Polarisering är inte problemet
SAS reklamfilm ledde till en polariserad debatt i början av året. Men trots att det skrivits allt mer om polarisering i medierna sedan millenieskiftet har åsiktsskillnaderna i Sverige inte ökat. Den svenska polariseringen är inte i närheten av nivåerna i USA, och de motsättningar som finns behöver inte vara ett problem.
Den 11 februari lade flygbolaget SAS upp en reklamfilm på sin YouTube-kanal som drog igång en inflammerad debatt. Filmen, som förklarade att ”ingenting är skandinaviskt – allt är kopierat”, fick Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof att lova att aldrig flyga med SAS igen. Dagens Nyheters Per Svensson, Jomshofs politiska motpol, tyckte å sin sida att det var ”lika absurt som oroväckande” att SAS vek sig för kritiken och tog bort filmen från YouTube.
Det var med andra ord en debatt där reaktionerna var precis så förutsägbara de bara kunde vara i svensk samhällsdebatt 2020. (Åtminstone pre-corona.) Kommunikationsrådgivaren Fredrik Johansson, tidigare på Moderaterna, konstaterade ironiskt att debattörerna ”fördelar sig som järnfilspån runt en magnet”. Det är en målande beskrivning av polarisering, som innebär att politiska aktörer fördelar sig kring två ideologiskt motsatta ”poler”.
I Sverige finns det visserligen tecken på att den politiska mitten krymper och att personer med högersympatier har mindre förtroende för nyhetsmedier än personer med vänstersympatier. Men polariseringen i Sverige kommer inte i närheten av den i USA som journalisten Ezra Klein skildrar i boken Why We’re Polarized, där han försöker bygga en modell för att förklara den polarisering han upplevt när han har bevakat amerikansk politik.
Polarisering blir ett problem först när det leder till politisk och samhällelig handlingsförlamning
Klein, som grundat den progressiva nyhetssidan Vox, utgår inte från att polarisering i sig är ett problem. Tidigt i boken citerar han en rapport från den amerikanska statsvetarföreningen APSA, som 1950 ansåg att Demokraterna och Republikanerna inte var tillräckligt polariserade. ”Om inte partierna identifierar sig själva med program så är allmänheten oförmögen att göra ett intelligent val mellan dem”, skrev de bekymrade statsvetarna.
Att de politiska partierna i USA inte var polariserade betydde dock inte att det saknades konflikter, inte minst stora rasmotsättningar som båda partierna länge lade locket på om. Det är ett högt pris att betala för att undvika polarisering. ”Ofta är alternativet till polarisering inte konsensus utan nedtystning. Vi bråkar inte om problem vi inte diskuterar. Men vi löser dem inte heller”, menar Klein. Polarisering blir ett problem först när det leder till politisk och samhällelig handlingsförlamning, men är annars ett hälsotecken i en demokrati.
Varken i USA eller i Sverige finns det grund för rosenskimrande fantasier om att allt var ”bättre” (läs: mindre polariserat) förr. I valrörelsen 1979 sjöng Cornelis Vreeswijk om hur en regering ledd av Moderaternas Gösta Bohman skulle införa dödsstraff och avrätta socialister. Borgerlighetens Olof Palme-hat går att spåra till åtminstone slutet av 1950-talet. Sociala medier gör möjligen att polarisering verkar vanligare i dag än tidigare när fler röster får komma till tals, men det höga tonläget är inget nytt fenomen.
I stället för att fokusera på Donald Trumps senaste tweet borde vi lägga mer tid på det som händer i vårt eget närområde
Däremot bidrar sociala medier till att förstärka de mest högljudda och provokativa rösterna. Antalet gilla-markeringar, reaktioner och delningar på sociala medier blir en genväg när journalister bedömer vad som har ”nyhetsvärde”. Eftersom det som sprids mest på sociala medier är innehåll som skapar känslor och konflikt leder det ibland till en absurd nyhetsvärdering. För vilken roll spelar egentligen en reklamfilm för SAS? I dag, mitt i en samhällskris där människors liv och försörjning står på spel, framstår det som en löjligt trivial debatt i backspegeln.
Ezra Klein erbjuder, till skillnad från många andra amerikanska fackboksförfattare, inga färdigpaketerade lösningar på problemen han målar upp. Polariseringen är här för att stanna och som medborgare måste vi lära oss att leva med våra motsättningar. Däremot är han övertygad om att politiska journalister, inklusive han själv, ägnar alldeles för mycket uppmärksamhet åt den nationella nivån. I stället för att fokusera på Donald Trumps senaste tweet – något även många svenskar gör i alldeles för hög utsträckning – borde vi lägga mer tid på det som händer i vårt eget närområde, där vi faktiskt kan påverka.
Ur svensk synvinkel finns det ingen anledning att överskatta hur utbredd polariseringen är här. Att måla upp växande klyftor kommer dock fortsätta vara en tacksam vinkel för konfliktsökande medier. I februari publicerade SVT en opinionsundersökning från Novus där Vänsterpartiet blev det största partiet bland kvinnor 18-29 år, och Sverigedemokraterna det största partiet bland män i samma åldersgrupp. ”Kvinnor och män drar allt mer åt olika håll politiskt”, menade SVT. Men enligt de årliga SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet har åsiktsskillnaderna mellan män och kvinnor varit stabila de senaste 30 åren. Det enda som ökat är omnämnandena av ordet ”polarisering” i medierna.