Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

På krigsstigen mot meritokratin

Meritokrati – idén att det är människors ansträngning och inte deras familjebakgrund eller kontakter som ska belönas – attackeras av både marknadsskeptiker inom akademin och av etablissemangskritiska populister. Svaret måste vara mer, inte mindre, meritokrati, skriver Emanuel Örtengren.

Michael Sandel, professor vid det prestigefyllda Harvard-universitetet, är kanske det närmaste en rockstjärna den politiska filosofin har att erbjuda i dag. Sandel har blivit känd för en bredare publik genom sin kurs Justice: What’s the Right Thing to Do? som var den första Harvard-kursen som blev tillgänglig gratis på internet och har setts av miljontals människor världen över.

Nu är Sandel på krigsstigen mot meritokrati, åtminstone så som det har praktiserats i framför allt USA de senaste decennierna. I hans bok Tyranny of Merit (Farrar, Straus and Giroux, 2020) får den så kallade tredje vägens företrädare – progressiva politiker som Bill Clinton, Tony Blair och till viss del även Barack Obama – slängar av sleven för att ha framhållit meritokratins förtjänster. Det är bäst fångat av Clintons rim: ”What you earn depends on what you learn.” Denna inställning menar Sandel har bidragit till självgodhet hos den ekonomiska och politiska eliten, som har kunnat rättfärdiga sin sociala status med att de minsann har gått krävande utbildningar och jobbat hårt. Den von oben-attityden har i sin tur lett till en kraftig motreaktion i form av det etablissemangsförakt som förkroppsligas av politiker som Donald Trump, enligt Sandel.

Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, och också han filosof, menar att Sandels bok är ett tecken på att ”den post-liberala eran är här”. Men att offra meritokratin på den förmenta jämlikhetens altare vore att göra hela samhället en otjänst. Eftersom amerikanska debatter, på gott och ont, ofta hittar till Sverige efter ett litet tag borde liberaler och konservativa fundera på hur meritokratin kan värnas här.

Uddlös kritik

Det förvirrande med den kritik som Michael Sandel och andra skribenter har riktat mot meritokrati på senare år är att få tycks ifrågasätta principen att jobb, särskilt de mest avancerade, ska gå till de bäst lämpade kandidaterna. Ingen skulle väl vilja bli opererad av en kirurg som har fuskat sig igenom läkarutbildningen, eller att säkerheten vid ett kärnkraftverk sköttes av en glad amatör. Hade Homer Simpson inte varit en karaktär i en tecknad TV-serie hade han, med all rätt, fått sparken från Springfields kärnkraftsanläggning för länge sedan.

Därför blir mycket av meritokratikritiken uddlös. I stället för att ifrågasätta vad meritokrati faktiskt innebär – idén att människor ska nå högre positioner på sakliga grunder – går ”anti-meritokraterna” till attack mot dem som når höga positioner i samhället mer eller mindre oberoende av sin kompetens, och som ändå hävdar att de har gjort sig förtjänta av det. Utifrån den kritiken är det dock konstigt att avfärda meritokrati i sig.

Vi får nog leva med att meritokrati är ett ideal som är svårt att nå till fullo. För att parafrasera Winston Churchill verkar meritokrati vara det sämsta belöningssystemet — förutom alla andra som har prövats genom tiderna. Men att vi aldrig kommer att få en perfekt meritokrati betyder inte att vi bör sluta sträva i den riktningen. Liberaler och konservativa har all anledning att ta fram politik som innebär att människors livshistorier inte är skrivna i sten redan på BB. Det innebär inte att man behöver acceptera socialdemokraters och socialisters syn att ekonomiska och sociala skillnader ska vara så små som möjligt, men att högre positioner – inom utbildning, ekonomiskt och inom offentlig förvaltning – ska nås genom förtjänst.

Förlorade principer

I försvaret av meritokratin har borgerligheten stundtals hamnat snett. Till exempel rättfärdigar borgerliga politiker och debattörer i dag ett system där platser till översökta friskolor fördelas genom köer och därför kan ”reserveras” flera år i förväg. Såväl Gunnar Hökmark som Alice Teodorescu har argumenterat mot att i stället införa lottning till översökta friskolor, för att det enligt dem går emot idén att den enskilde elevens ansträngning ska löna sig. Men eftersom svenska grundskolor inte antar elever till första klass genom lämplighetstester är det ett märkligt argument.

Det går förstås att vara för köer på andra grunder, och andelen elever som får en skolplats för att de ställts i kö så tidigt som innan sin ettårsdag är trots allt liten. Men det klingar ändå falskt att hävda att man genom att försvara köer som fördelningsmekanism också står upp för meritokratiska ideal. Här har borgerligheten en hemläxa att göra: försvaret av valfrihet och meritokrati får aldrig förväxlas med ett försvar av resursstarka gruppers intresse att bevara status quo. Som Lars Strannegård, som under sin tid som rektor för Handelshögskolan i Stockholm har jobbat för att bredda elitskolans antagningsgrunder, skrev i en essä i Svenska Dagbladet, är ”plutokrati och aristokrati meritokratins farligaste fiender”.

Socialdemokratin har å sin sida främst kastat meritokratiska principer över bord när det gäller den ekonomiska politiken. Att utbilda sig mer, arbeta mer och att genom företagande skapa jobb åt sig själv och andra lönar sig dåligt i Sverige, och gjorde det särskilt när Socialdemokraterna var som starkast. Den högskattepolitik som Socialdemokraterna (och även de borgerliga regeringarna) bedrev under framför allt 1970- och 80-talen är en viktig förklaring till att rikedomar i Sverige i hög grad är ärftliga snarare än resultatet av entreprenörskap och innovation. Många driftiga företagare lämnade helt enkelt landet. Men det var inte bara superentreprenörer som Ingvar Kamprad och Ruben Rausing som drabbades av de höga skatterna. Trots att inkomstskillnaderna var som minst runt 1980 ökade den sociala rörligheten efter det. Framför allt för män födda efter 1970 minskade sambandet mellan fäders och söners inkomst, trots att inkomstskillnaderna ökade. De skattereformer som har gjorts de senaste decennierna har bidragit till att göra fler klassresor möjliga. Låga skatter på arbete och företagande är därför något som meritokrater borde stå bakom; det gör det möjligt för fler att genom egen ansträngning förbättra sin livssituation.

”Den enda effektiva metoden för att rida spärr mot korruption, klientelism och nepotism”

Det finns dock ett annat område där utvecklingen ur meritokratiskt hänseende har gått åt fel håll, och där borgerligheten bör ta tydligare strid mot både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna: den offentliga förvaltningen. Ska Sverige ha en välfungerande offentlig sektor måste rekryteringar ske på basis av kompetens. Det beror inte minst på att en sådan meritokratisk ordning skapar en plikttrogenhet mot ämbetet snarare än mot enskilda makthavare och partier.

Inom den offentliga förvaltningen har Sveriges maktparti konsekvent premierat sina egna trotjänare. Dan Eliasson, som efter att ha misslyckats som rikspolischef fick ett nytt toppjobb som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), är kanske det mest slående exemplet, även om det finns många fler. Det har skapat prejudikat för ett etablissemangskritiskt parti som Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson har onekligen en poäng när han menar att vissa myndighetschefer har partibok. I stället för att som Åkesson antyder ersätta en sorts partilojalitet inom ämbetsmannakåren med en annan borde de borgerliga partierna arbeta för mer meritokrati i den offentliga förvaltningen. Kanske behövs det – tyvärr – mer byråkratiska processer för att rekrytera till myndigheter, med standardiserade tester för att sålla fram de mest kompetenta kandidaterna. Åtminstone borde utnämningsmakten reformeras så att även riksdagen har något att säga till om vid nomineringar av högre tjänstemän. En sådan extra kontrollmekanism skulle kunna förebygga politiskt motiverade omplaceringar och avskedanden.

Mer transparenta och meritokratiska system för att fördela makt är, som nationalekonomen Magnus Henrekson har argumenterat, ”den enda effektiva metoden för att rida spärr mot korruption, klientelism och nepotism”. Alternativet till meritokrati är med andra ord godtycke och rå politisk makt. En välfungerande meritokrati är också en förutsättning för att ett marknadsliberalt samhälle, med de olikheter det medför, ska uppfattas som legitimt och rättvist. Därför har liberaler och konservativa all anledning att värna meritokratiska principer, inte bara i retoriken, utan också i politiken.