Ekonomi Krönika
Regeringens nyprotektionism riskerar att stå oss dyrt
Godtyckligt, ineffektivt och skadligt för Sveriges ekonomi. Regeringens lagförslag innebär att investeringar i alltifrån batteritillverkning till förskoleluncher ska granskas, även när investerarna kommer från Sverige. Uppdraget är lika nyprotektionistiskt som omöjligt, skriver Anton Lindblad.
Utländska investeringar i svenska företag, uppfinningar, resurser och infrastrukturella tillgångar är inget nytt, och är med få undantag något som bör välkomnas. Ta Volvo Cars som exempel. Utan kinesiska Geely som ägare är det inte osannolikt att biltillverkarens långvariga kräftgång, under svenska och amerikanska ägare, hade fortsatt. På senare tid har de protektionistiska vindarna emellertid kommit att blåsa allt starkare.
Bakom detta finns både idéer om självförsörjning i spåren av pandemin och en ökad oro för vilka risker investeringar från framförallt ett allt mer auktoritärt Kina egentligen för med sig. Det är exempelvis en gammal sanning att det egentligen inte finns privata bolag i Kina – kommunistpartiet är alltid det yttersta ägarintresset även i “privata” bolag. När dessa bolag köper upp svensk teknik, kompetens eller andra resurser som har strategisk betydelse kan det påverka Sveriges säkerhetspolitiska intressen. Denna risk ska förstås tas på allvar.
Men frågan är om inte regeringen har låtit denna nyprotektionism gå för långt.
Regeringen har nämligen föreslagit att en myndighet – Inspektionen för strategiska produkter – ska få i uppdrag att granska alla investeringar i svenska företag som innebär eller kan innebära en utländsk direktinvestering. Myndigheten får rätt att förbjuda sådana investeringar på förhand, men även att riva upp investeringar i efterhand. Myndigheten ska också få rätt att, ytterst med hjälp av polis, ta sig in i företagets eller investerarens lokaler för att genomföra sin granskning. Inte alla verksamheter omfattas, men var gränsen ska dras är trots regeringens uttalande om det “snäva tillämpningsområdet” svåröverskådligt.
Gud förbjude att förskoleluncherna infiltreras av kinesiska investerare.
Vilka verksamheter ska då omfattas av myndighetens tillsyn? De reglerade verksamheterna är svåröverskådligt många. Vissa uppenbara områden (järnvägar, sjukhus, el, hamnar och så vidare) ingår givetvis, men ambitionerna stannar inte där. Utgångspunkten för vilken verksamhet som ska omfattas är av en sammanställning som genomförts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Sammanställningen innehåller alltifrån “tillhandahållande av offentliga måltider till förskolor” till “förvaltande av kyrkliga kulturminnen”. Från sektorerna bygg, handel och industri klassificeras “byggverksamhet”, “grossistverksamhet” och “detaljhandel” som samhällskritisk verksamhet utan närmare detaljnivå. Det är svårare att se på listan och säga vad som inte utgör en viktig samhällsfunktion. Med så många verksamheter under lupp lär den granskande myndigheten ha fullt upp – Gud förbjude att förskolelunchernas finansiering infiltreras av kinesiska investerare.
Regelverket innehåller med andra ord en stor risk för politiskt godtycke.
***
Dessutom har regeringen valt att granskningarna även ska gälla investeringar från andra EU-länder och inom Sverige. Detta strider uppenbart mot den inre marknadens anda, och den fria rörligheten för kapital inom EU. Regeringen skriver att EU:s fördrag medger undantag från den fria rörligheten som motiveras med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet. Samtidigt är det svårt att se att fri rörlighet för kapital, en av EU-samarbetets hörnstenar, överhuvudtaget har vägts in i förslaget med tanke på att alla investeringar i Sverige kan komma att granskas.
Det är lätt att i diskussioner om den här typen av åtgärder titta endast på de fall som avses – de fall där en investering faktiskt är problematisk riskerar att ske. Men vi får inte glömma att ställa dessa fall, och hur vanliga de än kan tänkas vara, mot hur många andra fall som finns. Hur många oproblematiska investeringar kommer behöva granskas i jakten på de problematiska? Flera remissinstanser uttryckte farhågor kring just detta. Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Säkerhets- och försvarsföretagen och Teknikföretagen uttryckte oro över att myndigheten kommer behöva ägna “resurser åt en mycket stor andel oproblematiska investeringar med medföljande kostnader och fördröjningar”.
Faktum är att till och med myndigheten själv varnar för att regeringen har underskattat effekterna på ekonomin.
En annan faktor som bidrar till komplexiteten i förslaget till lagstiftning är att det redan finns en lag som delvis hanterar det som föreslås – säkerhetsskyddslagen. I lagen hanteras bland annat försäljning av svenska företag som bedriver olika typer av känslig verksamhet. Många remissinstanser har påpekat att lagstiftningen kommer att överlappa. En utländsk investerare och ett företag har därför inte bara säkerhetsskyddslagen att ta hänsyn till (enligt vilken rigorösa lämplighetsbedömningar ska göras av Säkerhetspolisen) utan även en granskning av ISP. Vidare är hela upplägget med dubbla granskningar märkligt eftersom regeringen har fastställt att informationsutbyte ändå ska ske mellan ISP och Säkerhetspolisen. Resultatet är alltså att två myndigheter oberoende av varandra ska granska en investering trots att de båda utbyter information. Faktum är att till och med myndigheten själv varnar för att regeringen har underskattat effekterna på ekonomin:
Inspektionen för strategiska produkter (ISP) bedömer att den negativa effekt som en omständlig hantering av utländska direktinvesteringar kan ha på investeringsklimatet underskattas av regeringen.
Regeringens lagförslag vilar på ett legitimt och välmotiverat säkerhetspolitiskt intresse. Propositionen bedyrar vikten av rättssäkerhet, ekonomisk effektivitet och Sveriges fortsatta position som exportland. Likväl innebär regeringens förslag stort godtycke, vilket riskerar att bli en svart låda för investerare. Den nyprotektionistiska linjen är illa dold och det ekonomiska priset riskerar att bli högt.