Idéer Krönika
Nej, en brinnande bok är inte ett bokbål
I en pluralistisk demokrati måste yttrandefriheten stå pall även för yttranden som utmanar och upprör. Att likställa provokativa symbolhandlingar med historiska utrensningar må vara lockande, men riskerar att fördumma en viktig debatt, skriver Linnea Dubois.
Påskkravallerna har redan etablerats som begrepp både i folkmun och i spalterna, och så lär våldsamheterna i flera svenska städer under påskhelgen 2022 också gå till historien. Delvis som ett exempel på ordningsmaktens tapperhet, utsatthet och organisatoriska svagheter, men också som en väl tilltagen dunk bensin på en allt mer glödgad debatt om yttrandefrihetens gränser. Den utlösande faktorn till våldet – även om långt ifrån allt ansvar bör placeras där – var att den danske högerextremisten Rasmus Paludan offentligt brände enstaka exemplar av Koranen.
Troende muslimer ser Koranen som Guds ord förkroppsligat – och alltså inte som en avskrift, på det sätt som kristna ser på Bibeln. Inte minst av detta skäl står muslimska grupper först i kön för att kräva att deras religionsfrihet respekteras genom förbud mot den här sortens kränkningar. De möts halvvägs, om än trevande, av sekulära yttrandefrihetsförkämpar som velar: ”Måste man verkligen tillåta exakt vad som helst? Är inte heliga texter ändå speciella? Vem tjänar egentligen på yttranden som bara uttrycker hat?”
Många har redan resonerat klokt om vikten av att yttrandefriheten skyddar just det som kränker, sårar och upprör. Grundlagsskyddet för de yttranden som är helt okontroversiella är, när allt kommer omkring, tämligen onödigt – det finns ändå ingen som ifrågasätter eller försöker tysta. Och, som redan John Stuart Mill skrev, är det just i det obekväma – trots att det många gånger visar sig vara felaktigheter, dumheter och nonsens – som vi har möjlighet att få syn på något nytt.
Yttrandefriheten finns till just för det obekväma.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, väljer en egen väg i debatten. I sin ovilja att skilja på religiösa urkunder och andra texter landar han i en debattartikel i Expressen i att det bör vara helt förbjudet att bränna böcker i politiska syften, oavsett bokens innehåll. ”Bokbål som politisk manifestation”, skriver han, ”hör helt enkelt inte hemma i en demokrati”.
Just den formuleringen blottar dock ett logiskt felsteg präglat av associationer som grumlar den egentliga problematiken i fallet Paludan. Ordet bokbål är behäftat med starka associationer till nazisternas målmedvetna och storskaliga destruktion av religiös, politisk och allsköns uppfattat progressiv litteratur under 1930-talet. Att detta väcker avsky är fullt förståeligt.
Att en privatperson, om än i sin roll som kontroversiell politiker, symboliskt bränner ett exemplar av en aldrig så helig bok för att provocera och markera fientlighet är dock något annat än systematiska försök att genom att samla så många exemplar som möjligt av en skrift helt utradera den från jordens yta.
Det enskilda exemplaret av en bok är inte lika oundgängligt som tidigare.
I västvärlden har boken som fysiskt objekt otvivelaktigen kommit att få en symbolisk konnotation som närmar sig ett allmänt heligförklarande. Boken har varit bäraren för frihet och framsteg, för radikala nya idéer och för de återupptäckta gamla, för oppositionell kritik och för bryggor över gränser. Alltsedan tryckpressens uppfinnande har människor dött för sin rätt att skriva, läsa, trycka och sprida just böcker – och andra har dödat för sin upplevda rätt att slippa höra på. Böcker har smugglats in och ut ur diktaturer som den yttersta budbäraren för att ett annat samhälle alltid är möjligt. De har kostat årslöner och tryckts i upplagor så små att de exklusiva exemplaren kunnat räknas på tio fingrar.
Detta är och förblir dock en symbolisk särställning betingad av historiska och materiella skäl – skäl som inte nödvändigtvis väger lika tungt i dag som de gjorde på 1930-, 40- eller 80-talet. Rothstein tar upp tidningar och tidskrifter, men menar att dessa ”inte [har] samma symboliska innebörd som en bok”, eftersom de utkommer periodiskt. Utöver det faktum att varje nummer av en tidskrift har unikt innehåll missar Rothstein något centralt.
Nog för att människor kan ha djupt rotade emotionella band till den fysiska boken – det har undertecknad också – men det enskilda exemplaret är långt ifrån lika oundgängligt som det varit tidigare i historien.
Yttrandefriheten vinner mycket lite på ett heltäckande förbud av bokbränning i politiska syften.
I ett pluralistiskt informationssamhälle där samma idé – eller rentav samma text – kan spridas i många kanaler parallellt, både fysiskt och digitalt, i ljud, bild eller text, utökas avståndet mellan den enskilda kopian och ur-verket som yttrandefrihetens skyddsobjekt. I dag kan informations- och åsiktsutbyte ske betydligt mer oberoende av form, vilket gör att det i dag är betydligt svårare att förinta en text för gott.
Det gör att den retoriska parallellen mellan påskens bokbränningar och historiska bokbål haltar – även om man vänder sig mot Rasmus Paludans avsikter, åsikter eller metoder. Den riskerar snarast att påskynda en utveckling där böcker allt mindre värderas för sin roll som bärare av intellektuellt innehåll, och alltmer förvandlas till oberörbara reliker.
Mer av Linnea Dubois:
Om man ändå för en stund vill acceptera religionsfrihetspremissen: varför förtjänar inte andra heliga objekt eller uttrycksformer samma behandling? Konstprojekt som Andres Serranos Piss Christ från 1987 eller Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce Homo från 1998 utgör i lika hög grad exempel på fall då religiöst helgade objekt skändats och förlöjligats i yttrandefrihetens namn – med den skillnaden att kristna grupper berörs mer av motivet än av formatet.
Yttrandefriheten vinner, tvärtemot vad debattörer som Rothstein försöker hävda, mycket lite på ett heltäckande förbud av bokbränning i politiska syften – oavsett hur osmaklig, obekväm eller rentav avskyvärd man kan tycka att en sådan handling är. Tvärtom vore ett sådant förbud en inskränkning av yttrandefriheten på ängslighetens och symboldyrkans grund. Det är allt annat än övertygande.