Ekonomi Krönika
Otack är frihandelns lön
De senaste åren borde ses som en triumf för den globala kapitalismen. Tack vare näringslivets anpassningsförmåga har de katastrofscenarier som målats upp vid både pandemin och Ukrainakriget kunnat undvikas. Ändå drar politiker runt om i världen motsatt slutsats, skriver Johan Norberg.
Medierna fylls med rapportering om fotbollschefen Luis Rubiales lumpna beteende efter Spaniens VM-guld, men det finns ett mer dramatiskt exempel på en triumf som har slutat i vanära: frihandeln efter att den räddat oss från de senaste årens chocker, som pandemin och invasionen av Ukraina.
När världsekonomin stängdes och de globala leveranskedjorna skakade uppstod brister och prisökningar. Ledande beslutsfattare, från Washington och Bryssel till Delhi och Peking, har fått för sig att det lämpliga svaret är att stänga till världsekonomin ännu mer, med tullmurar och repatriering av produktion. ”Globaliseringen är nästan död och frihandeln är nästan död”, konstaterar den taiwanesiska halvledarkungen Morris Chang.
Logiken är enkel och intuitivt rimlig: Det må ha varit kul med global handel och komplexa värdekedjor så länge solen sken och alla var vänner, men det ögonblick världen skälvde såg vi hur sårbara vi har gjort oss. En enda liten fnurra på den komplexa värdekedjan från Pyeongtaek så stannar de löpande banden i Göteborg. Det vi verkligen behöver måste vi därför tillverka lokalt.
En fascinerande studie av indiska företag under Covid-19 visar varför denna slutsats inte bara är kostsam, utan direkt vettlös. Indien är ett särskilt bra studieobjekt, dels för att nedstängningarna slog olika över landet, dels för att landet är så genombyråkratiserat att bolag måste rapportera precis allt om deras handelsrelationer till myndigheterna.
Forskarna ville veta vilka som klarade turbulensen bäst. Många utgår från att företag med enkla leveranskedjor var mer resilienta: Om man bara behöver några få insatsvaror från någon enstaka underleverantör klarar man sig väl bättre än en biltillverkare som behöver mängder av insatsvaror, och som i sin tur var och en kräver än fler insatsvaror?
Det visade sig vara precis tvärtom.
Företag med komplexa leveranskedjor hade större chans att upprätthålla dessa och om de brast hittade de alternativ snabbare än andra. De företag som däremot var vana vid att bara ha någon enstaka underleverantör stod däremot handfallna när denna enda leverantör var i ett distrikt under lockdown.
Företagen med komplexa värdekedjor investerar helt enkelt mer i sina relationer, är vana att söka alternativ, och har fler upparbetade kontakter på fler ställen, vilket gör att det lättare går att anpassa sig när något går fel på ett håll.
Länder som är djupt integrerade i internationella värdekedjor anpassade sig snabbare.
Sambandet syns även på global nivå. Statistik från Världshandelsorganisationen, Världsbanken och IMF visar att länder djupt integrerade i internationella värdekedjor snabbt anpassade sig till kriserna, då de kunde importera från och utnyttja efterfrågan från andra länder när dessa hade perioder av relativ öppenhet, medan mer självtillräckliga ekonomier föll handlöst när krisen kom hem till dem.
De flesta kriser är trots allt lokala till sin natur – extrema väderhändelser, krig och även epidemier. Om all produktion du behöver är placerad där, faller allt just som du behöver det bäst. Se bara på USA som har repatrierat produktionen av bröstmjölksersättning med tullar och regleringar. Då räckte det med trubbel i en enda fabrik våren 2022 för att utlösa en nationell brist. Det finns ett skäl till att det klassiska talesättet inte lyder ”lägg alla ägg i samma korg och vakta korgen med tariffer och kvoter”.
Jovisst, vi saknade halvledare under pandemin, men det berodde inte på opålitliga leverantörer – det producerades och exporterades fler än någonsin. Det berodde i stället på accelererad efterfrågan när alla plötsligt skulle jobba, undervisa och underhålla på distans, och det tar ett tag att skala upp produktionen, vilket bolagen förstås febrilt gjorde av rent kommersiella skäl.
Det är därför den nya aktiva industripolitiken är ett svar på en fråga som världsekonomin inte har ställt. När stater i dag svarar med gigantiska subventionspaket till halvledarproducenter leder det inte till att den produktionen skalas upp i går, när vi behövde den, utan till överproduktion i morgon.
De senaste tre åren har det globala näringslivet triumferat. Det mötte monumentala utmaningar i form av pandemin och Ukrainakriget, och svarade med att gång på gång bygga om värdekedjorna så att de förutspådda, förödande bristerna mildrades. Globala livsmedelspriser justerade för den allmänna inflationen är faktiskt mer än en tiondel lägre nu än före Putins invasion.
Och alla är sura på frihandeln! Det är som att skylla på flygplatsens bagagehanterare när din väska kom bort på förra flygplatsen. Det är lätt att bli arg på henne, för du associerar henne med din förlust, men det är trots allt hon som håller på att lösa ett problem som någon annan har skapat. Rikta ilskan mot Putin och Wuhans smittskydd, inte mot den frihandel som gör att du inte drabbas än värre av deras vansinne.
Se upp med den handels- och industripolitik som nu planeras. Man saknar inte den sammanbitna, tålmodiga damen i bagagehanteringen förrän hon är borta.