Paul Johnson hjälpte oss att begripa den moderna tiden

Historia kan skrivas som en sömngivande uppräkning. Eller som hög konst, inte olik skönlitteraturen.

Den brittiske författaren och historikern Paul Johnson, som avled i januari vid 94 års ålder, behärskade den senare varianten. Som son till en konstvetare och själv gediget Oxfordutbildad var han lämpad att ta sig an de stora frågorna i modern historia. Att han började som radikal medarbetare i vänstertidskriften New Statesman – och var starkt misstrogen mot de konservativa – var en sak. Viljan att förändra från grunden – vilket ju radikal betyder – behöll han, men han blev med åren allt mer liberalkonservativ och skrev för högertidskriften The Spectator.  

Paul Johnson hade lärt mycket av tidens stora forskare – A J P Taylor och Hugh Trevor-Roper främst – och man får intryck av att han själv hade kunnat välja forskarbanan. Hans första stora verk, A History of Christianity (1976), visar på hans vilja att driva teser så djärvt att intresset väcks, men också så att kritik kunde väntas. Johnson beklagar att personer som påven Gregorius VII (ca 1020-1085) utmanade den harmoni som i tidig medeltid rått mellan påven och världsliga härskare. Johnson påminner även om att medeltida kristendom uppmuntrade sektbildningar, vilka gav kyrkan mångfald men också försvårade dess enhet. Inget av detta var okontroversiellt.

I A History of Christianity men även i A History of the Jews (1987) behandlar Johnson komplexa frågor. Han gör det elegant och på hög nivå. Det gäller det judiska folkets uppkomst och tidiga ledare, där han frågar hur bokstavligt man bör uppfatta de fem Moseböckernas berättelser och Israels grundande genom Moses och Abraham. Johnson tillstår det svåra i att fastslå de heliga skrifternas budskap, men pekar samtidigt på hur modern arkeologi ofta förbluffande har bekräftat de bibliska berättelserna. Han kan rikta blicken mot en händelse eller plats som får bilda startpunkt för en bredare utläggning. Så sker i hans avsnitt om Hebron, i bergen söder om Jerusalem, där Abraham förvärvar en jordlott som skall rymma hans och hustrun Sarahs gravplats, men som också nära förknippas med det judiska folkets fortsatta väg. Inte minst smörjs David där till kung. Johnson visar sin konstnärliga sida, där han komponerar en sorts musik fast med ordens hjälp.  

Johnson ogillade att nutida samhällen ger självupptagna och fåfänga ledare på alltför många arenor. 

Hur mycket dessa båda religionshistoriska verk gav utrymme åt forskaren Paul Johnson kan diskuteras. Han drogs i vart fall snart åt ett mer populärhistoriskt håll, men blev samtidigt mer polemisk och moraliserande. I Samhällets fiender (1977) och De intellektuella (1988) gisslade han moderna gestalter som hänsynslöst angriper traditionella värden, personer vars förkärlek till nymodigheter mer liknade en förstörelse av ärvda vanor och inrättningar. Johnson ogillade att nutida samhällen ger självupptagna och fåfänga ledare på alltför många arenor.   

Johnsons blick fångades av djärva och nytänkande innovatörer, men själv försvarade han borgerliga dygder som ärlighet och ordhållighet, viljan att hålla avtal och bemästra sin girighet. I Samhällets fiender styr han sitt raseri mot epoker då oförnuft och slentrian hämmat framsteget. Boken utmynnar i ett lågande försvar för personlig frihet. Johnson var de tysta, de utdragna skapandeprocessernas vän. Män som Rousseau med sin ”allmänna vilja” och sin uppmaning att skylla ens olyckor på andra, men också rader av 1900-talsfigurer i liknande anda som Berthold Brecht, Jean-Paul Sartre, Pablo Picasso med flera vann däremot hans misshag. Gemensamt hade de att med hög svansföring angripa det europeiska samhället, samtidigt som de i sitt privatliv inte ens levde upp till normal anständighet.   

Det kanske mest kända verket blev Moderna Tider (1983). Här utvecklar Johnson i hektiskt, närapå filmiskt tempo det drama som började i och med första världskrigets slut, och lät sin berättelse löpa på till tidigt 1980-tal. Johnson tolkar 1900-talets olyckor som en följd av Europas många nationella väckelser. I de europeiska imperier som hade fallit 1918 fanns otaliga folkminoriteter, som var missnöjda och sökte sin rätt. Eller som Johnson formulerade saken: ”Central- och Östeuropa var nu i färd med att bärga den skrämmande skörd av oförsonliga nationalistiska motsättningar vilkas frön hade såtts under 1800-talet. Vill man variera metaforen kan man säga att Versailles [fredskonferensen] lyfte locket av en sjudande, bubblande gryta, och stanken av brygden i den fyllde Europa tills först Hitler och sedan Stalin tryckte ned locket igen med brutalt våld.” När Timbro gav ut boken i översättning 1987 reagerade en del inom den svenska vänstern häftigt. Men Johnson, som gjort ett gediget arbete, lät sig inte bekomma.

Att en fredskonferens som den i Versailles 1919 under ledning av en amerikansk president med begränsad kunskap, Woodrow Wilson, skulle kunna bringa reda i den röra som kriget skapat var inte att vänta. Läget efter fredsslutet var labilt för att inte säga explosivt. De lugna kejsardömenas tid var förbi. Det hade blivit agitatorernas och tyrannernas tur att i tomrummet efter det störtade gamla ledarskiktet ge spelrum för de mest verklighetsfrämmande planer.

Småtyranner sände ut retoriska rökpuffar av marxism-leninism och tog därefter befälet. 

 Det kanske mest engagerade avsnittet i Moderna Tider ägnas den kamp mot den återstående kolonialismen som efter 1945 bedrevs i afrikanska stater av självutnämnda, obildade och rasistiska revolutionärer, småtyranner som efter att ha utsänt retoriska rökpuffar av marxism-leninism tog befälet och införde ”antikapitalistiska” nyordningar som snabbt fick välstånd och utvecklingskraft att rasa. Dessa fördärvliga mål stod i centrum vid det beryktade möte 1955 i Bandung, Indonesien, där de nya ledarna lade upp sin kamp mot kolonialmakterna och där den så kallade Alliansfria rörelsen började ta form.

Johnson menar som britt att denna kamp kom att föras med ojusta metoder, vilka förstörde vad kolonialmakterna trots allt byggt upp. Han var kritisk till mål som de Alliansfria staterna satte upp, och som västvärlden gav efter för. Inte minst att dåvarande FN-chefen Dag Hammarskjöld underlättade gruppens mål upprörde Johnson.

Något i skuggan av hur Johnson skildrar diktaturerna men också Afrikas fall ned i tyranni och ekonomisk misshushållning hamnar hans bild av efterkrigets Amerika. I centrum står här Dwight Eisenhower, den framgångsrike generalen som lett de allierade under kriget och skött Normandie-invasionen 1944, men som visade en realism som var lika välbehövlig, sedan han 1953 valts till USA:s president.

Eisenhower har blivit ihågkommen för sina varningsord om ”det militärindustriella komplexet”. Johnson skriver att den förre generalen oroades av ”att regeringen skulle falla i händerna på en kombination av krigslystna senatorer, överentusiastiska knektar och snikna vapenleverantörer.”

Till den överrustning som detta komplex riskerade framkalla kom den utbyggnad av USA:s välfärdsapparat som många krävde. Eisenhower menade att federal sparsamhet var nödvändig för att Amerika skulle återhämta sig ekonomiskt och bidra till freden i världen. Bilden av Eisenhower som en golfspelande lätting var aldrig sann. Han arbetade hårt och odlade ett nät av kvalificerade kontakter i USA och omvärlden, män vars råd han gärna beaktade inför sina beslut.  

Mot bakgrund av de inblickar som Johnson här ger, kan många nedslående jämförelser göras med den amerikanska administrationen på senare år. De ökande statsutgifterna och oförmågan att bromsa dem som vill driva regimförändrande krig torde även ha bekymrat Paul Johnson.