En svartvit världsbild förvränger verkligheten
Medielandskapet och Twitterlogiken har lurat in oss i en kognitiv fälla, där enbart det svartvita fungerar. Problemet är att sanningen nästan alltid ligger någonstans däremellan. En svartvit världssyn är den fria tankens död.
Dagens medieklimat är uppbyggt enligt ett benhårt antingen/eller-paradigm. Män är antingen brutala våldtäktsmän eller oskyldigt anklagade. Kvinnor är antingen offer eller manipulativa monster. Nationalstatens gräns mot omvärlden är antingen helt öppen eller helt stängd, invandringen fri eller förbjuden. Är man inte vänsterpartist är man i princip nazist (om än nazist i kostym). Donald Trump är antingen ond eller god – det är inte möjligt att han gör en del bra och en del dåliga saker.
Men tänk om det inte är så enkelt? Tänk om sanningen ofta står att finna någonstans i mitten – tänk om det oftast är både och, inte antingen eller?
”The best way is, when there are two [meanings], to take in both: So we shall be sure, to leave out neither”, skrev den engelske prästen Lancelot Andrewes (1555–1626) i en predikan från 1619. Med det menade han inte att vi ska relativisera; Andrewes var knappast postmodernist, och han trodde på en objektiv sanning. Men hans sätt att läsa Bibeln på kan inspirera i en tid av ökad polarisering.
Andrewes var nämligen inte rädd för osäkerhet, dubbelheter och uppenbara motsägelser. Han tyckte om paradoxer eftersom han insåg att de ofta leder fram till en djupare sanning. Det hade han lärt sig av sin kristna tro. Enligt kristendomen är människan både syndare och rättfärdiggjord av tro, och Jesus både Gud och människa. Skapelsen är både god och fallen. Det ena utesluter inte det andra.
Vem vågar provtänka eller vara ärlig i ett klimat där minsta felsteg leder till offentlig avrättning?
Det kan låta som självklarheter, jag vet. Men ett sådant här förhållningssätt är inte lätt. Det kan förorsaka obehag. Det kräver ju att vi står ut med oklarheter, komplicerade situationer, med att säga ”jag vet inte”. Dessutom kräver det att vi ser vår motståndare i ögat och säger ”det ligger kanske något i vad du säger”. Sådant kan kosta på – fråga bara vänsterpartister som Amineh Kakabaveh som vågat gå emot partilinjen i frågan om hedersvåld. Kakabaveh köpte inte en färdig världsbild där anklagelser om hedersvåld är lika med rasism; hon valde i stället att se med den sorts vida blick som medger att även den egna kulturen, hur älskad den än är, kan rymma misshagligheter.
Sådan nyansering säljer dock inga lösnummer, och den fungerar dåligt på Twitter. Man skulle kunna säga att hela vårt medielandskap har lurat in oss i en kognitiv fälla där saker och ting måste vara svarta eller vita för att alls tolereras. Antingen är du med mig eller mot mig, antingen har du rätt åsikt eller fel. En sådan världssyn är den fria tankens död, och dess första offer är sanningen. Vem vågar provtänka eller vara ärlig i ett klimat där minsta felsteg leder till offentlig avrättning? Nej, vi skulle må bättre av att betrakta människor som de komplicerade, mångfacetterade varelser de i själva verket är: kapabla till att göra både ont och gott, ganska ofta samtidigt.