Samhälle Krönika
Rätten till tolk kostar i utanförskap
Att lära sig svenska är nyckeln till framgångsrik integration. Det är nästan alla överens om. Ändå utmålar stora delar av vänstern regeringens förslag om att begränsa rätten till skattefinansierade tolkar som ett utslag av illvilja, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Hatar Ulf Kristerssons regering ”invandrare”? Ja, varför skulle de annars vilja riskera jämlikheten, exempelvis inom vården, genom att begränsa rätten till offentligt finansierade tolkar för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap?
Ett alternativt perspektiv till det påstådda ”hatmotivet” är att ifrågasätta hur statens signaler, när den i all evighet tillhandahåller tolkhjälp, undanröjer incitamentet för människor att etablera sig i det nya landet? Vad det säger dessa människor när de upptäcker att det fungerar alldeles ypperligt att leva i Sverige utan att lära sig att kommunicera på vårt gemensamma språk? Vad det säger dem om vår tro på deras förmåga, vilja och kapacitet att integreras? Om den allmänna viljan att anstränga sig de facto ökar eller minskar med dagens system? Om det verkligen är rimligt att rätten till en fristad i Sverige ska vara detsamma som rätten till, ibland livslång, försörjning och allehanda kostsamma stödinsatser långt efter ankomst?
Från vänster till höger talas det numera om behovet av att förbättra integrationen, eftersom det råder konsensus om att segregationen skapar långtgående problem för såväl individ som samhälle, samtidigt som varje förslag som syftar till att förbättra incitamenten för integration avfärdas som illvilliga.
Är det inte rimligt att faktiskt förvänta sig att den som levt i Sverige så länge att den kunnat erhålla medborgarskap också talar svenska?
Men är det inte rimligt, om man erkänner problemen med segregation, att faktiskt förvänta sig att den som levt i Sverige så länge att den kunnat erhålla medborgarskap också, som huvudregel, talar svenska? Eller delas medborgarskapen ut för tidigt? Är det orealistiskt att det för såväl permanent uppehållstillstånd, och senare svenskt medborgarskap, finns krav på godkända kunskaper i svenska språket? Att när språkkunskaperna uteblir, trots åratal av offentligfinansierad SFI, ska vara upp till den enskilde att ombesörja sina omkostnader, att skattebetalarnas plikt till sist når ett slut?
Trots dessa helt logiska, alternativa förklaringar och resonemang tycks det inom en del vänsterkretsar ha blivit en officiell sanning att högerns livsluft kommer från ”jakten” på invandrade. Det är en utveckling värd att beklaga; dels för att anklagelserna saknar substans, dels för att ord gör något med människor.
Men givet tonläget de senaste veckorna kan det vara intressant att notera att ingenstans i regeringens nya migrations- och integrationspolitik, eller på de politikområden som direkt eller indirekt påverkas av invandringen till Sverige, beskrivs människor av utländsk härkomst som ett generellt problem.
Skiljelinjen i högerns politik går istället mellan invandrade som arbetar och försörjer sig själva, som lever hederliga och skötsamma liv, som inte är kriminella och ligger samhället till last, och som efter bästa förmåga lever funktionellt anpassade liv – och de som inte gör det. Detta förhållande förstår de flesta som inte aktivt önskar missförstå regeringens intentioner och praktiska politik.
Varför fortsätter delar av vänstern att sprida en osann bild som göder rädsla och polarisering?
Så frågan är varför delar av vänstern fortsätter sprida en osann bild som göder rädsla och polarisering och därmed fördjupar den problematik som man säger vilja stävja? Vem blir betjänt av att ord devalveras och att falska motsättningar målas upp? Knappast alla de invandrade som används i ett cyniskt politiskt spel om makten och positioneringen visavi Sverigedemokraterna.
Läs också:
Faktum är att den svenska, jämförelsevis positiva inställningen till invandrade liksom till deras möjligheter att bli svenskar, skulle kunna härledas ur erfarenheten av att invandringen – med rätt förutsättningar – är såväl berikande som välkommen. Historiskt sett finns i Sverige inget samband mellan varken hög kriminalitet eller arbetslöshet och invandring. Tvärtom utmärkte sig en betydande del av 1900-talets migration till Sverige just av hög arbetsmoral, generell skötsamhet och god anpassningsförmåga. Hade det fortsatt så hade Sverigedemokraterna aldrig kommit in i riksdagen och Sverige varit ett helt annat land, med helt andra samhällsproblem i dag.
Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrev för några år sedan ett intressant inlägg baserat på resultaten från Valundersökningen 2018, apropå frågan om vad som anses viktigt för att vara verkligt svensk. Han konstaterade att 98 procent av de tillfrågade ansåg att det för att vara verkligt svensk är mycket eller ganska viktigt att respektera landets politiska institutioner och lagar.
96 procent angav att svenskspråkighet är mycket eller ganska viktigt
På andra plats i undersökningen kom förmågan att tala svenska språket; 96 procent angav att svenskspråkighet är mycket eller ganska viktigt. Ekengren Oscarsson sammanfattade: ”Det råder alltså i princip total samstämmighet om vad som kan betraktas som kärnan i att vara svensk: att äga språket och att följa Svea rikets lag är de bärande elementen i svenska folkets egen definition av vad det innebär att vara svensk.”
På frågan om hur viktigt det för svenskheten är att ha bott större delen av livet i Sverige svarade 42 procent att det är mycket eller ganska viktigt. Enbart 25 procent tyckte det var mycket eller ganska viktigt att vara född i Sverige, och 12 procent tyckte att det var mycket eller ganska viktigt att ha svenska föräldrar.
Denna i grunden positiva inställningen till människor från andra länder och inte minst deras möjligheter att bli och betraktas som svenskar – om de talar språket och följer svenska lagar – har politiker av alla kulörer i decennier kraftigt misskött. Detta trots att det torde vara uppenbart att den öppna inställningen bäst vårdas med en politik som redan vid invandrarens ankomst tydliggör att den som kommer till Sverige skyndsamt förväntas ta ansvar för sig själv och sin familj, genom att uppbära sina egna kostnader, bidra till den gemensamma välfärden, följa svensk lag och bli en del av samhället.
Under de gångna veckorna har bittra vänsteranhängare och elitistiska liberaler gjort gemensam sak i sina försök att påvisa hur Tidöavtalets och regeringsförklaringens konservatism står i motsatsförhållande till deras föreställning om en renlärig liberalism. Detta trots att det är de goda intentionernas liberalism och socialism som skapat de samhällsproblem som resulterat i ett mindre liberalt och frihetligt samhälle för stora grupper. Liksom i behovet av att strama åt migrationen för att klara av integrationen.
Men att stärka människors frihet, genom att återge dem tryggheten, vilket givet samhällsproblemen förutsätter hårdare tag och tydligare krav än vad vi har varit vana vid i Sverige, är också en insats för att långsiktigt skydda den liberala demokratin. Ty utan grundläggande trygghet för alla som bor här, oavsett bostadsområde eller ursprungsland, reduceras den individuella friheten till ett vackert ideal i högtidstal.
Det behövs ett paradigmskifte på många områden i Sverige, vilket den nya regeringen tycks ha förstått. På integrationsområdet handlar det primärt om att sluta betrakta invandrade som offer i behov av livslånga stöd och allmosor (som offentligt finansierat tolkstöd) och att istället se dem som handlingskraftiga aktörer, kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Ett sådant perspektivskifte bottnar inte i hat eller främlingsfientlighet utan i tron på att människor som ges rätt förutsättningar kommer att växa med förtroendet – till gagn för sig själva och sitt nya land.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!