrati som är mutad av kapitalisterna med hjälp av superprofiter från utsugningen av mänsklighetens flertal.

Läsning av Appel spred sig till vänstern i bland annat Uppsala, Stockholm och Lund. En grupp inom KMFL drog slutsatsen att det i nuvarande stadium var omöjligt att nå den mutade arbetarklassen med ett revolutionärt budskap. Därför var det meningslöst att verka inom ett marxist-leninistiskt parti.

I stället satte de allt hopp till Kina och Mao. 1 maj 1968 spred de ett flygblad med bland annat detta innehåll:

De förtryckta folken och nationerna ställer nu sitt hopp till det socialistiska Kina, där arbetare och bönder, vägledda av Mao Tse-tungs tänkande, befäster sin makt genom den stora proletära kulturrevolutionen. När väl Mao Tse-tungs tänkande omfattas av alla världens folk blir det en outtömlig styrkekälla och en andlig atombomb av outtömlig kraft.

Av detta drog de bland annat denna slutsats: De ansåg sig vara en del av Kinas Kommunistiska Parti, KKP. De varken kunde eller ville leva i kontakt med det borgerliga Sverige, vilket inkluderade alla utom de själva: familj, vänner, arbetskamrater, politiska partier – både borgerliga, socialistiska och kommunistiska. Därför upprättade de ett antal ”revolutionära celler”, som regel i en lägenhet i ett helt vanligt bostadshus. Där införde de vad de ansåg vara ”proletariatets diktatur” enligt Mao Tse-tungs tänkande och i samklang med den i Kina då pågående ”kulturrevolutionen”.

Det var endast den ledande rebellen som hade tillstånd att läsa DN och andra dagstidningar.

Armas Lappalainen, var en av dem som bildade Rebellrörelsen, och en av de första ledarna. I en senare bok, Om socialismen, ger han följande första insidesbild av de första rebellernas cell-liv. Medlemmarna…

…lever i kala celler, där alla möbler och över huvud all inredning är borttagen, där den största enkelhet iakttas i kost och vanor, där till exempel flickorna har snaggat håret och där man sover på hårt golv, och där – och detta är kärnan – det inte existerar någon privat egendom utan alla har överlämnat sina lägenheter och sina pengar och över huvud alla sina ägodelar… till rörelsen, som för övrigt anser sig äga allt i samhället och har rätt att tillgripa vad som helst.

Många av dessa rebeller kom från borgerlig och akademisk miljö. Ett mål för Rebellrörelsens ledare och mest hårdföra medlemmar var att utrota allt ”borgerligt” från alla kamrater i organisationen. Säfve skriver:

Alla konstföremål – foton, målningar, skulpturer, smycken, grammofonskivor – var potentiellt farliga emedan de kunde fastnagla medvetandet vid den borgerliga världens dagdrömmar.

Några exempel på sådant som hände:

1. Erik.

Rebellen Gunnar kommer hem till sin lägenhet, nu förvandlad till cell. Hela hans stora klassiska skivsamling stod uppställd på köksgolvet, 78-varvare, celluidskivor. Erik, ledande kamrat i cellen, stod hotfull mitt i rummet. Flera år senare berättar Gunnar:

– Han skrek åt mig att jag borde ha rensat ut skivorna för länge sedan. Att jag måste rensa ut all borgerlig skit ur huvudet. Och så började han sparka sönder skivorna.

(Celledaren Erik, denne capo som sparkade sönder Gunnars klassiska skivor för att rensa ut all borgerlig skit, är i dag läkare och chef för en vårdcentral, har familj och en liten villa. Han säger sig inte komma ihåg. Men kommer ihåg: ”Det gällde att rensa ut all borgerlig skit.”)

2. Även denna gång Erik.

En rebell i Stockholm får en häftig gråtattack, under vilken han säger sig vara ett genomkorrumperat reaktionärt svin. För att stärka rebellernas revolutionära sammanhållning uppmanar han sina kamrater att döda honom.

Två ledande Kamrater – däribland ovan nämnde Erik – kör då ut honom till skog, binder honom vid ett träd och tar fram moraknivar för att sticka dem genom det påstådda svinets hals.

Just då kommer en larmad polisbil. När de två rebellerna hör polisens sirener lösgör de sin kamrat, ”svinet”. De sätter sig alla tre ner vid trädet och upptar tillsammans högläsning ur Maos lilla röda i något som skall lika kamratskap. Polisen avför ärendet.

(Vad hände när polisen avlägsnade sig? Blivande doktor Erik säger i en långt senare intervju till Säfve: ”Vi åkte hem och drack te tillsammans.”)

3. Barn i barncell

Rune och hans dåvarande hustru Mona var rebeller, han ledande, hon på basplan. De hade två barn, ålder två och tre år. En dag fick hon order att infinna sig på viss adress för studier av Maos lilla röda. Andra i ”partiet” skulle passa barnen under dagen – det var en order. På kvällen skulle familjen återförenas igen.

Men det var aldrig tänkt att bli så, och det blev aldrig så. Senare på dagen informerade Kamrater i organisationen Mona att hon inte skulle få träffa sina barn igen.

De anklagade henne för att ha ett ”borgerligt och därmed skadligt inflytande” på sina barn. Barnen skulle därför hädanefter ”uppfostras i en särskild barncell, av kamrater som inte stod barnen nära och därför inte hade lika lätt att överföra gammalt arv på dem.”

4a. Att läsa Dagens Nyheter

I denna veva avslöjades att Mona ibland läste Dagens Nyheter. Centralkommitten dömde henne därför som ”förrädare och kontrarevolutionär”. Hon belades med husarrest. Författaren och regissören Bosse Lindquist beskrev senare: ”Hon kunde inte ens gå på toaletten utan att en kamrat stod utanför och vaktade”.

4b. Att smygläsa DN på dass

Det var endast den ledande rebellen som hade tillstånd att läsa DN och andra dagstidningar. Efter ledarens/ledarnas läsning förvandlades tidningen till dasspapper, som placerades på cellens toalett. Säfve skriver:

En rebell råkade under cellvistelsen av misstag snegla på en rubrik i Dagens Nyheter medan han satt på toaletten (man använde borgerliga dagstidningar till toalettpapper), varefter rebellen öppet tillstod denna synd och krävde resolut bestraffning.

5. Brott och straff

Rebeller som dömts till straff argumenterade som regel inte emot sina domar. Det var tvärtom vanligt att de krävde mer bestraffning. Säfve berättar:

Hos en av Stockholmsrebellerna gick självbestraffningkättjan så långt att han på fullt allvar föreslog kamraterna att han skulle forslas runt i Sverige i en glasbur, i en ambulerande monter så att folket skulle kunna se vilket kontrarevolutionärt monster han var!

Det var en fullständigt galen värld. Men det skulle snart – fortfarande under 1968 – bli ännu värre.

Inom den maoistiska delen av Clarté fanns en person vid namn Fransisco Sorrion, under täcknamnet Fredrik Svensson. Född 1937 i Spanien, till yrket murare. Enligt uppgift hade han arbetat en tid Kina. Därefter kom han till Sverige, blev medlem i Clarté Uppsala där han snabbt fick ett rykte. Men han förblev en tid ”relativt okänd” för den mer konventionella ledningen i Clarté Stockholm och Lund.

Våren 1968 rådde konflikt mellan konventionella clarteister i Stockholm och maoistiska rebeller i Clarté Uppsala. Vid ett planerat försoningsmöte i Uppsala, 12 timmar utan paus och mat, gjorde Sorrion sitt första större framträdande.

Lundaakademikern Håkan Arvidsson satt ordförande vid detta 12 timmar långa mardrömsmöte. Först såg det ut som om Arvidssons fraktion skulle vinna stort. Men då begärde en ”för mig relativt okänd Uppsalamedlem” ordet: Fredrik Svensson/Fransisco Sarrion.

Många år senare skrev Arvidsson om upplevelsen i sin bok, Vi som visste allt:

Han använde inga av de vanliga debattmedel som vi var vana vid. Tvärtom talade han med en känsla som oavbrutet stegrades och som ibland kulminerade i ett slags inspirerade höjdpunkter då orden flödade som om han talat i tungor. Han ömsom viskade, ömsom röt, han vädjade och fördömde.

Han uppträdde som en dansör. Han kastade sig fram mot dem han angrep. Han föll på knä och hoppade runt.

Arvidsson sammanfattar: ”Extatisk estradkonst.”

Fotografier visar Sarrion som till det yttre rätt sluskig. Men han skaffade sig på kort tid nästan all makt över ”Rebellrörelsen”. Denna maktutövning eskalerade varje vecka, präglades av råhet, brutalitet och sadism mot det lilla övriga fåtal som tillhörde gruppen ”Rebellerna”.

Under sommaren och förhösten 1968 ökade Sarrion trycket mot cellerna med full kraft. Sarrion blev nu, för rebellerna, ”den ofelbare”. Under hans ledning inleddes en rad ”rättegångar” mot rebeller i cellerna – det vill säga hemliga kommunistiska kollektiv – som misstänktes för olika former av ”borgerliga avvikelser”.

Säfve skriver:

”Den ofelbare” upprätthåller sin makt … genom att anordna rättegångar mot dem som är kritiska mot honom … Medlemmarna kallas samman till ett möte där ”den ofelbare” leder processen … Den felande sitter på en stol i mitten och drabbas av en hagelskur av kritik från de närvarande. Alla måste delta i kritiken eftersom det uppfattas som egendomligt om någon inte gör det.

Den anklagade kamraten sitter på en stol i mitten av andra kamrater. Dessa andra kamrater uppmanas att spotta och slå och sparka den som sitter på stolen.

Exempel nr 5: Hans Seyler

Här måste jag introducera namnet Hans Seyler. Han var en av dem som stod närmast ”Sarrion den ofelbare”. Vid ett tillfälle var han fångvaktare över Anna i en cell någonstans i ett hus i Stockholm. I en intervju många år senare sade han:

– Vi ansåg att hon var folkets fiende, och därmed hade hon förverkat alla sina rättigheter. Vi bestämde över hela hennes jag. Det var inte självklart att hon skulle få mat eller gå på toaletten. Vi kunde sitta i dagar och kritisera henne. När hon till slut försökte göra avbön anklagade vi henne för att fly undan straff. Hon hade ingen utväg! Hon bröt ihop och började gråta. Sedan började vi om igen.

Denne Hans Seyler nämns ovan som ”fångvaktare över Anna”.  Det är första gången i denna berättelse hans namn nämns. Men han återkommer i dokumenten, gång på gång. Han var in i det sista en i den närmaste kretsen kring ”den ofelbare”.

Efter tiden som ledande rebell fick Hans Seyler arbete och position inom bland annat Riksrevisionsverket och Skatteverket.

Om Rebellrörelsen hade överlevt krisen 68, hade den med viss sannolikhet utvecklats som mord- och terrorgrupperna på andra håll i världen.

Endast några veckor senare veckor senare, hösten 68, tog Rebellrörelsen livet av sig själv, upplöstes och försvann. ”Den ofelbare” flyttade till turistnäringen på Malloca. Gittan Jönsson var en av de absolut sista som lämnade den snabbt sjunkande skutan. I dag är hon konstnär, bosatt i fashionabla Brantevik, Österlen, Skåne. I en intervju säger hon:

– Hur kunde det gå så fel, när de flesta av oss ville så väl?

Rebellrörelsen var en kortlivad, extremistisk och brutal del av vänstern 1968, för 50 år sedan. Dess död var blixtsnabb; den slutliga dödskampen pågick endast några få dagar. Om den hade överlevt krisen 68, hade den med viss sannolikhet utvecklats som mord- och terrorgrupperna på andra håll i världen: Italien, USA, ”Palestina”, Tyskland (Baader-Meinhof-ligan).

Nu blev det inte så. Någon har sagt att de helt enkel ”inte hann”.

Här – i detta land som de skildrat som ett borgerligt och kapitalistiskt helvete – här blev de läkare, tjänstemän, konstnärer.

En del av dem bröt samman, sökte sig till psykiatrisk vård, en begick mig veterligen självmord. En del Rebeller flyttade till andra länder. Men många i Rebellernas ledning stannade i Sverige. Och här – i detta land som de skildrat som ett borgerligt och kapitalistiskt helvete – här blev de läkare, tjänstemän i stat och kommun, konstnärer, till och med journalister. Det vill säga ”kapitalismens lakejer”, enligt deras tidigare retorik.

Många av dem blev under 70-talet kuggar i det nya endast svagt rosafärgade välfärdsbygget. Även på högre nivå. Redan i denna korta genomgång har vi sett att några av de mest capo-liknande plågoandarna till synes utan några som helst problem kunde ta sig långt in i apparatens labyrinter.

Det var en tid så allt syntes möjligt, inte minst för dem som några år tidigare hade stått på barrikaderna för att ”krossa kapitalet, krossa kapitalismen, krossa makten…”

Rebellrörelsen var den mest extrema, obehagliga och skrämmande delen av 68-vänstern. Men den var inte helt unik. Inom yttersta vänsterns olika delar fanns sådant hemligt som kunde påminna om det som i Rebellrörelsen blev fullt synligt.

För min egen del: Jag var aldrig medlem av ”Rebellrörelsen”. Inte ens frestad. Men jag hade vänner och ”kamrater” som blev ”smittade”. Det jag såg och hörde bidrog starkt till att jag inom ganska kort tid därefter lämnade vänstern.

I alla dess former, för alltid.