Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Åsiktskorridoren är farligare än knark

Det finns fortfarande en snäv åsiktskorridor i narkotikadebatten. Mattias Svensson har läst en ny antologi som säger sig göra upp med ideologiska dogmer men i själva verket är full av trötta slagord och invanda vänsterföreställningar.

Dogmer som dödar – Vägval för svensk narkotikapolitik
Niklas Eklund & Mikaela Hildebrand (red)

”Det ska vara förbjudet att knarka.” Valaffischen med en prydlig Bengt Westerberg från 1988 cirkulerar i dag på internet som en ironisk meme över en svunnen tid. I en mening är det sant. Tiden då man vann politiska poäng på att lyfta narkotikapolitiken högst på agendan är förbi.

Med förbudet mot att vara narkotikapåverkad, som beslutades kort därpå, var också den repressiva svenska modellen fullt utbyggd, komplett med ett flagrant brott mot tidigare straffrättsliga principer (och kärnan i John Stuart Mills frihetsbudskap) att inte straffa någon för en handling riktad mot den egna personen. Inget demonstrerar passionen i en helig kamp som viljan att sätta sig över grundläggande principer.

Inget demonstrerar passionen i en helig kamp som viljan att sätta sig över grundläggande principer.

Hur gick det sedan då? Aldrig i modern tid har Sverige varit längre ifrån de narkotikapolitiska målen, konstaterar sociologen Börje Olsson, och rabblar torrt siffror om att antalet personer med tungt narkotikamissbruk har ökat från uppskattningsvis runt 20 000 till runt 30 000 och att narkotikarelaterad dödlighet mer än tredubblats.

Tidigare departementsrådet Christina Gynnå Oguz konstaterar att polisen efter den nya lagstiftningen ägnat alltmer energi åt att testa och döma vanliga missbrukare för bruk och innehav. Något som alltså varken räddat liv eller hindrat missbruk, förmodligen tvärtom. Ändå är lagarna kvar.

Antologin Dogmer som dödar – vägval för svensk narkotikapolitik (Verbal förlag) är en kritisk genomlysning av svensk narkotikapolitik. Att boken och frågan inte blivit mer uppmärksammad är i sig en viktig statsvetenskaplig lektion. Inte minst akademiker när en föreställning om att politik handlar om att adressera viktiga frågor och att restriktioner införs som en respons på stora och växande problem.

Vi kan så här i backspegeln konstatera att när narkotikafrågan var som störst i politik och opinion kring 1988, då var problemet som minst. Rekordlåga tre procent av befolkningen uppgav att de någonsin testat narkotika av något slag (vanligen cannabis). Sedan dess har både bruk och problem ökat, sannolikt mer beroende på trender än på politiken.

Det är inget undantag. Rökförbud har aldrig varit så populära som nu när nästan ingen röker, och våra alkoholpolitiska regleringar härrör i stort sett alla från motbokssystemet som smögs igenom under första världskrigets restriktionstider, efter ett tidigt 1900-tal av fallande konsumtion. Restriktionerna tycks vara som hårdast och populärast när problemet är som minst.

Restriktionerna tycks vara som hårdast och populärast när problemet är som minst.

I dag dör betydligt fler narkomaner i ett land som knappt orkat lyfta ett finger för att ta reda på varför, och där livräddande läkemedel som Naloxon motarbetats av myndigheter. Frågan är ändå långt ner på den politiska dagordningen.

Dogmer som dödar är som bäst i den inledning som skildrar missbruk ur olika perspektiv. Jonna Sohlmérs vittnesmål om poliserna som var mer intresserade av att klämma ur henne ett urinprov när hon låg medvetslös på gatan efter en överdos, är en gripande sammanfattning av hur Sverige hanterat frågan.

När det kommer till diverse författares syn på nyliberalism är det inte utan att man undrar vilka droger de själva går på.

För att vara en bok som säger sig göra upp med ideologiska dogmer är det dock rätt många trötta slagord och invanda vänsterföreställningar. När det kommer till diverse författares syn på nyliberalism är det inte utan att man undrar vilka droger de själva går på. Sociologen Filip Roumeliotis har exempelvis en teori om att offentligt finansierade åtgärder för att minska förekomsten av narkotika är nyliberala eftersom de konkurrerar med varandra.

Om och om igen intygar författarna att de inte är några liberaler i drogfrågan. Så saknas helt problematisering av att genom förbud mot tillverkning och försäljning ge hela narkotikamarknaden åt den organiserade brottsligheten, med gängkrig och mord som konsekvens. Endast frågan om behandling i stället för, eller snarare som komplement till, repression diskuteras. Det är fortfarande en snäv åsiktskorridor.