Relativiseringen är ett hån mot Tenstaföräldrarna

”Ni struntar i att försöka lösa gängskjutningarna för det är ju bara vi invandrare som drabbas.” 

Jag står på ett möte i en skolmatsal i Tensta. Vi är tre åklagare och en domare som tillsammans med närpolisen träffar ett nätverk som bildats av föräldrar till barn som skjutits ihjäl eller på annat sätt drabbats på nära håll av gängvåldet. Rummet är fyllt av frustration och förtvivlan. Föräldrarna berättar hur deras barn har blivit avrättade och förklarar att de upplever att det inte leder till någon som helst reaktion från samhället. Hur deras barns mördare fortsätter röra sig fritt på gatorna. Citatet som inleder den här texten kommer från en mamma vars barn sköts ihjäl i januari i år och där det fortfarande inte finns någon misstänkt person frihetsberövad.

Bryr det svenska samhället sig tillräckligt mycket när invandrare skjuts ihjäl?

Vi åklagare, domare och poliser på plats försöker förstås förklara för föräldrarna att rättsväsendet hanterar mordärenden på samma sätt oavsett vilket etniskt ursprung offret har, och att vi gör vad vi kan med de verktyg som lagstiftaren har gett oss. Om man lyfter blicken kan man dock inte värja sig från insikten att det kan ligga något i de anklagelser den förtvivlade mamman lägger fram. Bryr det svenska samhället sig tillräckligt mycket när invandrare skjuts ihjäl?

Det är ett välkänt faktum att människors förmåga att känna medlidande med andra människors tragedier helt är beroende av hur väl man kan identifiera sig med dem som drabbats. Det som är avgörande är inte det geografiska avståndet utan hur nära vi står de drabbade kulturellt. När ett terrordåd sker på Nya Zeeland får detta ett helt annat nyhetsvärde i Sverige än ett terrordåd i Kongo, trots att Nya Zeeland ju ligger betydligt längre bort. Det är också ett faktum att de människor som skjuts ihjäl i Sverige med få undantag har sina ursprung i kulturer som ligger långt från den svenska kulturen.

Vi måste fråga oss om det är kombinationen av dessa fakta som är anledningen till att det snabbt eskalerande dödliga skjutvapenvåldet länge bara mötts av en trött gäspning om att detta är ”oacceptabelt” från styrande politiker. Först nu, när vi nått Europas topplacering över dödligt skjutvapenvåld och vårt rättsväsende varken mäktar med att lösa dessa eller många andra brott, har vi yrvaket börjat fundera över lösningar på problematiken. 

Trots detta är det fortfarande många som försöker tona ner situationen. Istället för att se och erkänna den enorma otrygghet människor känner i vissa invandrartäta områden i vårt land, försökte exempelvis den dåvarande inrikesministern Mikael Damberg (S) förra sommaren spä ut problematiken när han i en intervju med Sveriges Radio Studio Ett uttalade att ”om vi tittar på hur många vi är i Sverige så är det fortfarande väldigt ovanligt att man drabbas av det”. Ett liknande resonemang förde journalisten Jan Guillou när han i en krönika strax före årsskiftet påpekade att det är större risk att halka i badkaret än att drabbas av gängvåldet.

Att som Damberg och Guillou relativisera det dödliga gängvåldet är inget annat än ett hån mot de förtvivlade föräldrarna vi möter i Tensta, och mot alla andra människor som lever i utsatta förorter och dagligen tvingas leva med de blodiga konsekvenserna av den grova kriminaliteten. Den senfärdighet som länge präglat svensk kriminalpolitik vittnar tydligt om det uppenbara faktum att beslutande politiker inte i tillräcklig grad kan identifiera sig med de människor som främst drabbas av dessa brott. 

Att som Damberg och Guillou relativisera det dödliga gängvåldet är inget annat än ett hån.

Jag vågar påstå att man inte hade suttit på händerna och tittat på när ungdomar en efter en skjuts, eller gjort jämförelser med badkarsolyckor, om samma brottslighet istället hade drabbat orter som Bromma eller Lund. I ett politiskt landskap där rasismanklagelser står som spön i backen är det ofattbart att det finns en helt blind fläck när det gäller denna fråga, där man så uppenbart gör skillnad på folk och folk.

Det är inte en naturlag att Sverige ska ha en skjutning om dagen. Det är ett logiskt resultat av den politik som förts där man alldeles för länge blundat för orsakerna. Det allra högsta priset för detta betalar människorna i våra invandrartäta förorter. Om vi menar allvar med att deras liv är lika mycket värda som andra svenskars är det dags att sluta relativisera och omgående kavla upp ärmarna för att vidta de omfattande åtgärder som krävs för att vända utvecklingen.