Samhälle Essä
Nej, det finns ingen osäkerhet om Nato-medlemskapet
Jonas Gummessons syn på den svenska Natoprocessen avslöjar en alarmism som inte reflekterar verkligheten. Det råder faktiskt ingen osäkerhet om Sveriges kommande inträde i Nato, skriver Ann-Sofie Dahl.
Jonas Gummesson är sur. På det mesta och på de flesta i sin artikel om Nato-utvidgningen i Smedjan (20/10-23).
På sina kolleger i media som ”jamsar med i det Nato-positiva narrativ som regeringen sprider” samt på nämnda Kristerssonregering som ”inte ser sanningen i vitögat” och fattar att medlemskapet i försvarsalliansen är på väg att blekna till ”en hägring i horisonten”.
Vad Sverige kan stå inför, varnar Gummesson, är ”en lång väntan framför en stängd Nato-dörr”. Alltså liknande det bistra öde som drabbat Turkiet i EU-frågan. Alarmistiskt så det förslår, med andra ord, och även rätt långsökt. Men kanske var kopplingen till Turkiet och EU bara helt oemotståndlig för en gammal försvarsreporter som Gummesson.
Att jämföra päron och äpplen ger dock sällan något särskilt lyckat resultat. För medan haveriet med den turkiska EU-drömmen är högst självförvållat – ingen har såvitt känt tvingat president Erdogan att föra landet i en anti-demokratisk riktning som diskvalificerat det från medlemskap i EU – befinner sig den svenska Nato-ansökan i dag i ett helt annat, och betydligt mer lovande, läge.
Allt som skulle gjorts enligt överenskommelsen har gjorts, punkt efter punkt har prickats av i det svenska regeringskansliet. Allra senast har till exempel ett långt fängelsestraff för första gången någonsin utdömts av svensk domstol till en person kopplad till PKK.
***
Sedan Gummesson författade sin artikel – som det dramatiska tonläget till trots är både faktafylld och intressant – har Nato-frågan satt ny fart. Nämnde Erdogan har slutligen skrivit under den svenska Nato-ansökan och skickat den till det turkiska parlamentet, vars talman i sin tur har lämnat den vidare till utrikesutskottet.
Visserligen fortsätter Ankara att leverera den ena motsägelsefulla kommentaren efter den andra, men som Natos generalsekreterare, Jens Stoltenberg, konstaterade vid Nordiska Rådets toppmöte i Oslo i slutet av oktober går processen i det turkiska parlamentet nu bra.
Och även om ungrarnas beteende inte har varit helt begripligt finns det inga signaler som tyder på att de skulle ha ändrat sig i frågan om turordningen, om att inte bli de sista att ratificera.
Det militära samarbetsavtalet med USA – Defence Cooperation Agreement – har dessutom just färdigförhandlats, och Sverige är därmed inte ”sist på bollen”, som Gummesson skriver (det är Danmark, där avtalet dock befinner sig i ett slutskede).
En ”Plan B” har i själva verket handlat om ett mer eller mindre väl kamouflerat motstånd mot det svenska Nato-medlemskapet.
Det är lite oklart om det egentligen är avtalet med USA som Gummesson avser när han skriver om en ”Plan B”. Det bilaterala samarbetsavtalet med USA är i vilket fall som helst inget sådant, utan ett komplement och militär fördjupning av samma slag som övriga nordiska länder – samtliga Nato-medlemmar – alltså har ingått med USA.
Mig veterligt har ingen svensk regeringsföreträdare någonsin tagit upp behovet av någon reservplan, och det finns det inte heller minsta anledning att göra. De olika propåer som poppat upp lite då och då under ansökningsprocessen om nödvändigheten av någon sorts ”alternativ lösning” eller ”Plan B” har i själva verket handlat om ett mer eller mindre väl kamouflerat motstånd mot det svenska Nato-medlemskapet.
Att ge sig på att explicit kritisera ett sådant i nuvarande läge, när Sverige står med en fot innanför dörren till Natos högkvarter, är kanske i djärvaste laget i landet där konsensus smäller högre än det fria debattklimatet. Och vore väl inte heller så befrämjande för den framtida karriären, den dag medlemskapet är ett faktum.
”Det är dags att börja tala om en Plan B”, har det i stället hetat. Men i lägret av Nato-motståndare platsar näppeligen Jonas Gummesson.
***
En annan fråga som han nämner är försäljningen av amerikanska F16 till Turkiet. När ordföranden för amerikanska senatens utrikesutskott, Bob Menendez, tvingades lämna sitt uppdrag i september efter mutanklagelser sågs det allmänt som en möjlig öppning för vapenaffären med Turkiet.
Menendez har ju varit starkt kritisk till den, med hänvisning till Turkiets bristande rättsstat och oräkneliga överträdelser mot de mänskliga rättigheterna. Från amerikanska kongressen är beskedet nu att Turkiet allt först får ta och ratificera den svenska Nato-ansökan innan en eventuell F16-affär kan börja diskuteras på allvar.
Visst har det varit en frustrerande tid för Sverige i Natos väntrum. Men att som Gummesson dra slutsatsen att dörren till försvarsalliansen skulle vara för evigt stängd är bombastiskt i överkant. Det råder faktiskt ingen ”osäkerhet om Nato”.
”Fast track”-retoriken skapade också en hel del irritation i medlemskretsen.
Möjligen har förväntningarna om hastigheten på utvidgningsprocessen på sina håll varit lite upphaussade och lätt orealistiska. Vanligtvis tar det faktiskt flera år, och emellanåt har det rentav dröjt ett decennium eller mer, från det att ett kandidatland lämnar in sin ansökan till det att man träder över tröskeln in i Natos allra heligaste, det nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC).
Finlands exceptionellt snabba inträde på mindre än ett år slog därmed alla tidigare ansökningsprocesser med råge, och har förmodligen bidragit till att få upp de svenska förväntningarna. Speciellt eftersom ursprungsplanen ju var att de båda länderna skulle gå hand i hand in i Nato.
Dessutom gjorde de vidlyftiga löftena från både den nuvarande och förre generalsekreteraren om en ”fast track” för Sverige och Finland säkerligen också sitt till att perspektivet på utvidgningsprocessens längd från första början blev lite skevt.
”Fast track”-retoriken skapade också en hel del irritation i medlemskretsen, där det syrligt påpekades att det faktiskt inte är generalsekreteraren utan de allierade och deras parlament som avgör när ett land ska kunna antas som ny medlem. Inte minst bland medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa – som själva gått igenom åratal av väntan – uppfattades det som rejält provocerande att de två nordiska länderna skulle ges något sorts snabbspår som de själva aldrig beviljats.
Att Sverige och Finland, som Natos allra närmaste partnerländer i guldkortsklubben Enhanced Opportunities Partnership varit avsevärt mycket mer förberedda – såväl politiskt, i egenskap av gamla demokratier, som militärt – för den nya uppgiften som allierade har i det sammanhanget betraktats som rätt ovidkommande.
***
Ärligt talat var inte heller det trilaterala avtal som ingicks i Madrid helt lyckat, eller i alla fall inte modellen som gjorde att förhandlingarna landade i knät på de båda kandidatländerna själva, utan minsta erfarenhet av den turkiska basarmentaliteten. Och sannolikt även utan någon större insikt om den turkiska (o)vanan att närhelst tillfälle ges trilskas i Nato, vilket Turkiet därför kunde förväntas göra även i detta fall.
Det turkiska strulandet borde generalsekreteraren ha varit beredd på, och i stället sett till att placera förhandlingarna mellan Sverige, Finland och Turkiet centralt hos sig själv och sin stab på Nato HQ.
Såhär från den utsida som både Jonas Gummesson och jag befinner oss på – om än med lite olika perspektiv – kan man förstås också invända mot formuleringen i Vilnius om en turkisk ratificering ”as soon as possible”. Självfallet hade det varit oändligt mycket bättre med ett exakt datum, men det var av allt att döma helt omöjligt att få ur turkarna.
Nu närmar vi oss i vilket fall som helst målsnöret och medlemskapet befinner sig inom räckhåll. I Nato är förhoppningen fortfarande att den svenska flaggan ska kunna hissas utanför högkvarteret i samband med utrikesministermötet den 28 och 29 november. Alltså på samma sätt som den finska flaggan hissades när försvarsalliansen samlades till utrikesministermöte förra gången, i april. Om den tidsplanen sedan förskjuts med någon vecka eller månad är det inte hela världen.
Så till Jonas Gummesson och andra som gärna målar hin håle på väggen rekommenderas ett djupt andetag och is i magen. För att Sverige inom kort är medlem i Nato finns det faktiskt ingen som helst anledning att betvivla.