Utblick Essä
Regeringen förstår inte problemet med UNRWA-biståndet
Att utbetalningarna till UNRWA återupptas visar att regeringen inte förstår vidden av de problem som organisationen representerar. För de är långt större än att ett antal UNRWA-anställda visat sig vara Hamas-terrorister, skriver författaren Bengt G Nilsson.
Lördagen den 9 mars meddelades att Sverige nu återupptar utbetalningarna till UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. Därmed visar den svenska regeringen att den inte förstår att UNRWA representerar det enskilt största hindret för fred mellan Israel och palestinierna.
Det beslutade stödet för i år uppgår till 400 miljoner kronor. Utbetalningarna frystes när det uppdagades att palestinier anställda i organisationen hade medverkat i attacken mot Israel den sjunde oktober förra året.
Att tolv av UNRWA:s anställda visade sig vara väpnade terrorister är allvarligt nog, men i ett större sammanhang av underordnad betydelse. UNRWA:s existensberättigande hänger inte på om dessa tolv medverkade eller ej. Problemet med UNRWA är mycket större och mer vittomfattande än så.
I början av mars hävdade israeliska myndigheter att det fanns 450 anställda inom UNRWA i Gaza som var medlemmar i en militant grupp. På det svarade UNRWA-chefen Philippe Lazzarine att han inte fått några bevis på dessa anklagelser. Han hävdade att hans organisation varje år förser israeliska myndigheter med en lista på de anställda och att han aldrig hört talas om någon oro gällande personalen.
James G. Lindsay som tidigare satt i styrelsen för UNRWA har kritiserat organisationen för att inte ta itu med det stora antalet Hamasanhängare bland de anställda. UNRWA uppges sakna rutiner för att sålla bort militanta islamister i samband med nyanställningar och gör inte heller någon säkerhetskontroll av de arbetssökande.
Inget vittnar i dag om någon seriös vilja till självrannsakan inom UNRWA. Budskapet till omvärlden är att anklagelserna är orättfärdiga och att organisationen är helt livsnödvändig för de civila palestiniernas överlevnad. Men för varje nytt bevis som framkommer som visar hur UNRWA har utnyttjats av Hamas, eroderar trovärdigheten.
När Hamas tog makten i Gaza tvingades UNRWA underordna sig det diktatoriska styret.
När Hamas tog makten i Gaza 2006 tvingades UNRWA underordna sig det diktatoriska styret som närmast kan beskrivas som en teokrati. Verksamheten i Gaza handlar primärt om undervisning, sjukvård, social omvårdnad och livsmedelsbistånd. Relationen mellan Hamas och UNRWA har alltid varit spänd eftersom UNRWA har krav på sig att arbeta med FN:s allmänna regler och principer om en demokratisk grundsyn, jämställdhet mellan könen och opartiskhet gällande olika individers behov av stöd.
Allt detta strider mot Hamas synsätt, och UNRWA har vid flera tillfällen utsatts för hotelser. Irländaren John Ging som tidigare var chef för UNRWA i Gaza överlevde två mordförsök utförda av militanta islamister.
Kritiken mot UNRWA i Gaza handlar mycket om att organisationen inte förmår dra en gräns mot Hamas, utan i stället direkt eller indirekt stöder terrorgruppen. UNRWA:s leveranser av förnödenheter plundras och ”beskattas” återkommande av Hamas. FN-styrda skolor har fått tjäna som vapenförråd och avskjutningsramper för raketer mot Israel. I skolorna utsätts barnen från mycket låg ålder för en massiv indoktrinering och lär sig att hata judar. Stor vikt läggs vid religiös undervisning, främst läsning av Koranen. ”Helt visst ska du finna att bland alla människor är judarna och avgudadyrkarna de hätskaste fienderna till dem som tror på denna skrift”, får barnen lära sig att recitera. I Koranen står det att judar är att jämställa med apor och grisar.
På Youtube finns mängder av filmer som Hamas har publicerat med stolthet, och som visar hur barn i FN-skolorna i Gaza får uppföra teaterpjäser som handlar om hur de hjältemodiga palestinska krigarna dödar de falska judarna.
I Osloavtalet från 1994 stipuleras att både den israeliska och den palestinska regeringen, det vill säga den palestinska myndigheten, ska arbeta för att judar och araber ska kunna närma sig varandra fredligt. Hamas, som inte erkänner Osloavtalet, känner sig inte bundet av det. Den hårda indoktrineringen i skolorna förklarar också till stor del det besinningslösa palestinska våldet den 7 oktober förra året. De barn som alltsedan 2006 hade drillats i antisemitism var nu unga vuxna och fick för första gången leva ut allt sitt inlärda hat, i trygg förvissning om att det var sanktionerat från högsta ort. De gjorde det som deras ledare förväntade sig av dem, när de våldtog och mördade.
UNRWA har i alla år stillatigande accepterat Hamas hjärntvätt av de civila.
UNRWA har i alla år stillatigande accepterat Hamas hjärntvätt av de civila. Kanske med hänvisning till ”kulturella skillnader” som organisationen inte ansett sig ha möjlighet eller rätt att kritisera. Bland alla Gazabor som i decennier har utsatts för Hamas indoktrinering finns de 13 000 palestinier som arbetar för UNRWA. Det är osannolikt att de skulle ha undgått att låta sig påverkas av Israelhatet, beordrat från högsta ort.
Men likafullt så handlar det allra största problemet med UNRWA om någonting annat.
UNRWA skapades 1949 för att stödja de drygt 700 000 araber som lämnade sina hem i samband med kriget året innan, då den nyfödda staten Israel attackerades av sina arabiska grannar. Arabernas exodus blev snabbt en central fråga för världssamfundet och kom genast att kopplas ihop med hoppet om en fredsuppgörelse. ”Inget avtal kan betraktas som rättvist och fullständigt om hänsyn inte tas till de arabiska flyktingarnas rätt att återvända till de hem som de blivit avhysta från”, sa FN-medlaren Folke Bernadotte.
Denna ”rätt till återvändande” har alltsedan dess utgjort det största enskilda hindret för en fredsuppgörelse mellan Israel och palestinierna. Den gällde nämligen inte bara dem som flydde 1948 och 1967, utan alla deras efterlevande, i generation efter generation. I dag handlar det om cirka 5,8 miljoner araber som enligt UNRWA:s definition har rätt att ”återvända”, oaktat att de allra flesta av dem aldrig har sett de hem som deras förfäder lämnade bakom sig.
Utan flyktingskapet skulle palestiniernas situation i Mellanöstern med tiden normaliseras.
Jordanien är det enda arablandet som behandlar palestinierna någorlunda anständigt, men även där bor många fortfarande i flyktingläger. I övriga arabvärlden behandlas palestinier som oönskade snyltgäster. Värst är det i Libanon. Där är palestinier utestängda från stora delar av både arbetsmarknad och bostadsmarknad och diskrimineras hårt.
Att hålla kvar palestinierna i ett statslöst flyktingskap, med ett livslångt beroende av UNRWA:s välgörenhet, tvingade att bo i flyktingläger, var en lika smart som cynisk idé av de arabiska härskarna i regionen. Och idén stöddes alltså av FN. Den ingick i kampen mot sionismen. Det enda som skulle kunna beveka världsopinionen och få den att ställa krav på Israel var en visuellt tydlig, nödlidande palestinsk flyktingbefolkning, boende i miserabla flyktingläger. Utan flyktingskapet skulle palestiniernas situation i Mellanöstern med tiden normaliseras, så som i allmänhet sker efter krig. Och det var inte i linje med Arabförbundets önskningar. Att se välmående palestinier integrerade i olika arabländer med rösträtt, riktiga pass och framtidstro skulle vara katastrofalt för ”den palestinska saken”. I stället skulle de lida, och skrika ut sitt lidande till världssamfundet.
Om fred ska kunna uppnås mellan Israel och palestinierna så krävs det att UNRWA:s regel om flyktingskap som går i arv avskaffas. Ingen ska längre behöva födas till flykting. Palestinier boende i Gaza och i andra arabländer måste ges medborgarskap och därmed följande rättigheter, som exempelvis full bosättningsrätt i de länder där de sedan gammalt har levt som statslösa flyktingar. Kravet på ett ”återvändande” måste strykas ur alla förhandlingar mellan Israel och palestinierna och UNRWA:s pengaslukande välgörenhetsarbete måste avslutas och ersättas med full näringsfrihet och arbetsmöjligheter för alla, utan diskriminering.
För enskilda palestinier har flyktingskapet endast inneburit desperation och uteblivet framtidshopp. Ur hopplösheten föddes Hamas, som ett avantgarde som skulle ta vid där Yassir Arafats korrumperade PLO hade misslyckats. För de militanta islamisterna finns det bara ett sätt att skänka framtidstro till palestinierna, och det är att krossa staten Israel. Det betyder att det blir fler sjundeoktoberattacker, så fort tillfälle ges.