Parallella rättssystem och brott som inte finns

Framför mig sitter en skolklass i en förort. Så gott som alla elever har rötterna utomlands. Jag frågar: Om två bilar här i Sverige krockar i en korsning och det blir några smärre bucklor, vad gör då förarna?

Alla tittar frågande. Jag svarar själv: De går ut ur bilarna. I händerna har de papper och penna. De skriver upp bilarnas registreringsnummer och ringer sedan polis och försäkringsbolag. Det finns ingen anledning att börja bråka, även om det visst kan hända ibland. Men poängen är att båda förarna lever i ett land där det finns system som hanterar en potentiellt farlig konfliktsituation. En tredje part får utifrån skriven lag avgöra vem som är skyldig till krocken.

Jag frågar om några av eleverna är från Afghanistan. Fyra killar räcker upp handen. Vad händer om två bilar krockar i Afghanistan? Kommer förarna ut med papper och penna i händerna?

Killarna skrattar. En av dem säger: ”De ringer sina kusiner och gör upp.”

Parallella domstolar

Den 11 augusti 2016 får polisen larm om misshandel i ett utanförskapsområde i Mellansverige.

En ung man har tagit sig in i sin före detta flickväns lägenhet. Bakom ryggen döljer han ett järnrör. Han rusar förbi flickans familj, in i hennes rum, lyfter järnröret och börjar slå mot henne. Hon lyckas skydda huvudet men får flera slag på benen och hennes ena fot börjar blöda ymnigt. När flickans pappa kommer till undsättning får också han flera slag. Två träffar huvudet. Gärningsmannen lämnar därefter brottsplatsen och familjen ringer polisen.

När flickans pappa kommer till undsättning får också han flera slag. Två träffar huvudet.

Pojken bor i samma hus som flickans familj och har samma etniska bakgrund. Han och flickan har haft en trevande relation men hon vill inte längre ha med honom att göra varpå pojken blivit rasande.

Hon körs till sjukhuset där hennes skadade fot sys och gärningsmannen grips senare av polis. De inblandade kallas till förhör. En tid därefter kommer flickans pappa till polishuset och säger följande via tolk:

”Han som skadade oss sitter frihetsberövad. Men i går kom hans mor och pappa och de äldste och sa att vi kan lösa det här enligt vår kultur… Om polisen vill acceptera en sådan lösning, ja, det var det jag ville prata om.”

Förhörsledare förklarar att det är åklagaren som leder ärendet och tar beslut om detta och undrar om familjen verkligen inte längre vill medverka i ärendet.

”Jag kom hit för att ta tillbaka anmälan och vi föräldrar ska skriva under att vi tar ansvaret för vår familj. Hans föräldrar har lovat att han inte kommer att göra något mer mot oss och de ska ta ansvaret för honom. Vi har kommit överens om det.”

Förhörsledaren informerar då om att polisen i så fall också måste prata med dottern, varpå pappan blir frågande och säger:

”Ja, men det är min dotter och jag är ansvarig och bestämmer. Men du kan prata med henne. Vi vill bara vara ifred…” Och sedan lägger pappan till: ”Jag vill att polisen ska vara vittne när vi skriver under”, varpå förhörsledaren säger att det inte går, att systemet inte fungerar på det viset.

Parallella samhällen

Allt oftare talas det i debatten om parallella samhällen. Men frågan är om vi på djupet förstår vad det är och kan innebära, debatten om separata badtider i all ära, liksom den om segregerade områden och om det fysiska avståndet mellan Sverige-födda och många av dem som är födda i andra länder.

Frågan är om inte det mentala utanförskapet är det verkligt problematiska. Med mentalt utanförskap menar jag följande: Om man kommer till ett land som Sverige och inte greppar systemen, inte förstår landets historia och varför landet är uppbyggt som det är uppbyggt – alla osynliga regelverk, det juridiska systemet, skattesystemet, tilltron till myndigheter, jämställdhetsivern, yttrandefriheten, individualismen och den svala men generella tilliten människor emellan – riskerar det skapa förvirring och en känsla av osäkerhet.

Vi har vant oss och tar både tryggheten och rättsinstanserna för givna. Men för den som är ny i ett land måste den västerländska juridiken framstå som ytterst märklig.

Ett av de mest grundläggande mänskliga behoven handlar om trygghet och hur man löser konflikter. Vi som är uppväxta i ett av världens mest trygga länder med ett (hittills) generellt sett fungerande rättsväsende funderar inte så mycket över saken. Vi har vant oss och tar både tryggheten och rättsinstanserna för givna. Men för den som är ny i ett land måste den västerländska juridiken framstå som ytterst märklig. Åtminstone initialt. För en del under lång tid.

Vad kostar ett mord?

Sveriges Radio rapporterade i februari månad att utredningarna av mord, mordförsök och annan tung kriminalitet går allt trögare. En av förklaringarna är att allt fler åklagare i Malmö möter ett parallellt samhälle med inofficiella rättegångar och där gärningsmän köper sig fria från brott.

Chefsåklagaren i Malmö, Pär Andersson, berättade att pengar erbjuds som ersättning för tystnad. En man som blivit utsatt för mordförsök pekade i förhör ut de två männen som avlossade skotten. Men när ärendet nådde tingsrätten tog offret tillbaka uppgifterna.

I utredningen framgick att offrets mamma erbjudits pengar både före och efter rättegången för att uppgifterna skulle tas tillbaka. Hon accepterade aldrig erbjudandet, men sonen valde att ändra sin berättelse. I det här fallet dömdes de båda männen till tio års fängelse, trots den ändrade berättelsen. Bevisningen, i form av vittnen och de tidigare förhören, räckte till att få männen dömda i både tings- och hovrätt.

I flera andra fall når, enligt chefsåklagare Pär Andersson, ärendena aldrig domstolen. Pengar betalas för att det svenska rättsväsendet inte ska blandas in.

Vad kostar då ett mord?

– Just ett mord vet jag inte, men att köpa sig fri från ett mordförsök har vi några fall där det ligger på omkring en halv miljon, sade Andersson.

Enligt honom är detta något som förekommer i hela landet, inte bara i Malmö.

– Vi har många personer som finns i de här kretsarna där man kanske inte är så bekväm att prata med polis och åklagare på det sättet som vi är vana vid.

Eller finns det en annan förklaring?

Ulf Boström har i många år arbetat som polis. Han är landets ende integrationspolis och har djup kunskap om de strukturer som gäller i utanförskapsområdena.

– Många tror att det är spontant uppkomna system och strukturer som löser konflikter bortanför det svenska rättsväsendet. Det beror på att man inte förstår något om deras hemländer. Det finns redan välstrukturerade system som man tar med sig.

Jag tror att Ulf Boström har rätt.

I alla de länder varifrån människor söker asyl i Sverige har staten låg legitimitet. I vissa länder är den helt frånvarande. Människor i många delar av världen fruktar staten. Och därmed de statliga lagarna, polisen och rättsväsendet. Där odlas ofta en tystnadskultur som en del av en alternativ, informell rättsordning, av sicilianare kallad Omertá, en del av den klanbaserade maffians hederskodex. Ett sicilianskt talesätt säger: ”Den som är stum och döv lever i 100 år. Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.”

Människor i många delar av världen fruktar staten. Och därmed de statliga lagarna, polisen och rättsväsendet.

I Sverige är de flesta förvånansvärt ointresserade av vilken typ av länder människor som söker asyl kommer från. Men vi skulle ha stor nytta av att förstå de grundläggande och generella strukturerna i dessa samhällen. De hjälper oss att förstå de ovan nämnda berättelserna.

Grundläggande för alla samhällen på jorden är ha system för att hantera konflikter. Vårt juridiska system är varken gudagivet eller universellt. System bortanför demokratiska statliga lagar tenderar att bygga på andra principer än de som gäller i liberala rättsstater. De dömer för det första kollektivt. För det andra inte genom straff, utan genom kompensation.

De flesta tenderar läsa in ”kriminella lagar” i vad överåklagaren i Malmö berättar. Vad många inte inser är att de följer urgamla principer.

Mer än bara sharia

Sådana här lagar kallas för sedvanerätt. De är att mer likna vid ett slags försoningsteknik än straffrätt. Rättssäkerhet och bevisprövning är sekundärt i denna form av rättssamhälle. Det handlar om hur man får olika familjer att samsas också i framtiden efter att någon i den ena grupperingen begått ett brott. Man gör upp. Kompenserar. På så sätt köper man sig fri från det verktyg som sedan urminnes tider funnits i den rättsliga verktygslådan – blodshämnd – och som fortfarande praktiseras i många länder. Det är en rättsskipningsprincip som alla accepterar, men fruktar. Just fruktan gör den effektiv. Man betalar hellre kompensation.

Detta system, sedvanerätten, kan skilja sig mellan olika länder och språkgrupper, men bygger på samma grundläggande principer. I Afghanistan heter sedvanerätten Pashtunwali, i Somalia Xeer, i arabvärlden Urf’, bland albaner Kanun, hos romer Kris, och så vidare.

Dessa ”lagar” är ofta minst lika viktiga som de religiösa. Dessutom är de långt äldre än till exempel kristendom och islam. Oftast är de inte ens nedskrivna, kodifierade. De bygger på muntlig tradition där män som anses vara kloka och rättvisa bildar ett råd, de äldste, som förhandlar fram lösningar på konflikter.

I Sverige har vi stirrat oss blinda på sharia eftersom så många från muslimska länder kommer hit. Det gör att vi inte lyckas se de mer grundläggande strukturerna.

Polis och åklagare som gång efter annan frågar sig varför det är så svårt att få folk att vittna och förvånas över parallella domstolar hade sannolikt tagit några steg framåt genom att förstå något lite mer om dessa konkurrerande system.

I Sverige har vi stirrat oss blinda på sharia eftersom så många från muslimska länder kommer hit. Det gör att vi inte lyckas se de mer grundläggande strukturerna.

Svårigheten att få svensk rättskipning att accepteras grupperingar i utanförskapsområden kan sannolikt förklaras med att sedvanerätten uppfattas som mer effektiv. Rättssäkerhet tar tid och kräver noggranna förundersökningar i sökandet efter bevis. För människor vana vid och präglade av sedvanerättens försoningsteknik riskerar den liberala rättsstatens procedurer framstå som långsamma och krångliga – till och med orättvisa, eftersom bara en person döms, brottslingen. Där sedvanerätt praktiseras är individer inte autonoma aktörer. De ingår i ett kollektiv, i en utvidgad familj, en klan. De har många kusiner. Den enskildes handling spiller över på den övriga gruppen som gemensamt måste ta ansvar för vad som skett.

Dessutom: Övergången från sedvanerätt till statliga lagar är en svår process eftersom den kräver tillit. Tillit till inte bara den liberala rättsstaten, utan till att alla inblandade avsäger sig blodshämnden som verktyg. Familjen X vars son har skjutit familjen Y:s son måste våga lita på att de accepterar att sonen enbart döms i svensk domstol och inte kommer att hämnas på honom eller någon annan i familjen. Risken finns att även om X:s son döms i tingsrätten kommer pengar att betalas för att undanröja alla tvivel om att hämnd kommer att utkrävas. Sedvanerätten riskerar på så sätt leva kvar som parallellt system.

Det förstärker de kollektivistiska strukturerna, försvårar för individer att göra sig fria från släktens förväntningar och normer. Lojaliteten mot klanen, den som i hemlandet var förutsättningen för överlevnad, skydd och säkerhet, sitter djupt.

Att delta i ett sådant här parallellt system stärker knappast känslan av att ingå i ett nationellt ”vi”. För varje konflikthantering som sker bortom den statliga rättsordningen förstärks utanförskapet på ett mentalt plan. Det sprider misstro mot staten. Man förbiser dessutom lätt hur många människor som blir inblandade i den parallella rättskipningen. Också individer som alls inte behöver vara kriminella förväntas ställa upp. Om mer än en halv miljon ska betalas i blodspengar, på arabiska diya, hjälps ofta många åt enligt principen ”många bäckar små”.

Det förstärker de kollektivistiska strukturerna och försvårar för individer att göra sig fria från släktens förväntningar och normer. Lojaliteten mot klanen, den som i hemlandet var förutsättningen för överlevnad, skydd och säkerhet, sitter djupt. Man ställer upp för sin grupp. Och man förråder inte gärna någon i sin familj, även om man själv anser att individen handlat fel. Att vittna mot en familjemedlem eller en annan familjs kriminella individ är att bryta den hederskodex som gällt sedan urminnes tider. Det är inte enkelt.

Omertá fortsätter gälla: ”Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.”