När vänstern tog över kultursidorna

För att förstå den förändring i svensk debatt som ägde rum åren kring 1968 kan man jämföra författare som då hade i tidsandan i ryggen – Göran Palm, Jan Myrdal och Olof Lagercrantz – med 1950-talets viktigaste svenske publicist, Herbert Tingsten.

Tingstens världsbild formades i stor utsträckning under 1920- och 30-talen. Han blev då – bland annat genom vistelser i Italien, Tyskland och Spanien – vittne till demokratins kris och den eskalerande judeförföljelsen i Europa. Frågorna engagerade honom starkt och han beskrev utvecklingen i flera böcker. I sina memoarer konstaterar han att han under denna period inte hade varit särskilt intresserad av inrikespolitiska frågor: ”Min politiska verksamhet […] gick nästan alltigenom ut på kritik av diktaturerna. I artiklar, föredrag och debatter var detta ledmotivet, och de totalitära ideologierna var det enda område inom den aktuella politiken, som jag någorlunda behärskade och där jag kunde uppträda med auktoritet.”

År 1946 blev Tingsten chefredaktör för Dagens Nyheter och skärpte omedelbart tidningens linje gentemot Sovjetunionen. Tidigare hade det varit vanligt i den svenska debatten att tala om ”västdemokratier” och ”östdemokratier”, men detta språkbruk försvann nu från DN. I sin första ledare, ”Folkstyrelse och frihet”, kritiserade han en demokratidefinition som kunde inkludera också länder utan åsiktsfrihet. ”Det tema som ledaren behandlar – den absoluta motsättningen mellan demokrati och diktatur – skulle Tingsten återkomma till många gånger, ja, detta tema skulle bli själva basen för hans opinionsinflytande”, skriver historikern Alf W Johansson i sin bok Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995).

Den världsbild som Göran Palm presenterade i sin uppmärksammade bok En orättvis betraktelse (1966) kan sägas vara motsatsen till Tingstens. Palm förklarar att det inte existerar några demokratier i världen, det finns bara bra och dåliga diktaturer. Palm var också kritisk mot den stora uppmärksamheten kring nazismens, fascismens och kommunismens brott. Detta leder, menar han, till västerländsk självgodhet. Man bör därför i stället fokusera på kolonialismen och världsfattigdomen.

När distinktionen mellan demokrati och diktatur hade eliminerats blev i stället den avgörande konflikten den mellan väst och tredje världen. Jan Myrdal publicerade under 1960-talet reseböcker från Afghanistan och Kina, där dessa länder framställdes som positiva alternativ till den förkastliga västvärlden: ”Vår kultur har ingen framtid. Den blir en flottfläck på världskartan”, förklarade han i boken Kulturers korsväg (1960).

Palm förklarar att det inte existerar några demokratier i världen, det finns bara bra och dåliga diktaturer.

År 1968 publicerade han en av sina viktigaste böcker, den självbiografiska Confessions of a Disloyal European. (I svensk översättning 1983 av Jan Stolpe med titeln En illojal europés bekännelser.) Det är en bitvis lysande bok, där Myrdal berättar olika dråpliga händelser ur sitt liv. Men den är också präglad av författarens avsky för västvärlden. I en nyckelscen skildrar Myrdal hur han i Herat i Afghanistan anger en tysk man för de lokala myndigheterna. Han skriver: ”Det var i Herat jag blev medveten om att jag var illojal mot Europa. Att mina värderingar hade förändrats och att jag kände lojalitet mot Europa som ett brott.” I bokens avslutning kallar Myrdal västerländska intellektuella för ”förnuftets fnask”. Denna inställning fick honom att hylla Mao och Pol Pot, och senare även försvara till exempel Khomeini i Iran.

Det starka engagemanget för demokratin, och medkänslan med det förföljda judiska folket, fick Tingsten och hans lärjunge Per Ahlmark att bli en hängivna Israelvänner. Göran Palm startade däremot 1969 tidskriften Palestinsk front, tillsammans med bland andra Staffan Beckman, Jan Guillou, Marina Stagh och Göran Rosenberg. Tidskriften krävde att den judiska staten skulle upplösas och skribenterna kände överhuvudtaget en stark motvilja mot västvärlden. Beckman utgav 1969 boken Palestina och Israel (1969), som inleds med orden: ”Vi vita människor är avskyvärda, och vi blir alltmer motbjudande för varje år. Det finns ögonblick då jag äcklas över mig själv och mitt skära skinn så till den grad att jag inte står ut med att vara bland afrikaner eller asiater. Jag representerar världens överklass.”

Det fanns naturligtvis flera skäl till att sådana tankar kunde få genomslag. Tingstens tid som chefredaktör sammanföll i stor utsträckning med kalla kriget. Under 1960-talet fanns en större avspänning mellan supermakterna. Samtidigt hamnade förhållandena i den så kallade tredje världen i fokus, inte minst på grund av avkoloniseringen och Vietnamkriget, som ledde till att misstron mot USA ökade.

Betydelsefullt var också att Olof Lagercrantz blev chefredaktör på Dagens Nyheter 1960. Lagercrantz och Tingsten hade varit vänner, men vänskapen fick ett abrupt slut när Lagercrantz skrev en starkt negativ recension av fjärde delen av Tingstens memoarer 1964, en artikel som blev en uppgörelse med föregångarens hela gärning. Lagercrantz öppnade sedan tidningen för olika vänsterskribenter. Det innebar dock inte att han på 1960-talet helt delade Palms och Myrdals världsbild. Lagercrantz skrev en övervägande positiv recension av En orättvis betraktelse. Men hade också vissa reservationer, som hängde samman med att han fortfarande hade en större tilltro till demokratin. Denna klyfta skulle med åren bli allt mindre, Lagercrantz radikaliserades. En avgörande händelse var när han 1970 åkte till Kina och i en artikelserie hyllade Maos regim.

Lagercrantz hade knutits till Dagens Nyheter 1951, då han blev tidningens kulturchef. Under 50-talet kom han att prioritera skönlitterära författare bland sina medarbetare. Men när han blev chefredaktör politiserades kultursidan, vilket innebar att bevakningen av skönlitteratur minskades. ”Kultursidan blir tidningens främsta forum för politisk debatt”, konstaterar Åke Lundqvist i boken Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864–2012 (2012). År 1960 stod ledarsidan för 80 procent av de politiska debattinläggen, 1969 hade siffran sjunkit till 40 procent.

Lagercrantz texter präglas därför av en nattsvart pessimism. Det tredje världskriget är nära, och det beror på USA och västvärlden.

Denna förändring var en avspegling av att kulturlivet överhuvudtaget politiserades under 1960-talet. En av decenniets mest uppmärksammade texter var Göran Sonnevis dikt om kriget i Vietnam. Politiseringen blev plågsam för de diktare som ville fortsätta skriva om existentiella frågor eller om samhällsfrågor utifrån andra utgångspunkter än 68-orna. Redan i februari 1968 klagade Tomas Tranströmer i brev till Robert Bly över att det svenska intellektuella livet höll på att bli ”ett sorts totalitärt reservat”: ”Man kräver politisk poesi, och då menar man inte att poesin behandlar den politiska verkligheten utan att poesin, vad den än skriver om, ska tala ett politiskt klichéspråk.” Och i sina memoarer Laterna magica (1987) gick Ingmar Bergman till hårt angrepp mot 68-rörelsen och efterlyste en modig forskare, som kunde undersöka vilka skador som den hade gjort på det svenska kulturlivet.

Parallellt med denna politisering kan man också skönja en annan förändring. När den politiska debatten i stor utsträckning utspelas på kultursidorna, när poeter deltar i den, blir också politiken estetiserad. Göran Palm menade i efterhand att de litterära inslagen var avgörande för att En orättvis betraktelse skulle få ett så stort genomslag. Revolutionsåret 1968 publicerade Jan Myrdal inte bara den självbiografiskt-litterära En illojal europés bekännelser utan också ett urval med Strindbergtexter, Ordet i min makt. Strindberg har genom åren förblivit Myrdals stora förebild, och många har noterat att det handlar om ett slags identifikation.

Olof Lagercrantz pensionerade sig vid årsskiftet 1975/1976. Efter att ha stått i centrum för tidningsdebatten kom han i fortsättningen sällan att delta i den. Han koncentrerade sig istället på att skriva böcker, i synnerhet studier över olika diktare. Det innebar emellertid inte att hans politiska engagemang blev mindre, bara att det tog sig andra former.

Under 1980-talet läste Lagercrantz ett otal gånger Joseph Conrads roman Heart of Darkness. Resultatet blev boken Färd med Mörkrets hjärta (1987). Lagercrantz använder där Conrad för att formulera sin egen avsky för västvärlden: ”Den vita rasens högmod och den vita färgens gynnade ställning i politik och kultur har förvridit våra huvuden och förgiftat vårt blod till den grad att omedvetna förolämpningar mot det som är svart eller brunt inte går att förhindra. När en gång vår makt inte längre håller sanningen tillbaka kommer en storm av välförtjänt hat mot oss att bryta lös”, skriver han.

Under 1980-talet angrep Lagercrantz ensidigt västvärlden. De reservationer han tidigare hade haft mot Göran Palms världsbild hade nu i stort sett försvunnit. En tydlig skillnad fanns dock mellan 80-talets Lagercrantz och 60-och 70-talets radikaler: det fanns inte längre någon Mao att hysa förhoppningar om. Lagercrantz texter präglas därför av en nattsvart pessimism. Det tredje världskriget är nära, och det beror på USA och västvärlden.

År 1990 utkommer Lagercrantz med boken Ett år på sextiotalet, som i stor utsträckning är ett försvar för 1968 års idéer. Han kritiserar Tingsten för att inte ha följt med sin tid, utan suttit fast i 1930-talets erfarenheter. Medan Lagercrantz skriver boken faller Berlinmuren, något författaren knappt noterar. Därmed blir kritiken mot Tingsten närmast en bumerang, som flyger tillbaka mot Lagercrantz.

Fortfarande framställs författare som Lagercrantz, Karl Vennberg, Artur Lundkvist och Jean-Paul Sartre som förebilder, trots deras stöd till länder som Sovjetunionen och Kina.

Andra drog mer långtgående slutsatser av händelserna i Östeuropa. Under 1990-talet utbröt en debatt om vänsterns skuld, och Herbert Tingsten fick en remarkabel renässans. Den viktigaste personen bakom detta var Per Ahlmark, som 1992 gav ut Tingstenantologin Tyranniet begär förtroende. Ahlmark följde sedan upp med debattböckerna Vänstern och tyranniet (1994) och Det öppna såret (1997), där han angrep olika vänsterskribenters och politikers stöd till diktaturer. Ahlmarks böcker blev mycket uppmärksammade, inte minst därför att Svenska Dagbladets dåvarande kulturchef Peter Luthersson öppnade spalterna för en debatt om dem. På våren 1994 publicerades inte mindre än 32 inlägg om Vänstern och tyranniet på SvD:s kultursida.

Lagercrantz blev uppenbart skakad av Tingstens återkomst och över Ahlmarks angrepp på hans Kinaartiklar. Som ett svar gav han 1994 ut samlingsvolymen Mina egna ord. Ett urval DN-artiklar från åren 1952–1975, där han återigen försvarade arvet från 1968.

Jämför man dagens vänster med den i slutet av 1960-talet kan man se både likheter och skillnader. Det förakt för demokratin som fanns hos Göran Palm är inte längre lika gångbart, och inte heller vurmen för tyranner som Mao och Pol Pot. Jan Myrdal har förvisso samma världsbild som tidigare, men han är nu mer isolerad.

Det händer att borgerliga debattörer lyfter fram den gamla marxismen som en positiv kontrast till nutidens identitetspolitiska vänster. Men det finns ingen anledning att vara nostalgisk i detta avseende. Problemet är inte att dagens vänster har brutit upp från kommunismen utan att uppgörelsen har varit halvhjärtad. Även om man i mindre utsträckning vurmar för diktaturer har man behållit avskyn för demokratier som USA och Israel, och för väst överhuvudtaget. Fortfarande framställs författare som Lagercrantz, Karl Vennberg, Artur Lundkvist och Jean-Paul Sartre som förebilder, trots deras stöd till länder som Sovjetunionen och Kina. Dagens Nyheter delar sedan några år ut ett pris vid namn Lagercrantzen.

I ett avseende kan man dock sakna skribenter som Lagercrantz och Myrdal. De var inte bara briljanta stilister, de hade också ett starkt engagemang för den stora litteraturen. Lagercrantz skrev ett antal böcker om framstående diktare. Myrdal ägnade en lång rad artiklar åt att bemöta filosofen Georg Lukács tolkningar av Balzac. Dagens vänster är mer populärkulturell. Jan Guillou har beskrivit Myrdal som sin stora förebild. Tyvärr har inflytandet främst handlar om avskyn för västvärlden, inte om intresset för litteraturhistoria. Vid millennieskiftet slog Dagens Nyheter samman avdelningar för kultur och nöje. Sedan dess har det tyngre kulturmaterialet fått mindre utrymme.