Polisen ser bara knarkets baksidor
I debatten om legalisering av narkotika tenderar poliser att vara kategoriskt negativa. Problemet är att de inte har en balanserad syn på ämnet. I sitt yrkesliv möter de främst missbrukare. Brukare – de som ibland röker på eller brukar andra droger utan att det förstör deras liv – lyckas däremot ofta undvika polisens radar.
Förra veckan legaliserade Kanada cannabis. Det har redan varit tillåtet för medicinskt bruk i närmare två decennier, men nu behöver man ingen annan ursäkt för att köpa marijuana än sin egen fria vilja.
Samtidigt rapporterade tidningarna i Sverige att Emmabodafestivalen inte får genomföras nästa år, eftersom för många festivalbesökare använder narkotika. Enligt polisen riskerade musikfesten tydligen att bli en inkörsport till framtida narkotikabrott. Och i Dagens Samhälle hävdade Lena Larsson, vice förbundsordförande i Anhöriga mot narkotika, i en mindre underbyggd debattartikel att kanadensarnas nyvunna frihet i förlängningen är ett hot mot Sverige och att vi måste se till att tanken på att göra något liknande här ”försvinner helt för tid och evighet”.
Denna artikel delades på Twitter av kontot YB_Sodermalm, som drivs av en polis och har över 150 000 följare. När hans ståndpunkt ifrågasattes, svarade han: ”Min yrkesvardag består av alkohol och narkotika. Det dödar. 17 år i polisen har grundmurat min syn om detta.”
Hans kommentar illustrerar varför poliser, tvärtemot vad man skulle kunna tro, inte är särskilt väl lämpade att uttala sig om effekterna av narkotika.
Ju högre upp man rör sig i de socioekonomiska skikten, desto vanligare blir det att man minst en gång har provat cannabis.
Enligt Folkhälsoinstitutets nationella folkhälsoenkät har 12 procent av Sveriges befolkning någon gång rökt cannabis. Bland unga är det mer än var femte. Det säger sig självt att de flesta av dessa har undkommit lagens långa arm. Just cannabis är varken dödligt eller leder till den sortens aggressivitet som alkohol kan ge upphov till. Är man bara hyfsat diskret vid inköpstillfället har man goda chanser att aldrig dyka upp på polisens radar.
Samma undersökning visar dessutom att ju högre upp man rör sig i de socioekonomiska skikten, desto vanligare blir det att man minst en gång har provat cannabis. Det är vanligare bland högutbildade än lågutbildade, bland studerande och yrkesarbetande än bland arbetslösa och sjukskrivna, och bland högre tjänstemän än lägre tjänstemän och arbetare. Med andra ord finns det mycket som talar emot bilden att enstaka – kanske till och med upprepad – användning av cannabis förstör ens liv.
Precis som det finns personer som dricker öl ibland och personer som är alkoholister, finns det personer som röker en joint ibland och personer som är narkotikamissbrukare. Och precis som polisen sällan har anledning att slå ned på en vanlig öldrickare, med mindre än att han eller hon köpt ölen utanför Systembolaget, är det inte vanliga brukare polisen normalt kommer i kontakt med, utan missbrukare eller de kriminella personer som tillåts kapitalisera på att narkotika är olaglig.
Motsvarande logik gäller för missbruksvården, som möter trasiga människor vars liv mer eller mindre har förstörts av narkotika. Inte tjugoplussaren som ibland går på rave och drar en lina kokain, eller det medelålders paret i villaförorten som röker på någon gång ibland. Det gäller till och med anhöriga. De som har drabbats av en anhörigs beroende har en anhörig som hamnat i ett missbruk. Hade han eller hon helt enkelt rökt på någon gång ibland är chansen god att ingen hade märkt det över huvud taget.
Om en forskare konsekvent hade valt att basera sin forskning på de värsta fallen hade ingen tagit forskningen på allvar. På samma sätt är det svårt att uppfatta polisens bild av narkotika som balanserad. De missar en stor del av den information som finns tillgänglig i frågan eftersom många brukare, tack och lov, lyckas undkomma dem.