I maj 1975 började Kooperativa förbundets tidskrift Vi publicera en serieföljetong av den högst oefterhärmlige tecknaren och författaren Jan Lööf. ”Ville” var en spektakulär skröna med rymdvarelser utklädda till Jehovas vittnen, amerikanska agenter och kidnappningar. Två av seriens protagonister var den tämligen färske kungen Carl XVI Gustaf och dåvarande statsministern Olof Palme. Statschefen och regeringschefen får vara med om allehanda äventyr i kamp mot olika illasinnade makter.

Det hela kan ju verka vara på gränsen mellan det harmlösa och det mer imagebyggande. Kungen och Palme kommer i huvudsak väl ut. På Wikipediasidan om ”Ville” sägs statsministern bland annat ha drag av James Bond. Vilket möjligen kan ha varit belastande i vissa vänsterkretsar i mitten av sjuttiotalet. Men nog bara där. I en scen slår han utklädd till rullstolsburen äldre dam ut en norsk oljemiljardär.

Olof Palme var dock inte road. En förklaring var nog att han var far till tre pojkar. Att vara seriefigur hemma vid köksbordet kan ju ha sina sidor för en familjefar. Att han som ordförande för Socialdemokraterna nog förväntades prenumerera på Kooperativa förbundets organ, oaktat att han såg andra kvaliteter i Vi, gjorde väl det hela lite mer komplicerat.

Palme skrev ett brev till chefredaktören där han meddelade att familjen sa upp sin prenumeration.

Palme skrev i alla fall ett brev till chefredaktören där han meddelade att familjen sa upp sin prenumeration:

Som privatpersoner och som familj behåller man sin rätt att bestämma vilka publikationer man inte vill ha i sin brevlåda, på köksbordet, i vardagsrummet, mitt i familjen. Till dem hör nu tidningen Vi.

Palme sökte inte uppmärksamhet och uppfattade sig nog inte utöva någon större påtryckning på en i grunden vänligt sinnad publikation. Prenumerationen sades upp. Palme gick vidare. 

Det hela hade förblivit en oberättad historia, om inte den sedermera riksbekante Ebbe Carlsson – som i det absurt säkerhetsavslappnade sjuttiotalet var en hangaround i statsrådsberedningen som kunde trava rakt in i statsministerns arbetsrum – råkat se brevet på Palmes skrivbord när han var där för att ”hämta en bok”.

Carlsson – som hade erkänt god hand med slipstenar och en stark näsa för det mediala – slogs av att brevet gav en mänskligare sida av Palme och att statsministerns reaktion skulle möta sympatier om den spreds bredare. Han läckte helt enkelt brevet i tron att han gjorde Palme en tjänst.

Det visade sig vara fel. Palme framstod som lite småsint och löjlig. Och ska efter händelsen aldrig ha litat på Ebbe Carlsson. I den mån han gjort det tidigare.

Jag kom att tänka på den här historien i veckan när TT:s mångårige reporter Owe Nilsson lämnade sin anställning efter att arbetsgivaren inte längre hade förtroende för honom som riksdagsreporter. Bakgrunden var ett mycket uppmärksammat inlägg på Twitter, där Nilsson uttalat skalade av sig sin objektivitet och angrep regeringen för att inte ha förlängt ett ekonomiskt stöd till Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA).

Nilsson skrev:

Aldrig under 35 år tagit ställning för nån regering eller parti. Men när en regering, med ett stödparti, vars egen vitbok visar att flera av partiets grundare var nazister, drar in stödet för SKMA, som bekämpar antisemitismen och undervisar om Förintelsen – där går gränsen.

Han tar uttalat ställning mot regeringen. Han gör det i ett extremt känsligt ämne. Han drar mycket stora växlar. Och han ifrågasätter den moraliska halten hos de ansvariga. 

I en intervju i Expressen ger Nilsson sin version. En viktig och återkommande poäng är att en statssekreterare i den av Nilsson angripna regeringen har kontaktat redaktionen och ifrågasatt journalistens twittrande. TT:s ledning förnekar att det ska ha påverkat beslutet att omplacera Nilsson. 

Det hela blir också något av en västgötaklimax när statssekreteraren i en rättelse i Expressens artikel visar sig vara en pressekreterare (finns ju många olika sekreterare att välja på). Förvisso också en representant för regeringen eller dess partier. Men knappast ett uttryck för den djupa statens kalla stål.

Jag har inte någon stark uppfattning om vad som har hänt eller om TT:s beslut. Tweeten är en mycket långtgående och explosiv – för att inte säga rent illvillig – tolkning av regeringens engagemang mot antisemitism (som uppenbart har många och andra uttryck både vad gäller offentliga satsningar och uttalande från ledande företrädare). Det är omdömeslöst och rimligen inte i proportion till vad en välinformerad journalist borde inse om regeringen och dess partier.

Nilsson säger själv till Expressen att han ångrar sig. Det förefaller vara klokt.

Men det finns något större här som är intressant. Relationen mellan makten och media har blivit en arena för ett sorts socialt maktspel. Där representanter för media försöker flytta gränsen för vad den politiska makten – och inte bara den – får göra i relation till nyhetsrapporteringen. Där kontakten från statssekreterare/pressekreterare i sig beskrivs som något suspekt.

Under senare år har det vuxit fram en föreställning om att politiker som har synpunkter på enskilda publiceringar utgör ett hot mot det fria ordet.

Under senare år har det vuxit fram en föreställning om att politiker som har synpunkter på enskilda publiceringar, publikationer eller till och med journalister utgör ett hot mot det fria ordet. Det är högst besynnerligt, eftersom politiska kontakter – både från regering och opposition – med redaktioner för att uttrycka missnöje är dagligt förekommande. Att en statssekreterare ringer upp TT är ingen sensation. Att en pressekreterare gör det är vardag.

Inte heller detta är något nytt. Intressant nog beskriver intervjun i Expressen hur Owe Nilsson fått ”Göran Perssons berömda pekfinger intryckt i bröstet när den förre statsministern upprört undrade vad Nilsson höll på med när han avslöjade hur Persson ljugit om nivån på sina universitetsstudier.”

Man skulle kunna inbilla sig att det slår högre vad gäller försök till politisk påverkan av journalistiken än ett samtal från någon pressnisse. Men när det är ett berömt pekfinger verkar attacken närmast adlande när Expressen beskriver den. 

Historien med ”Ville” i Vi är naturligtvis i sammanhanget harmlös. Palme understryker att han agerar som privatperson, men det är ändå statsministern som har synpunkter på publiceringen. Och han säger inte upp sin prenumeration i tysthet.

Det var heller inte enda gången. Samma år skrev Palme ett öppet brev till TV2-chefen Örjan Wallqvist, där han gick till direkt angrepp på ett publiceringsbeslut i det vid tiden populära samhällsmagasinet ”Kvällsöppet”. 

Bakgrunden var att Kvällsöppet valde att läsa upp artikelutkast från Aftonbladet som handlade om den så kallade sjukhusspionen. Artiklar som Aftonbladet avstått från att publicera, enligt uppgift på grund av undfallenhet mot regeringen. 

Palme skrev att de anklagelser som riktades mot Socialdemokraterna (specifikt Socialdemokraternas Arbetsplatsorganisation – SAPO) var ”groteska” och ”förtal”, samt av en natur som bara annars förekom i ”extremvänsterns tidningspublikationer”.

I maj 2000 förklarade Wallqvist för den offentliga kommission som genomlyste IB-affären (”Det grå brödraskapet. En berättelse om IB.”) att Palmes hårda attack ”var föranlett av att han ljög”. Onekligen starka svängningar mellan statsmakten och Public Service. 

Där och då funkade det. För Palme. Sjukhusspionaffären gled ut från den mediala agendan.

Palmes agerande kan knappast lyftas fram som något föredöme. I dagens medieklimat hade han sannolikt inte överlevt. Men så länge det funnits makthavare och media så har det varit så här.

I Gunnela Björks bok Palme och medierna (2006) ges en rad exempel på hur Palme som minister, statsminister och oppositionsledare frekvent kontaktade mediechefer med sina synpunkter. Det var högst medvetet och inte sällan framgångsrikt. I samband med en berömd händelse på Fårö där Palme (vid tiden kommunikationsminister) 1967 kom i diskussion med en grupp värnpliktiga så var han missnöjd med hur Dagens Nyheter beskrev händelsen:

Palme skrev direkt till chefredaktören Olof Lagercrantz: ”Jag vet att detta är ett helt meningslöst brev. Jag begär inte alls några åtgärder. Men det skrivs för att lätta på trycket, i förtröstan om att vi tänker ungefär lika och därför att Du råkar vara chef för DN.”

Björk konstaterar: ”Och även om Palme inte begärde någon åtgärd, så lönade sig protesten. Någon vecka senare kommenterade Lagercrantz Fåröhändelserna i sin tidning i för Olof Palme positiva ordalag.”

Mediecheferna visste vad Palme höll på med. Och tog det hela med viss ro.

Mediecheferna visste vad Palme höll på med. Och tog det hela med viss ro:

”Det är taktik. Vi skall tycka synd om Palme. Ge honom fler artiklar och större rubriker. Palme vet att vi vet att han vet vad han sysslar med. Taktik.” skrev Svenska Dagbladets chefredaktör Gustaf von Platen 1979 när han noterade att Palme ”som vanligt uppstämt sin jämmerliga klagosång” över den borgerliga pressen.

Skillnaden nu är att detta beskrivs som något hotfullt och illegitimt. Varje friktion från de bevakade misstänkliggörs. På ett sätt som tidvis utmanar löjet. von Platen synade Palmes spel. Idag kan en chefredaktör hävda demokratins snara undergång för rena småsaker.

Efter valet reagerade flera företrädare för media starkt när Sverigedemokraternas presschef Linus Bylund lät meddela att han skulle ägna dagen åt ”journalistrugby”. Reaktionerna blev nästan lika starka när den biträdande chefen på Svenska Dagbladets ledarsida Peter Wennblad sa det som var alldeles uppenbart: Bylund menade inte att han fysiskt skulle angripa journalister. 

Var och en som sett en riktigt stor så kallad klunga kring en ledande politiker fattade vad Linus Bylund menade. Intervjuer sker i trånga utrymmen, när politiker är på väg in och ur mötesrum, portar eller bilar. Det är bråttom. Det är litet svängrum. Partiledare ska vidare till nästa möte. Det är ett visst adrenalinpåslag. En teater. Pressekreterare försöker röja väg.

Det är en symbios där politikerna använder media för att nå ut, men där medierna i utbyte försöker få svar på frågor som politikerna inte vill svara på. En dragkamp som är en naturlig del av det politiska livet i en demokrati. I vissa sammanhang är exponering för media det bästa som kan hända, i andra undviks den som pesten.

Peter Wennblad menade att Bylunds uttalande inte var ett hot mot demokratin och att det till och med var lite uppfriskande om politiker var aningen mer respektlösa mot journalister. Det ”är ett nålstick mot en yrkesgrupp med uppblåst självbild.”, menade Wennblad och fick den bilden snabbt bekräftad av bland annat Dagens Nyheters nuvarande chefredaktör. Wennblad fick förklara sig – dock utan att backa – för kollegor på ett ”krismöte” på SvD. 

För några veckor sedan såg sig Tidningsutgivarnas Vd föranledd att varna för demokratins stundande sammanbrott när en annan Sverigedemokrat, ordföranden i Justitieutskottet Richard Jomshof uttryckt sig negativt om en opinionsjournalist. 

Jomshof hade på Twitter (var annars) skrivit att det var ”uppenbart” att Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg ”är en av de sämsta (och mest patetiska) ledarskribenter vi har i Sverige.”

Enligt TU:s vd var det ”mycket anmärkningsvärt att ordföranden i justitieutskottet i så hårda ordalag angriper en framträdande opinionsbildande journalist. Den fria opinionsbildningen är en hörnsten i den svenska demokratin.”

Man undrar var gränsen för ”hårda ordalag går”. Palme – denna källa till referenser – kallade 1981 (också han i en roll som ledande riksdagspolitiker) Svenska Arbetsgivarföreningen för ”hatets och illviljans kolportörer”. Det uppfyller någorlunda hyggligt högt ställda krav på hårda ordalag. Att som opinionsbildare slippa höra att man är dålig och patetisk – också från ledande politiker – är inte en förutsättning för den svenska demokratin. 

Det som står i tidningen kan inte vara fredat från kritik från dem som blir omskrivna.

Det hela är en del av en stirrig mediedebatt som blandar – och sammanblandar – politiska frågor kopplade till inte minst public service, reella hot mot enskilda journalister (vilka naturligtvis inte ska underskattas) och en diskussion om redaktionellt innehåll och enskilda publiceringar.

Men det som står i tidningen kan inte vara fredat från kritik från dem som blir omskrivna. Också i rätt skarpa ordalag. Och de som ansvarar för publiceringarna kan inte heller vara fredade från kritik. Det vore en absurd ordning om tidningar uppfattades vara redigerade Ex cathedra och höjda över varje misstanke om misstag, egna agendor eller helt enkelt för att vara mediokra, dåliga och patetiska. 

Framför allt vore det förödande för media. Man binder ris åt egen rygg med denna offermentalitet.

Journalistiken är ett utsatt och tufft arbete. Det är inte minst svårt. Den erfarenhet jag har från den politiska insidan har lärt mig att det som i varje yrkesgrupp finns politiska journalister av alla sorter. Det finns lättja, sensationslystnad, fåfänga, undfallenhet, sviktande omdömen, de maktimponerade etc. 

Vissa journalister är kända för sin raka rapportering, andra för att nästan alltid göra huvudsak av det man själv uppfattar som bisak (ibland rätt och ibland fel). Det innebär att politiker – av alla sorter – vänder sig till vissa journalister eller medier för att få ut vissa typer av nyheter. Och till andra journalister för andra typer av nyheter. Detta vet alla om. Också det är en del av spelets regler och av den ständigt pågående dragkampen. 

Men det finns också en grundläggande professionalism. I alla fall hos de allra flesta. Den politiska journalist som tar sitt jobb på allvar har att försöka tränga igenom ytterst komplexa frågeområden, där olika sidor har intresse av att just deras perspektiv får genomslag i publiceringar. Man ska dessutom göra det svåra begripligt för den som av naturliga skäl inte alls har samma faktabakgrund.

Jag avundas inte den reporter som under tidspress ska rapportera på ett balanserat och faktakorrekt sätt om pensioner, socialförsäkringar, energipolitik etc. Staten och politiken är ett extremt komplext system.

Partierna – men också intresseorganisationer – har dessutom arméer av pressekreterare som dagligen försöker påverka det som står i tidningen. Och som gör det med medel som måste vara tillåtna i en demokrati – inklusive ett visst tjyv- och rackarspel. Att en redaktionschef blir uppringd är en självklar del av det. Också det vet alla. 

Sedan är frågan hur väl det gagnar eventuella syften. Själva poängen med en redaktionschef är väl som med alla chefer, det gäller att ha integritet och stå upp för sina medarbetare. Samtidigt som det måste finnas processer för att hantera rimliga externa invändningar. 

Jag har full respekt för att det förekommer hot mot journalister, att det finns svansar på sociala medier eller att enskilda politiker eller tjänstemän i sina mediala kontakter begår övertramp. Men ta då upp det till ytan och rök ut de verkliga problemen.

Det som sker nu är ofta något annat. Där kritik – rätt eller fel – i sig beskrivs som illegitim och där man blandar egna politiska agendor (exempelvis public service finansiering) med en diskussion om medias frihet. 

Vi har starka grundlagar som skyddar medie- och pressfriheten i vårt land. Det finns ingen seriös diskussion att ändra på det. Statssekreterare, pressekreterare och andra kan skälla bäst de vill. En redaktionschef eller ansvarig utgivare har varje möjlighet i världen att be dem dra åt skogen. Konstatera att hundarna skäller och att redaktionen drar vidare. 

Det är det verkliga skyddet för media och för det fria ordet. Inte patetiska (ett hårt ord) försök att fula ut helt legitima påpekande och handlingar genom hyperboler om maktens hot mot demokratin.

Det går nämligen ingen på. I synnerhet inte landets journalister.

Omslagsfoto föreställande en klunga journalister utanför riksdagens kammare: Stina Stjernkvist/TT