Nykterhetsspionerna

Då och då dyker oron för nya förbud och regleringar upp i debatten. På sistone har det handlat om den nya lag som stoppar rökning vid busshållplatser, idrottsplatser och andra offentliga utrymmen, men även på uteserveringar till privatägda kaféer och restauranger. Missnöjet handlar inte så mycket om det specifika förbudet – många mår säkert bra av att fimpa för gott – utan om intrånget i den personliga friheten. Var ska gränsen dras för myndigheters och politikers vilja att forma medborgarna efter ett visst beteende?

Diskussionen är inte ny. Den svenska historien vimlar av inskränkningar i privatlivet, allt från 1600- och 1700-talens överflödsförordningar till 1900-talets motbokssystem. Gemensamt är att lagarna främst tog sikte på moral och social kontroll snarare än att de på allvar ville råda bot på ekonomiska eller medicinska problem för den enskildes bästa. I äldre tid handlade det till exempel om att förbjuda dyra och ”onödiga” varor, till exempel sidentyger, olika njutningsmedel och helt enkelt importerade varor. Den mest omfattande överflödsförordningen infördes 1766 och satte P för bland annat införsel och nyttjande av kaffe, choklad, arrak, punsch, olika likörer och luktvatten, en mängd viner och desserter med ”utländskt” socker.

Bevarade arkivhandlingar ger besked om hur detta kunde yttra sig i praktiken, till exempel i samband med måltider. Ur ett dokument från Örebro häradsrätts arkiv citeras några punkter:

1:o
Wid mindre Sällskap högst fyra Fat, blott en kjötträtt, ingen Carott om ej med Sill eller inhämsk Sallade.
4:o
Maten göres smakelig förutan utländska kryddor, som skada hällsan; Soppor som fordra Rusiner och allehanda utländska Gryn Sorter brukas sparsamt, äfwen som sura saker och all mat, som fordrar mycket Såcker undwikes, Sallader af Oliver, Anjovis, Capris och dylikt aflägges.
6:o
Caffe serveras ej efter Måltiden.
7:o
Inga Sylltsaker eller Såcker bakelser eller någon slags Desert om ej af rå swänsk fruckt.

Det är inte utan att man hör ekot genom drygt 200 år till våra dagars rop på sockerskatt eller köttransonering. Kanske får vi här också en förklaring till den kryddsvaga svenska maten – ”utländska” kryddor beskrevs som ohälsosamma.

Nykterhetsprojektet

Under 1800-talet gick Sverige från att vara ett fattigt land i Europas utkant till att bli en handels- och industrination av global betydelse. En växande medelklass hade råd att äta ute och njuta av nöjesliv och ädla drycker på mondäna schweizerier och hotell. Samtidigt tonade nykterheten fram som den dominerande politiska frågan, något som kom att få stor påverkan på den svenska kulturen. Lagarna för tillverkning och servering av alkohol blev allt restriktivare. Dessutom bredde moralpaniken ut sig över den nya tidens nöjen. Genom varietéförbudet 1896 förbjöds spritservering i samband med artistframträdanden, en lag som skulle gälla ända till 1955. Följden blev att populära nöjesställen tvingades slå igen eller krympa sin verksamhet.

Inom främst liberala och socialdemokratiska kretsar växte idén om att staten måste ta ett större ansvar för hela befolkningen. Genom att fostra hälsosammare medborgare skulle man nå målet att skapa ett bättre och sundare samhälle. Välfärdsstaten blev 1900-talets stora projekt, men det var på lokal nivå som man skulle se till att de goda intentionerna efterlevdes.

Nykterheten blev ett område där politiker och experter enades om att forma medborgarna genom olika former av förbud, övervakning och kontroll. De stora förändringarna infördes på 1910-talet med läkaren Ivan Bratt som motor. De privata vinhandlarna försvann och ersattes av kommunala systembolag. Där blev motboken ett verktyg, den strikta ransonering som infördes för inköp av brännvin och vin. Samtidigt övergick all tillverkning från privata producenter till den statliga Vin- & Spritcentralen. Även ölbryggerierna drabbades av hårdare regler och starköl blev från 1923 en apoteksvara som bara kunde köpas på recept.

Angiverisystemet

För att slå ner på alkoholmissbruket infördes nykterhetsnämnderna i kommunerna med början år 1913. Tanken var att nämnderna skulle kontrollera svenskarnas drickande genom personlig och individuell kontroll. Även här var Bratt en inspiratör. Han tänkte sig att nämnderna skulle bestå av läkare och andra professionella, men i själva verket blev ledamöterna oftast lekmän med mycket skiftande kunskaper.

En uppenbar svårighet var att definiera alkoholism och var gränsen skulle dras. Många vid den här tiden såg inte alkoholisterna som medicinskt sjuka, utan snarare som vanartiga. Därför behövde samhället ingripa för att fostra och leda dem in på den rätta vägen. Syftet var inte att hjälpa den enskilde att ta sig ur sitt missbruk. I stället skulle lagarna användas för att ingripa mot ”de sociala skador som uppstod som en konsekvens av alkoholmissbruket”, som historikern Johan Edman har framhållit.

Som ett yttersta maktmedel fick nämnderna rätt att tvångsinternera alkoholmissbrukare på statliga alkoholistanstalter som fanns utspridda över landet. I folkmun gick de under namnet ”torken”. Den första och mest kända anstalten inrättades vid Venngarns slott utanför Sigtuna 1916.

I början av 1930-talet förnyades alkoholistlagen och man började betona förebyggande åtgärder genom övervakning av de enskilda. Första steget var att konfrontera misstänkta personer direkt hos nämnden. Så här kunde det låta i ett protokoll den 19 juni 1933 (detta och följande exempel från Nykterhetsnämndens i Sundsvall arkiv): ”Förekallades till i dag för tilldelande av varning för alkoholmissbruk till nämnden inkallade grovarbetaren Ernst Julius J* samt tilldelades varning och ställdes under övervakning.” Ytterligare sju personer hade fått brev och infann sig samma dag, förutom en arbetare från Sidsjö som uteblev och straffades med böter på tio kronor och en ny kallelse.

Med tiden utvecklades vad som närmast liknar ett angiverisystem där anhöriga, arbetsgivare, kollegor och grannar kunde anmäla personer till nykterhetsnämnden för vidare utredning. Det kunde låta så här:

Anmälde hr ordföranden, att det kommit till hans kännedom, att Nils Valfrid H*, född den 8 oktober 1904, och boende i Karlsro, missbrukade spritdrycker till skada för sig och sin familj. Vid samtal med ordföranden, hade H* erkänt vad som lades honom till last och lovat att söka inträde i någon nykterhetsloge. Nämnden beslöt tilldela H* skriftlig varning samt att härmed låta ärendet bero.

Spionerna

Nämnderna skickade ut ”nykterhetsspioner”, särskilda ombud, som samlade in uppgifter och sammanställde omfattande promemorior. Ombuden hade rätt att göra hembesök och att försäkra sig om ”fullständiga upplysningar om alkoholistens person och karaktär, hans familjeförhållanden, levnadsvanor, arbetsförmåga och arbetsvillighet med flera omständigheter, som är av betydelse”.

Detta sågs fortfarande på 1930-talet som relativt harmlöst och som en fullt rimlig hjälpåtgärd snarare än ett intrång i den privata sfären, enligt en av de främsta kännarna på området, historikern Jenny Björkman.

Efter att ”spionrapporterna” lagts fram i nämnden kunde beslutet bli att skicka den misstänkte till alkoholistanstalt. I april 1934 beslutade nämnden i Sundsvall att tvångsinternera arbetaren Frans Alexander K* eftersom han var ”hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav vore farlig för annans personliga säkerhet och eget liv samt att han förde ett för närboende grovt störande levnadssätt”. Arbetaren K* fördes till Venngarn för vård.

En majoritet av nämndernas utredningar rörde män, men det förekommer också kvinnor i protokollen. I augusti 1934 beslutade nämnden i Sundsvall att tvångsinternera hushållerskan Anna Kristina E*, som flera gånger anhållits för fylleri. E* vädjade till nämnden och uttryckte sin ånger, men ledamöterna ansåg att ”även om hon för tillfället menat allvar med sitt löfte om bättring, hon är alltför djupt sjunken i dryckenskapslasten för att kunna resa sig utan det stöd, en internering kan ge”.

Det förekom kritik och varningar om ”smaklöst spioneri” från bland annat länsstyrelserna. Man såg en fara i att det var lekmän, och inte sakkunniga, som satt i nämnderna. Några nedslag i protokollen visar också på en stor spännvidd mellan vad som sågs som allvarliga och harmlösa fall. Den 5 oktober 1933 meddelade ordföranden att en fru H* ”vore hemfallen åt missbruk av rusdrycker samt att hon vid samtal med ordföranden lovat bättra sitt levnadssätt. Nämnden beslöt att härmed tills vidare låta bero.”

Protokollen visar tydligt att ”spionerna” koncentrerade sig på vissa grupper, främst arbetare och lägre tjänstemän. Bland annat hade nykterhetsnämnderna rätt att övervaka och bedöma om en rimlig del av människors privata inkomst gick till alkoholkonsumtion och så var det ännu en bit in på 1950-talet.

Fördomarna

Misstänksamheten mot nämndernas godtycke växte. Ett uppmärksammat fall blev den så kallade Mohedaaffären 1955 som drabbade en vanlig körkortssökande i Moheda utanför Alvesta. Gunbritt Lindén fick sitt nykterhetsintyg återkallat och tilldelades en varning för spritmissbruk, trots att hon enligt egen utsago inte nyttjat mer än 7-8 glas sprit under hela sitt liv. Men fru Lindén valde att ta strid, anlitade en advokat och ville väcka åtal mot nykterhetsnämndens ordförande. I pressen uttalade hon sig om en hänsynslös behandling och att nämnden hade gått på hörsägen om hennes alkoholvanor. Hon menade också att ordföranden till och med hotat med att låta ärendet gå vidare till barnavårdsnämnden som kunde ta barnen ifrån henne.

Mohedaaffären gick aldrig till åtal. I stället valde Länsstyrelsen att bortse från nykterhetsnämndens beslut och lät Mohedafrun hämta ut sitt körkort utan att behöva visa upp ett godkänt nykterhetsintyg.

Bakom kulisserna förekom det dessutom att de kommunala tjänstemännen gjorde anteckningar om de enskildas karaktär, utseende eller intelligens och att de hjälpsökande bemöttes med fördomar baserat på biologiskt arv och ursprung. Historikern Martin Ericsson har funnit sådana tendenser i sin undersökning av alkoholistvården i Malmö. Att framhålla att en person var av ”tattaresläkt” kunde stärka nämndernas argumentation när de försökte få länsstyrelsen att bevilja en tvångsplacering på alkoholistanstalt. Nykterhetsnämnden i Malmö yttrade sig på ett sådant sätt i en skrivelse till Länsstyrelsen 1942.

Av de handlingar, som i ärendet tidigare förebragts, framgår att [klienten], som är av en ökänd tattarsläkt, får anses vara hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav farlig för annans personliga säkerhet, varjämte han ligger det allmänna till last och förer ett för närboende grovt störande levnadssätt.

Det visar sig dessutom att de lokala nykterhetsnämnderna spelade en roll i utövandet av steriliseringslagarna, som infördes 1934 och 1941. Främst känner vi kanske till exemplen på steriliseringar av kvinnor som kom i kontakt med barnavårds- och mödrahjälpsnämnder eller av klienter som var intagna på ”sinnesslöanstalter” och skyddshem för ungdomar. Även personer som var intagna på alkoholistanstalter kunde förmås att bli ”frivilligt” steriliserade.

Alkoholistanstalterna använde olika påtryckningsmedel för att övertyga de intagna om att sterilisera sig, till exempel genom indragna permissioner eller hot om förflyttning till ”imbecillanstalt”. Men nykterhetsnämnderna hjälpte till med att utöva påtryckningar på de enskilda genom att till exempel ställa sterilisering som villkor för att tillstyrka ansökningar om permission.

Alkoholistanstalterna använde olika påtryckningsmedel för att övertyga de intagna om att sterilisera sig, till exempel genom indragna permissioner.

Motiven för sterilisering varierade, men det biologiska arvet kunde vara ett sådant, visar Martin Ericssons studie från Malmö. Där framhöll en av ledamöterna i nykterhetsnämnden att ”det torde vara ett allmänt önskemål bland alkoholistvårdens målsmän att få till stånd en ökad sterilisering, särskilt när det gäller tattarna”.

Mer forskning behövs för att klargöra exakt vilken roll alkoholistvården spelade för steriliseringarna och i vilken mån påtryckningarna omsattes i praktiken. Men denna praktik, som skedde i det fördolda, och händelserna i Moheda tydliggör kraften i de maktmedel som nykterhetsnämnderna hade tillgång till och hur lätt deras beslut kunde vända upp och ned på människors liv.

För allmänheten blev det också alltmer uppenbart att nykterhetsnämnderna till vissa delar styrdes av fördomar, moralpanik, personliga vendettor eller ren missunnsamhet.

På 1950-talet märktes en omsvängning i synen på alkoholmissbruk. Inom socialpolitiken kom ett allt större fokus att riktas mot de medicinska problemen bakom alkoholism och i den nya lagen från 1954 lyftes rådgivning och frivillig vård fram som ett alternativ. Carl Swartz, diplomaten och UD-sekreteraren, skrev i Svensk Tidskrift 1961:

Det är för mångas rättstänkande stötande att en person straffas enbart därför att han uppträtt berusad på allmän plats. Det anses väl i allmänhet inte i och för sig ligga något brottsligt däri, så länge den berusade inte stör ordningen eller ofredar andra. Även om en berusad person är en föga tilltalande syn, väcker han för det mesta inte större uppseende än t. ex. en bilist som förgäves försöker starta sitt fordon eller ett lag arbetare som river ett hus. Ofta är det också slumpen som avgör om en berusad tvingas vistas på allmän plats och om hans belägenhet uppmärksammas och anmäls.

Samtidigt ska man inte glömma att den nya lagen innehöll samma tvångsvårdsmöjligheter som tidigare och på det lokala planet fortsatte man oftast i samma hjulspår, som forskaren Martin Ericsson har framhållit.

Nästa ”sociala problem”

Först på 1970-talet ifrågasattes nykterhetsnämnderna på allvar. Inom ramen för en ny socialpolitik betonades en helhetssyn och den så kallade familjevårdsprincipen. Ny lagstiftning innebar att de gamla nämnderna nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd och fattigvårdsnämnd kunde slås ihop och ersättas av en enda social centralnämnd.

Denna förändring var ett led i en expansion av det sociala systemet där socialvårdens ”amatörer” fasades ut och ersattes av professionella. Den kommunala sektorn ökade enormt årtiondena efter andra världskriget och mellan 1945 och 1971 tredubblades antalet kommunanställda i landet. Nästan hälften av dem var anställda inom det sociala området. Senare under 1970-talet fortsatte den kommunala expansionen.

Nykterhetsnämnderna försvann slutgiltigt i och med 1980 års socialtjänstlag. Från och med då framhävdes vikten av förebyggande åtgärder och att tvångsåtgärder mot vuxna medborgare hörde till det förgångna.

Men frågan om vad som i samhället betraktas som ett socialt problem växlar med tiden. Under en stor del av 1900-talet var alkoholfrågan helt central i den politiska debatten. Som politiken utformades låg den långt ifrån personlig integritet och frihet. Det överordnade målet blev social kontroll och att ingripa mot individer och grupper som ansågs vara socialt problematiska.

Historien lär oss att de goda föresatserna alltför ofta riskerar att sluta i maktmissbruk.

Under 2000-talet har rökningen kommit att bli tabubelagd och i framtiden följer säkert något helt annat område. Luftföroreningar, buller, klimatpåverkan, nedskräpning, köttkonsumtion, stillasittande – listan kan göras lång på teman som skulle kunna aktualiseras för förbud, kontroll och övervakning. Kanske filas det redan i detta nu på förslag om ”köttspioner” eller ”motionsspioner”.

Tendenserna finns redan. Det kommunala bolaget Kalmar Vatten införde 2007 obligatorisk träning två dagar i veckan för de anställda. Motionen utgör en del av lönekriterierna. Tränar man inte får det alltså konsekvenser i form av sämre lön.

Den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden går ett steg längre och vill i en rapport från 2019 att alla arbetsgivare ska införa obligatoriska promenader dagligen och att de anställda som motionerar på sin fritid ska belönas med fler semesterdagar. Därtill förespråkas en sockerskatt och ett totalt rökförbud i en vision om ett hälsosammare Sverige 2030.

Viljan att styra människors livsstil och beteende finns alltså kvar och det är ett politiskt arv som flera partier har ett problematiskt förhållande till, inte minst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men även exempelvis Miljöpartiet och Liberalerna.

Tyvärr handlar debatten alltför sällan om värdena i den andra vågskålen: behovet av individens frihet och egenmakt och om andra strategier att förebygga samhällsproblem, till exempel genom egen ökad ansvarskänsla och hänsynstagande till omgivningen.

Ser man hela samhället som ett politiskt projekt blir tvångsmedel till slut det enda sättet att uppfylla det politiska målet. Men historien lär oss att de goda föresatserna alltför ofta riskerar att sluta i maktmissbruk.