Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

5 000 dollar för en brud

Sverige har varit särskilt illa rustat för att förstå vad hederskultur med dess yttringar är. Ett samhälle som drivit individualismen till sin spets tappar förmågan att förstå kollektivistiska strukturer.

Gift före första ögonkastet

Ayaan var sjutton år när hennes mamma en kväll berättade att det var dags att gifta sig. Hon hade blivit kontaktad av modern till en man från en inflytelserik och mäktig klan, som föreslagit äktenskapet. Det var ett bra erbjudande för släkten. Mannens klan var beredd att betala 5 000 dollar för henne och Ayaans klan skulle få tillgång till skydd och säkerhet.

– Mamma frågade aldrig vad jag tyckte. Hon berättade bara att jag nu skulle gifta mig. Jag hade ingen åsikt, det var så det fungerade, så hade det gått till när min mamma och alla flickor i min omgivning blivit gifta.

Ayaan tyckte att det lät som ett bra förslag, inte minst eftersom hennes fattiga klanfamilj skulle få mycket pengar. Men hon började också fundera på vem mannen var, om han var gammal eller ung, hur han såg ut och varför just hon valts ut. Det hon fruktade mest var att hennes tilltänkte skulle vara en gammal gubbe.

– Jag var helt vettskrämd, jag visste ju inte vad eller vem som väntade. Men vad kunde jag, en fattig sjuttonårig flicka, göra åt situationen? Jag bara fanns till.

Några månader senare dök Ayaans blivande make upp i den lilla byn. När hon såg honom blev hon omedelbart lättad. Han var en ung och stilig man, bara ett par år äldre än henne.

– Vi lämnades ensamma en kort stund och han frågade mig om jag visste att vi skulle gifta oss. Jag var blyg och bara mumlade att det visste jag. Sedan lämnade han pengarna och försvann. Det var första gången jag såg honom.

– Nästa gång skulle bli på bröllopet.

Den här historien, som är ett utdrag ur min bok Mellan klan och stat, utspelar sig i Ayaans hemland Somalia. Den illustrerar hur äktenskap kan ingås i en klankultur. Individens valmöjligheter är begränsade, man agerar med kollektivets bästa för ögonen. De brudpengar som betalades av mannen gick inte till Ayaan som individ. De delades ut till hennes släkt.

”Sedan lämnade han pengarna och försvann. Det var första gången jag såg honom. Nästa gång skulle bli på bröllopet.”

Ponera att Ayaan hade vägrat gifta sig med motiveringen: ”Jag tänker inte gifta mig med den där jävla snubben. Jag går min egen väg och för övrigt är jag störtkär i en annan kille.”

Det hade inneburit att Ayaans fattiga klan hade gått miste om 5000 dollar, liksom det skydd och den säkerhet som den tilltänkte mannens släkt kunde erbjuda Ayaans familj.

I Ayaans kontext, där och då, fanns inte mycket till fri vilja. Hon ingick i ett system där individens fri- och rättigheter är obefintliga. Det fungerar inte med solokörande individer i ett samhälle där var och en behövs för att uppbåda skydd, säkerhet och trygghet. Ju större familjen är och ju starkare lojalitetsbanden är till gruppen, desto mäktigare blir den. En individ som inte underordnar sig ses som ett hot mot gruppen. I värsta fall måste en sådan tillintetgöras.

Den utvidgade familjen och den dysfunktionella staten

Man måste hela tiden ha i åtanke att i statslösa länder, eller i samhällen där staten är djupt dysfunktionell och förtryckande, är den utvidgade familjen ersättningen för staten.
Sverige har varit särskilt illa rustat för att förstå vad hederskultur med dess yttringar är. Så var också debatten som uppstod efter Fadime Sahindals död år 2002 fullkomligt förvirrad. Det fanns personer som på allvar hävdade att det inte finns något som heter hederskultur.

Åter andra hävdade att det var islam som var problemet, vilket inte stämmer.

Hederskulturer finns i många olika samhällen och bland olika religioner. De existerar i samhällen som är mer eller mindre präglade av klanstrukturer.

Svenskarnas oförmåga att förstå hederskulturen har sannolikt att göra med vår egen historia.

Överallt på jorden har den utvidgade familjen utgjort grunden för social och legal organisation. Så också i Sverige. Men vi har sedan länge lämnat den organisationsformen. Någonstans mellan 1200- och 1600-talen upplöstes det som vi kallar för ättesamhället. Bara rester av det svenska klansamhället har levt kvar i form av det vi kallar adeln.

Vi lever sedan länge i det som brukar betecknas som ett statsindividualistiskt samhälle och använder därför numera sällan ett tidigare vanligt talesätt: ”Blod är tjockare än vatten”, eller med andra ord: Släkt är viktigare än vänner. Varför? Vi behöver inte släkten för skydd, trygghet och säkerhet. Vi är autonoma individer som har friheten att umgås med släktingar på känslomässiga grunder. Vi kan gifta oss med dem vi blir förälskade i, vi accepterar att staten bestämmer att man måste vara myndig för att gifta sig och vi förenas i en allmän acceptans för de lagar som riksdagen stiftar. När konflikter mellan två parter uppstår löses och regleras de av en tredje part – polis och övrigt rättsväsende. Allt det här har präglat oss så till den milda grad att vi tappat förmågan att förstå andra sociala och legala strukturer. Det borde räcka med att titta på World Values Surveys värderingeringskarta för att förstå att förutsättningarna för människors individuella frihet ser helt olika ut beroende på var man bor i världen.

Det borde vara en självklarhet att inse att de strukturer och normer man är uppväxt med inte rinner av en för att man rör på sig geografiskt.

Nåväl. Om man nu förstår att hedersnormer existerar i Afghanistan, på Afrikas Horn, i Irak och i Syrien, hur ska man då förstå att det finns behov av ett nationellt kompetensteam (Länsstyrelsen Östergötland) i Sverige som har ett regeringsuppdrag att just motverka hederskultur? De jobbar inte utomlands. De jobbar i Sverige. Och här finns ju en demokratisk stat. Här finns socialförsäkringssystem, a-kassa, fri sjukvård, fri utbildning, en polis och ett rättsväsende som i ett internationellt perspektiv är ytterst lite korrupt. Och allt det här får nyanlända också del av.

Egentligen är svaret givet och det borde vara en självklarhet att inse att de strukturer och normer man är uppväxt med inte rinner av en för att man rör på sig geografiskt. Man ikläder sig inte ”den svenska kostymen” bara för att man träder över en landgräns. Det innebär inte att man är fixerad för tid och evighet i sin kultur. Men det kan vara bra för svenskar som är marinerade i stat att förstå utgångsläget för människor som flytt och kommit hit.

Unga människor adopterar långt lättare än äldre de system som råder här. Ju yngre vid ankomsten till Sverige, desto lättare. Det gäller både språkinlärning och förmågan att möta och hantera andra värderingar. I skolan får elever lära sig om individens frihet, om samhällets uppbyggnad, om vad en demokratisk rättsstat är och att kärleken är fri.

Men det är det där med att bli klämd mellan olika kulturer. Hur svårt och förvillande måste det inte vara för unga människor som står med ena benet i föräldrarnas kultur, som ofta kännetecknas av traditionella värderingar och kollektivism, och den svenska individualismen med progressiva värderingar i frågor som till exempel rör religion och sexualitet. Återigen: dessa olika värderingar finns de facto belagda och illustreras i World Values Surveys värderingskarta. Och det är ingen liten undersökning. Den bygger på intervjuer med 85 000 människor i olika delar av världen.

Att mörda sin dotter

Få, om någon, har beskrivit denna splittring som Fadime Sahindal i sitt tal i riksdagen i slutet av år 2001.

Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider. Men till skillnad från mina föräldrar så levde jag i och var en del av det svenska samhället. Jag gick dagligen i svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar och tittade på svensk teve. Självklart var jag påverkad av de synsätt och värderingar som rådde här. Jag började därför tänja mer och mer på gränserna. Jag fortsatte att träffa mina svenska kamrater, fika på kaféer och komma hem senare än den utsatta tiden. Jag hade ju mina egna drömmar och mål här i livet.

Bara någon månad efter talet, den 21 januari 2002, sköts hon ihjäl av sin pappa.

Utanförskap är inte bara avsaknaden av arbete och språk som politiker tycks tro. Utanförskap i ett land som Sverige kan också innebära att inte förstå hur landet man bor i fungerar, att inte våga lita på myndigheter, att inte ha frihet att få gifta sig med vem man vill, att helt enkelt inte få sina individuella fri- och rättigheter tillgodosedda.