Idéer Essä
När politiken reduceras till show
Tv-serien Succession ironiserar kring Jordan B. Peterson-kopior och stroppiga demokrater som tycker att högern är vulgär och obildad. Resultatet blir en kritik mot mediesamhället där politik mest verkar ses som en dokusåpa där ideologin är död, skriver Love Frisell.
Jesse Armstrongs serie Succession, som följer barnen till den skotsk-amerikanske miljardären och mediamogulen Logan Roy, är tveklöst det mest intressanta på tv just nu. Både kritiker och skådespelare är oense om hur serien ska beskrivas, är den ett drama eller en komedi?
Men det är oviktigt. Med en blandning av båda skapar Succession en satirisk skildring av media, klass och politik i ett imperium på kanten till ett stup – i ett annat imperium på kanten till ett stup. Allt kretsar kring faderns tre arvtagare och deras personliga problem, men ur detta uppstår ett mer subversivt metadrama – en dramakomedi om personerna som iscensätter dramakomedin ”media”.
Successions politiker ligger dock närmare vanliga strebers och mellanchefer.
Halvvägs genom tredje säsongen är Roys inbjudna till en konferens för det republikanska partiet, där de ska välja en presidentkandidat att stödja i det kommande valet. Annan tv hade framställt kandidaterna som någon form av form av stora historiska män – antingen goda idealister eller manipulerande antihjältar. Successions politiker ligger dock närmare vanliga strebers och mellanchefer. Politiska konflikter växer här inte fram ur skillnader mellan konkurrerande visioner om hur samhället bör organiseras, utan ur intressekonflikter och politikernas egen småsinthet.
Främst av kandidaterna är den högerradikala kulturkrigaren Jeryd Mencken, en blandning av Jordan Peterson och Noah Hawley, som kanske bäst sammanfattas med devisen ”sjukvård för alla, aborter för ingen”. Mot honom kandiderar Rick Salgado, en svärmorsdröm som anser att GOP har blivit för vulgärt, nästan fascistiskt, och vill återgå till 80-talets mer värdiga politik. Var är Iran–Contras-affären? Aidskrisen? Kriget mot drogerna? Den sista kandidaten, den gråhårige vicepresidenten, är insnöad på att Big Tech är tvåtusentalets kommunism.
Läs också:
Gemensamt för de tre kandidaterna är motståndet mot Demokraterna, som de hävdar har blivit ett parti för eliten, för Wall Street och Silicon Valley, och tanken att Republikanerna därmed har blivit det nya arbetarpartiet. Inte helt fel, men en tittare ser förstås ironin i att Republikanerna uttrycker detta på en konferens där miljardärer träffas för att utse nästa president.
Logan ger till slut familjens stöd till Mencken. Inte för att han delar Menckens politiska ideal, men för att han ser Mencken som den mest troliga vinnaren. Han kan därmed bli familjen Roys man i Ovala rummet. Det som har beskrivits av många som ett fascistiskt maktövertagande i GOP, framställs av Succession som en serie mediehändelser som syftar till att tjäna vissa mäns intressen. Partipolitik som ett medium för någonting viktigare, som en president i som står i skuld och därmed kan styras.
Roys egna intressen visar sig dock inte ligga långt ifrån familjens fienders. I en tidigare säsong, är familjen gäster hos den konkurrerande familjen Pierce, ägare till vad som ska föreställa New York Times. Medan Roys är nyrika republikaner med skotsk bakgrund, är Pierces demokrater och gamla pengar, lika nära knutna till den amerikanska republiken som körsbärspaj och Elvis. Här visas en annan dimension av klass än kapital. Pierces progressiva attityder och mer välutvecklade smak blir ett vapen mot de nästan vulgära Roys. Jämlikar i makt och tillgångar, inte i status.
Inte helt olikt hur den svenska högern ofta stämplas som dum och lite obildad
I Pierces ögon är Roys inte långt bort från den genomsnittlige republikanska väljaren. De bryr sig inte om marginaliserade grupper och kan inte citera Whitman eller Thoreau. Så barbariskt! Inte helt olikt hur den svenska högern ofta stämplas som dum och lite obildad, ofta av personer som påstår sig förespråka ett mer jämlikt samhälle. Samtidigt är det svårt att bortse från att konflikten mellan familjerna inte främst är politisk, utan estetisk, och att de är två grenar av samma elit. Pierces liberala morgontidning och Roys nyhetskanal behöver varandra som spöken att skrämma tittarna med. Att Roys väljer att ge bästa sändningstid åt kryptofascisten Mencken är det bästa Pierce kan få – en oändlig källa till nya nyhetscykler.
Så monterar Jesse Armstrong ner kulisserna i nyhetsstudion för att visa att det egentligen inte finns någonting där. Tydligast syns detta sida vid sida med annan tv. Jämför Succession med den legendariska West Wing, som snarare än att vara en dramatiserad representation av politiken låg närmare en liberal dröm om vad politiken borde vara. Inte långt från en superhjältefilm, och i grund och botten opolitisk. Även amerikanska House of of Cards, negationen av West Wing, var lika mycket av en saga. Länge ryktades det vara den mest sedda tv:n i Washington DC. Antagligen såg både politiker och tjänstemän serien som smickrande jämfört med den tråkiga verkligheten.
Politik är de besluts som tas i riksdagen och förhandlingsrummen. Allt annat är bara media.
Succession visar inte bara att politik är ett medium bland många, men att även massmedia i sig är det. Vi vill hemskt gärna att mannen i rutan, vare sig det är Joe Biden eller Donald Trump, Stephen Colbert eller Tucker Carlson, ska vara vår vän. Ibland kan det stämma, men oftast är det bara en show, en produkt som säljs till oss som konsumenter av personer som Logan Roy. För hur många skandaler och andra händelser, som i stunden var allt som folk pratade om på Twitter och i fikarummen, fick några verkliga följder? Hur många inlägg har varit viktiga, inte bara en replik på en replik – på en replik – i en redan avgjord debatt?
Politik är de beslut som tas i regeringskansliet, i riksdagen, i förhandlingsrummen. Allt annat är bara media.