När Sverige var ett land av fifflare

Den 7 november 1989 – två dagar innan Berlinmuren öppnades – inträffade en liten revolution i Sverige. Då meddelade statsminister Ingvar Carlsson och finansminister Kjell-Olof Feldt på en presskonferens att det nu fanns en parlamentarisk majoritet för den mest genomgripande skattereformen sedan kommunalskattreformen 1928.

Kort därefter höll Bengt Westerberg en presskonferens där han meddelade att Folkpartiet stod bakom skattereformen. En tredje presskonferens hölls av Centerledaren Olof Johansson. Många politiska exegeter har sedan i 30 års tid stångat sina pannor blodiga för att försöka utröna Centerns inställning. Kjell-Olof Feldt skriver i sina memoarer Alla dessa dagar (1991): ”Vi visste faktiskt inte vad Centern ville i skattefrågan. Det fanns anledning att tro att man i Centerpartiet inte visste det själv.” M och VPK hade lämnat skatteöverläggningarna i ett tidigare skede.

Det som kom att kallas ”Århundradets skattereform” genomfördes i två steg 1990–1991. Reformen hade två bärande principer: hälften kvar och enhetlighet. Alla skulle få behålla minst 50 procent av en inkomstökning – innan dess förekom marginalskatter på över 80 procent. Skattesystemet var dessutom fullt av undantag och kryphål, vilket skapade snedvridningar i ekonomin och ledde till en avancerad avdragsakrobatik.

Redan 1995 övergavs dock principen om hälften kvar när en ”tillfällig” värnskatt på fem procent infördes i de högsta inkomstlägena. Tre år senare blev skatten permanent. År 2020 kommer värnskatten att avskaffas, under stor socialdemokratisk vånda. Notabelt är att KD-ledaren Ebba Busch Thor i sin kritik av denna reform står långt till vänster om var den dåvarande LO-ordföranden Stig Malm stod för 30 år sedan.

Nöjesskatt på äktenskap

Århundradets skattereform föregicks av ett kvartssekel med intensiva politiska diskussioner och mindre skattereformer. År 1964 hade Allmänna skatteberedningen kommit med ett betänkande, ”Nytt skattesystem” (SOU 1964:25), som föreslog sänkta marginalskatter, sänkt inkomstskatt och övergång till indirekt beskattning.

Både Folkpartiet och Högerpartiet arbetade för sänkta marginalskatter. Tanken på indexerade skatteskalor hade väckts av FP-ledaren Bertil Ohlin på 1950-talet. Allmänna skatteberedningens betänkande ledde dock inte till någon skattereform. Finansminister Gunnar Sträng (S) ansåg inte att marginalskatterna var något större problem. Han accepterade inte tanken att den som hade hög marginalskatt skulle dra sig för att arbeta mer; kanske skulle de i själva verket öka sin arbetsinsats för att få behålla en viss inkomst när så mycket gick till skatt. 

Sträng avvisade också förslaget om indexering, dels därför att detta minskade den politiska makten över skatteskalorna, dels därför att höginkomsttagarna skulle gynnas mest av indexeringen. Man ska inte heller underskatta de politiska möjligheter som skapades av skatteskalor som inte var inflationsskyddade. Då kunde årliga justeringar av skatteskalorna framställas som skattesänkningar även om de i reala termer innebar lika höga – eller till och med något högre – skatter än tidigare.

En effekt av de ständiga skattejusteringarna blev att egenföretagare kunde få marginaleffekter på över 100 procent.

Hösten 1970 beslutade riksdagen om en skattereform som innebar att marginalskatten höjdes kraftigt i breda inkomstskikt. När Gunnar Sträng presenterade förslaget sade han: ”Jag vill inte ha debatten cirklande kring marginalskatterna. Det blir ett kineseri.” Samtidigt beslutades om att införa särbeskattning för äkta makars förvärvsinkomster.

1946 hade finansminister Ernst Wigforss (S) tillsatt en utredning om särbeskattning. En enda ledamot, folkpartisten Ingrid Gärde Widemar, reserverade sig i betänkandet tre år senare för särbeskattning. Hon kom i två decennier att nästan ensam föra strid mot sambeskattningen. I en debatt 1957 frågade hon retoriskt: ”De gifta ska väl inte behöva betala någon nöjesskatt på äktenskapet?”

I mitten på 1960-talet svängde den partipolitiska opinionen efter att kvinnor i flera partier hade tagit ställning för särbeskattning, däribland socialdemokraterna Alva Myrdal och Inga Thorsson samt centerpartisten Elvy Olsson. Införandet av särbeskattning 1971 bidrog till att gifta kvinnors förvärvsfrekvens ökade kraftigt under kommande decennier. Ekonomhistorikern Lena Sommestad skrev 2013:

Särbeskattningsreformen innebar ett systemskifte. Den svenska välfärdsstaten, som ursprungligen byggde på idén om mannen som familjeförsörjare, förvandlades till en internationellt unik ”tvåförsörjarmodell”. Välfärdsforskare talar om övergången från en ”male breadwinner regime” till en ”two breadwinner regime”. Särbeskattningsreformen gav kvinnor ett individuellt ekonomiskt medborgarskap, skilt från hushåll och familj. Kvinnor definierades inte längre som hustrur utan som självständiga aktörer i relation till staten.

Det fifflande folket

Under 1970-talet steg inflationen, vilket ledde till stora nominella löneökningar och till att breda inkomstgrupper fick ökad statlig marginalskatt. Dessutom ökade de genomsnittliga kommunalskatterna under 1970-talet från cirka 21 till 29 procent.

Kombinationen av hög inflation och marginalskatter uppemot 85 procent, med full avdragsrätt för ränteutgifter, innebar att hushåll med höga räntekostnader för boendet nästan fick betalt för att bo medan de som sparade på bank kunde få betala skatt på en negativ realränta.

För att mildra skatteeffekterna och underlätta avtalsrörelserna gjordes nästan årligen justeringar av skatteskalorna. En effekt av de ständiga skattejusteringarna blev att egenföretagare kunde få marginaleffekter på över 100 procent, vilket Astrid Lindgren drabbades av. Hon skrev om detta i den kända satiren ”Pomperipossa i Monismanien” i Expressen den 10 mars 1976. 

Gunnar Sträng ansåg att Lindgrens artikel röjde ”djup osakkunskap” om skattesystemet: ”Men det begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara.”  Hon föreslog då att de två skulle byta jobb. Astrid Lindgrens artikel, och kanske än mer Gunnar Strängs debattinsats, bidrog till att Sträng verkligen fick byta jobb efter valet ett halvår senare.

I Ekonomisk Debatt 7/1978 skrev Gunnar Myrdal, Nobelpristagare i ekonomi och tidigare socialdemokratisk handelsminister, en artikel som fick stor betydelse i skattedebatten. Han konstaterade:

Den svenska hederligheten har varit en stolthet för mig och min generation. Nu har jag en förnimmelse av att vi genom dåliga lagar håller på att bli ett folk av fifflare. Av alla ofullkomligheter i vår inkomstbeskattning är för mig den allra allvarligaste att den direkt inbjuder till skatteflykt och skattefusk.

Den underbara natten

Den borgerliga trepartiregeringen lade i februari 1981 fram ett förslag till skattereform som innebar att den helt övervägande andelen löntagare skulle få marginalskatter som inte översteg 50 procent. Nu inleddes förhandlingar mellan regeringen och Socialdemokraterna.

Regeringen företräddes av budgetminister Rolf Wirtén (FP). Den avgörande förhandlingen med Socialdemokraternas företrädare Kjell-Olof Feldt inleddes på kvällen den 23 april. Då överenskommelsen kunde meddelas dagen efter tillfrågades Wirtén av en journalist om hur natten hade varit. Wirténs svar, ”underbar!”, gav upphov till uttrycket ”Den underbara natten”. För Wirtén, som var en helnykter missionsförbundare och folkskollärare från Jönköping, var detta uttalande närmast ekivokt.

Överenskommelsen innebar att marginalskatten sänktes för de flesta till maximalt 50 procent. Vissa fick en sänkning från 85 till 50 procent. Avdragsrätten för skuldräntor maximerades till 50 procent.

Några år tidigare, 1978, hade Kjell-Olof Feldt sagt: ”Under den gångna veckan har Folkpartiet för gott lämnat förnuftets linje i skattefrågan. Nu står man skuldra vid skuldra med Moderaterna och lovar att på sikt sänka marginalskatterna så att ingen betalar mer än 50 procent i skatt på sin inkomstökning.” Efter Den underbara natten var det annat ljud i Feldts skälla: ”Sanningen om skattereformen mellan mittenpartierna och Socialdemokraterna är att den leder till rejäla sänkningar av marginalskatten, av ungefär den storlek och omfattning som också Moderaterna talat om.”

Århundradets skattereform tar form

På 1980-talet steg marginalskatterna åter. I valrörelsen 1988 blev skattefrågan mycket het. Socialdemokraterna utsåg Folkpartiet till huvudmotståndare och kritiserade skoningslöst deras förslag om sänkta marginalskatter.

66 dagar efter valet, den 23 november 1988, höll Socialdemokraterna en presskonferens som skulle skaka om i skattedebatten. Där medverkade Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt, partisekreterare Bo Toresson och LO-ordförande Stig Malm. De kunde nu meddela att de hade enats om riktlinjerna för en genomgripande skattereform. Det som förvånade mest var de hårda omdömen som fälldes om det dåvarande svenska skattesystemet, vilket sades vara både perverst och ruttet. 

Det behövdes ett stort och samlat grepp på hela skattesystemet, vilket Kjell-Olof Feldt hade arbetat för en längre tid. Efter valet 1985 hade hans statssekreterare Erik Åsbrink fått i uppdrag att förbereda reformen. En viss inspiration hämtades från USA där Ronald Reagan hade genomfört reformer som innebar bredare skattebaser, lägre skattesatser och förenklade skatteregler. Även Storbritannien hade genomfört liknande förändringar.

Det dåvarande svenska skattesystemet sades vara både perverst och ruttet.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte flera skatteutredningar. Det nya skattesystemet skulle bygga på enkelhet och likformighet: Så enhetliga skattesatser och så få undantag som möjligt. Därigenom minimeras de snedvridande effekterna samtidigt som motiven till skatteplanering minskar. Genom att bredda skattebaserna kunde dessutom skattesatserna reduceras, vilket minskade skattekilarna och snedvridningen ytterligare.

Rader av intressegrupper mobiliserade nu mot olika delförslag. Industriförbundets skatteexpert Sven-Olof Lodin spelade en viktig roll för att stävja olika särintressen inom näringslivet, där framför allt Volvochefen Pehr G Gyllenhammar slogs för att behålla de privilegier som gynnade hans företag.

TCO-chefen Björn Rosengren fick också en avgörande roll bakom Århundradet skattereform. När han träffade Stig Malm och LO:s andre ordförande Rune Molin gjorde de mycket klart för honom att skattefrågan var en intern angelägenhet för LO och Partiet som TCO inte borde lägga sig i. LO ville ha ett marginalskattetak på 55 eller 60 procent. Inte heller regeringen hade visat något större intresse att ta del av TCO:s synpunkter. 

Rosengren tog då initiativet till att bilda gemensam front med Folkpartiet. På så sätt ville han skapa oro bland socialdemokrater för röstförluster till Folkpartiet. Och för Bengt Westerberg var det naturligtvis attraktivt att gå samman med den stora tjänstemannaorganisationen. En viss ovana i umgänget med Folkpartiet röjdes då Rosengren öppnade en gemensam presskonferensen med att presentera Westerberg som ordförande i Folksam.

Björn Rosengren räddar dagen

I slutet av oktober 1989 stod det klart att Folkpartiet var det enda parti som Socialdemokraterna skulle kunna få med sig på en skattereform. Bengt Westerberg ville inte vika en tum från kravet på ”hälften kvar”, vilket i praktiken betydde en statlig inkomstskatt som inte var högre än 20 procent. 

Förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet var nästan i hamn. Men uppgörelsen höll på att stjälpas av en återstående knäckfråga, nämligen brytpunkten för den statliga inkomstskatten och hur den skulle indexeras. Statsminister Ingvar Carlsson skulle ringa Bengt Westerberg för ett sista försök att komma överens.

Jag arbetade då som politisk sekreterare åt Westerberg. Hela staben hade samlats i hans rum för att åhöra det avgörande samtalet. Det var en mycket nedstämd Westerberg som efter ett par minuter lade på luren. Säkert var statsministern lika nedstämd över att det inte gick att komma överens.

Statsminister Ingvar Carlsson skulle ringa Bengt Westerberg för ett sista försök att komma överens.

Westerberg beslutade att han skulle tillkännage avhoppet från skatteförhandlingarna på en presskonferens en timme senare. Han gick därefter över till partiets ekonomiske talesperson Anne Wibble för att förbereda presskonferensen. Själv satt jag kvar ensam och håglös utanför Westerbergs rum då hans telefon började ringa. Hans assistent var inte på plats och jag hade verkligen ingen lust att ta samtalet, men gick ändå in och lyfte på luren där en mycket ivrig röst hördes (fritt återgivet, efter mitt minne):

– Hej, det är Björn Rosengren. Jag måste omedelbart få tala med Bengt. Jag har hört att hans samtal med Ingvar inte gick så bra. Men det finns en lösning på frågan som jag är övertygad om att både Socialdemokraterna och Folkpartiet kan köpa, så Bengt får inte göra något förhastat nu.

Jag sprang och hämtade Bengt som med viss skepsis lommade till telefonen. Åter satt vi i staben och tjuvlyssnade. Vi förstod att Rosengren var mycket ihärdig samtidigt som Westerberg föreföll tvivlande. Men möjligheten att kunna rädda skattereformen vägde över. Westerberg beslöt att fortsätta förhandlingarna. Några dagar senare var århundradets skattereform i hamn.

Är en ny skattereform möjlig?

Sedan århundradets skattereform har det gjorts över 500 ändringar i det svenska skattesystemet, på både socialdemokratiska och borgerliga regeringars initiativ. Även om principen hälften kvar (nästan) återställs 2020 så har principen om enkelhet och enhetlighet övergivits. Dessutom skapar internationaliseringen och digitalisering nya behov av genomgripande skattereformer.

Många partier säger sig i dag vilja åstadkomma en sådan reform. Jag tillåter mig att tvivla på att det är möjligt. I dag saknas konsensus om vad som är de stora problemen med skattesystemet. Dessutom behövs nu fler än två partier för att nå majoritet. För 30 år sedan hade Sverige ett unikt läge med Carlsson/Feldt hos Socialdemokraterna och Westerberg/Wibble hos Folkpartiet, som alla hade en förmåga till sakliga diskussioner och en intellektuell kapacitet som dagens politiska ledarskap inte kommer i närheten av.

---

Anders Johnson är författare till Ännu en underbar natt? Om behovet av en skattereform för ett nytt århundrade, TCO 2015.