Simon Johansson: Regeringen försöker sminka en gris

Om en invånare i Malmö går från bidrag till jobb försvinner 95 procent av kommunens inkomstökning i minskat utjämningsbidrag. Kanske borde stadens eviga problem inte komma som en överraskning för någon?

I tisdags lämnade den parlamentariska Utjämningskommittén över sitt slutbetänkande till regeringen. Kommittén hade till uppgift att säkerställa att det kommunala utjämningssystemet ger kommuner och regioner likvärdiga ekonomiska förutsättningar att tillhandahålla välfärd och annan kommunal service, trots skillnader i skattekraft och strukturella förutsättningar.

Att kommuner kompenseras för strukturella förutsättningar, till exempel andelen äldre och skolbarn, är helt i sin ordning. Utan en sådan utjämning är risken att kommuner skulle försöka få exempelvis pensionärer att flytta därifrån. Problemet är utjämningen av skillnader i skattekraft, som kraftigt försvagar kommunernas incitament att genomföra insatser som syftar till att invånarnas inkomster ska öka.

Vem känner sympati för Danderyd och Lidingö?

Det kommunala utjämningssystemet är till sin konstruktion ett reptrick. Genom att staten står för 119 av de 128 miljarderna som delas ut i bidrag blir 280 av Sveriges 290 kommuner nettomottagare av utjämningsbidrag, och ser sig med andra ord som vinnare på systemet. Den handfull kommuner som är nettobetalare är välmående och ligger främst i Stockholmsområdet. Och vem känner sympati för Danderyd och Lidingö när de klagar på att deras invånares skattepengar skickas i väg till Dorotea och Arvidsjaur? För den som vill försäkra sig om att systemet inte förändras är det svårt att inte beundra hantverket.

Utjämningskommitténs ordförande och huvudsekreterare skriver på DN Debatt att systemet är opåverkbart – i meningen att lokala beslut inte påverkar utfallet – eftersom det inte tar hänsyn till hur verksamheten organiseras eller de faktiska kostnaderna. I stället utjämnar systemet för struktur (kostnadsutjämningen) och skattekraft (inkomstutjämningen). Det är bara halva sanningen. Utjämningssystemet är påverkbart i så måtto att en kommun har långtgående möjligheter att påverka sina invånares inkomster och därmed sin skattekraft. Eller tror någon att det är av gud givet att Malmö ska ha dubbelt så hög arbetslöshet som snittet för riket och årligen behöva 6,9 miljarder i utjämningsbidrag för att klara sin ekonomi, i stället för att vara regionens tillväxtmotor?

Kommuner bör inte kompenseras för låg sysselsättning och dåligt företagsklimat.

Genom förbättrat företagsklimat, höjd utbildningskvalitet, klok stadsplanering och strama bidragsnivåer kan kommuner bidra till att deras invånares inkomster avsevärt ökar. Problemet är att marginaleffekterna i utjämningssystemet är förödande för kommunernas drivkrafter att göra det. Utjämningen är konstruerad så att när en invånare får höjd inkomst – till exempel genom att gå från bidrag till arbete – försvinner 95 procent av förtjänsten från kommunen i minskat utjämningsbidrag för nettomottagarna respektive 85 procent i högre avgift till systemet för det fåtal som är nettobetalare. Omvänt gäller om en invånare går från arbete till bidrag – då behöver kommunen ta runt 5 procent av kostnaden själv. Resten kompenseras av utjämningssystemet.

Inkomstutjämningen borde helt baseras på demografiska och geografiska faktorer. Kommuner bör inte kompenseras för låg sysselsättning och dåligt företagsklimat. I stället för förändringar på marginalen är det detta regeringen borde bett kommittén om ändringsförslag om.

Det kommunala utjämningssystemet har utretts åtta gånger de senaste 30 åren, och utvärderas sedan 2008 av en permanent uppföljningsorganisation vid Statskontoret. Det är en fascinerande stilstudie i svensk förvaltningspolitik att de uppenbart skadliga inslagen i inkomstutjämningen fortfarande inte rättats till.