Parterna behöver inte mer tid
Efter att förhandlingarna om arbetsrätten spruckit talar regeringen om att arbetsmarknadens ska försöka igen. Men inget tyder på att mer tid skulle ta oss närmare en lösning. Centerpartiet och Liberalerna måste säkra att regeringen går vidare utan arbetsmarknadens parter, skriver Caspian Rehbinder.
Strax före 03 i natt kom beskedet: förhandlingarna strandar, parterna kommer inte fram till ett gemensamt förslag i LAS-frågorna.
”Jag ser väldigt gärna att parterna sätter sig vid förhandlingsbordet igen”, sa arbetsmarknadsminister Eva Nordmark på dagens pressträff. Det är ingen hemlighet att Socialdemokraterna hellre ser ett förslag från arbetsmarknadens parter. Utan ett sådant förslag behöver regeringen gå vidare med LAS-utredningen, vilket skulle innebära en direkt konflikt med de fackliga centralorganisationerna. Det är förstås smärtsamt för en socialdemokratisk regering.
Läs även: Socialdemokraterna bluffar om balansen på arbetsmarknaden
Men det är svårt att förstå varför Nordmark tror att en ny förhandlingsrunda skulle lösa problemen.
Svenskt Näringsliv verkar snarare vilja stänga dörren. ”En deadline är en deadline”, slog vice vd Mattias Dahl fast och utvecklade: ”Det är inte tiden som är problemet utan sakinnehållet.”
Det är klokt av Dahl. Det är inte tidsbrist som fått förhandlingarna att krascha, utan helt oförenliga viljor. Stora delar av LO ville komma överens med PTK och Svenskt Näringsliv, men sedan den mer radikala falangen med 6F och Kommunal vann gehör för sin linje på LO-kongressen har utsikterna för en kompromiss sett bleka ut. I natt föll också förhandlingarna på att man inte kunde enas om förändringar av saklig grund.
Gång på gång har arbetsmarknadens parter visat att de är oförmögna att lösa ut frågan om anställningsskydd
Det är inte första gången parterna misslyckats med att komma fram till lösningar.
Ett känt exempel är när Anders Borg under Alliansregeringens andra mandatperiod försökte få ihop en ”jobbpakt”. Fack och arbetsgivare skulle sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och öppna för enklare introduktionsanställningar, mot att staten bland annat tog bort differentieringen av a-kasseavgifterna.
Karl-Petter Thorwaldsson trodde att det skulle ge 50 000 jobb. Det slutade med att facken fick sin avgiftssänkning för a-kassan, men jobben blev bara ett par hundra och Anders Borg drog den bittra slutsatsen att det inte går att komma framåt genom att samarbeta med facken. I sina memoarer Finansministern skriver Borg:
Alliansregeringen gjorde ett misstag när den valde strategin att försöka göra framsteg utan att använda lagstiftning för att tvinga fram ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.
Jobbpakten är inte den enda spruckna förhandlingen.
Svenskt Näringsliv, LO och PTK försökte förhandla fram ett nytt huvudavtal 2008. Det föll 2009 på att man inte kunde enas om turordningsreglerna.
Förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och PTK om ett nytt omställningsavtal gick i stå och pausades 2013, för att man inte kunde enas om turordningsreglerna. Förhandlingen plockades upp och sprack igen 2015, för att man inte heller denna gång kunde enas om turordningsreglerna.
2017 påbörjades förhandlingar igen mellan LO och Svenskt Näringsliv, som sedan även PTK anslöt sig till. De sprack inte direkt, utan ledde fram till en avsiktsförklaring som bland annat skulle innebära förändringar i LAS. Avsiktsförklaringen väckte ont blod i flera LO-förbund, som i praktiken stoppade möjligheterna till överenskommelser på LO-kongressen 2020.
Så i natt klockan 03 gick det som det brukar – förhandlingen sprack för att man inte kunde enas om turordningsreglerna.
Behovet av förändring är starkt. World Economic Forum rankar restriktiv arbetsrätt som det näst största problemet för svenskt företagande, efter skattetrycket. OECD har rekommenderat uppluckring av först in–sist ut, och konstaterar att dagens regler innebär stora trösklar för personer i arbetsmarknadens utkanter. Tillväxtverket har i studier av företagare konstaterat att regler kring anställning och uppsägning upplevs som det största tillväxthindret för företag, och studier från Ratio visar att även om företagsledare vill ha anställningsskydd på plats, är dagens utformning av LAS dyr, snedvridande och hämmar företagens utvecklingsmöjligheter. Till och med LO-tidningen Arbetets stridbara ledarskribent Martin Klepke konstaterade i SVT:s Morgonstudion att anställningsskyddet måste förändras för att fungera i en mer modern ekonomi!
Men det finns få skäl att tro att parterna klarar det. Gång på gång har arbetsmarknadens parter visat att de är oförmögna att lösa ut frågan om anställningsskydd. Försök på försök har fallit. Förhandling på förhandling har spruckit.
Att i det här läget ge parterna mer tid skulle bara förhala, inte lösa några konflikter. Reformerna måste gå vidare utan arbetsmarknadens parter. Det är särskilt viktigt att Centerpartiet och Liberalerna håller fast vid tidsplanen och inte låter lagstiftningen förhalas. Förändrat anställningsskydd är för viktigt för att lämna som gisslan till parterna.