När klanen kallar

Hon kom till Sverige för åtta år sedan och är typexemplet på lyckad integration. När hon kom var hon ensam, ganska nyligen skild. Hon anlände med hyfsat god utbildning, motsvarande gymnasiet, och perspektiv på världen och tillvaron.  

Hon hade lämnat en liten dotter hos mormor men rest i förhoppningen att hon skulle få hit sitt barn lite senare. Det var omöjligt att leva vidare i landet där hon föddes. Totalt omöjligt. Dödshot hängde över henne. Hon hade varit frispråkig, slagits för både sin och sitt folks frihet från terrorgrupper. Dessutom uttalat sig i utländsk media. Hade en svensk hört vad hon sade hade ingen över huvud taget reagerat, bara beundrat henne. Från sina landsmän fick hon dödshot.

Förorten värre än hemlandet

Hon var helt uppfylld av sitt nya land – Sverige. Efter två år här skickade hon ett sms till mig där hon skrev, på svenska. ”Jag är svensk, en Svenne nu, hi hi. Jag älskar det här landet!”

Hon fick hit sin dotter, kände lättnad och glädje, men ville inte att dottern skulle gå i skola i den förort hon bodde.

– Sverige är fantastiskt, sade hon, men inte förorten. Här är som i hemlandet, fast värre.

Inte på alla sätt, så klart. Det var ingen som fängslade henne som i hemlandet, torterade henne. Men den sociala kontrollen var värre.

– Vågar jag sätta min dotter i en skola inne i stan? Det finns bara vita där.

– Självklart, svarade jag.

– Men vågar jag lita på att de inte behandlar henne illa? Hon kommer vara det enda svarta barnet på hela skolan.

Jag försökte svara så gott jag kunde, att jag så klart inte kunde garantera något men att det säkert skulle går bra. Generellt är svenskar ganska vänliga, sade jag.

”Sverige är fantastiskt”, sade hon, ”men inte förorten. Här är som i hemlandet, fast värre.”

Det gick bra. Dottern blev en del av gemenskapen på skolan. Och min kvinnliga vän hade efter två år både fast jobb och goda språkkunskaper i svenska. Jippie!

Det är så här det ska se ut. Det tror jag att alla, egentligen, önskar. Men varför fungerar det allt för sällan som vi vill? Man får inte glömma att det i integrationsdebatten finns åtminstone två parallella spår. För många går det verkligen bra, som för min vän. För en växande andel går det inte alls bra. Inte enligt de kriterier som satts upp av politiker och som handlar om arbete och språkkunskaper. Därtill kommer flera andra aspekter in i bilden.

”Gratis pengar i brevlådan varje månad”

Min vän skaffade efter några år i Sverige hemligt telefonnummer. Hon orkade inte med alla telefonsamtal. Det var samtal från hemlandet. Släktingar. Hennes klanfamilj.

I en sådan ställer man upp för varandra. Det finns något vackert med den solidariteten, en grupp människor som obrottsligt ställer upp för varandra. Men i samhällen med sociala enheter som bygger på det som kallas den utvidgade familjen agerar man inte självsvåldigt. I klanens mest ursprungliga form äger man inget eget. Det påminner om det kommunistiska idealet – kollektivt ägande. Den som har delar med sig till andra; allt mitt är ditt, allt ditt är mitt. Återigen: På ett sätt är det fint, ett socialförsäkringssystem utan byråkrati, ett system designat för samhällen bortanför staten och i fattiga länder där det är svårt att klara sig på egen hand.

Man skulle kunna tro att systemet upplöses när man kommer till ett av världens rikaste länder med välutvecklat socialförsäkringssystem, men världen har krympt genom den tekniska utvecklingen. Det är fullt möjligt, till och med enkelt, att fortsätta stå i kontakt med dem därhemma. De som lever kvar i hemlandet sätter naturligtvis sitt hopp till dem som tagit sig till något land i Väst.

Bilden av Väst och Sverige är inte sällan överdriven. En man jag känner berättade efter att ha besökt Dadaab, det gigantiska flyktinglägret i östra Kenya som bebos av flera hundratusentals somaliska flyktingar, varav en del har bott där i 20 år eller mer:

– Väldigt många pratade om Sverige och att man där får gratis pengar i brevlådan varje månad.

Det är klart man längtar till ett sådant land. Och kanske inbillar sig att summorna är större än de faktiskt är. Klart man förväntar sig att släktingarna ska dela med sig. Men det utsätter också dem som tagit sig till Sverige för påfrestningar. Min kvinnliga vän valde hemligt telefonnummer. Hon orkade inte mer. Men vad hjälpte det?

– Nu ringer de andra släktingar som bor i närheten och säger till dem att knacka på och uppmana mig att skicka pengar.

Ska man stålsätta sig, säga nej och leva med dåligt samvete? Eller ska man fortsätta ge?

Dilemmat för min vän och för så många andra är delikat. Ska man stålsätta sig, säga nej och leva med dåligt samvete? Eller ska man fortsätta ge? Men hur mycket? Och till hur många? Om man väljer att ge mycket av sin inkomst, vare sig den består av försörjningsstöd eller intjänad lön, riskerar ens barn få mindre i form av kläder, datorer, mobiler, pengar än många andra barn i ens omgivning. När kommer barnen känna sig förfördelade? Man själv? Problematiken är snarlik den som ett land ställs inför. Hur hjälper man bäst? Vilka ska man prioritera, och hur? För prioritera måste man. Behov ställs mot behov, individ mot individ och grupp mot grupp.

Och vidare: Om mottagaren i hemlandet kallt räknar med att få pengar varje månad utan annan motprestation än att dela blodsband, vad händer då med initiativkraften, incitamenten att till varje pris hitta en egen försörjning? Det finns säkert de som investerar pengar som kommer från Väst i verksamheter. För andra blir inkomsten kanske bara passiviserande.

Samtidigt riskeras möjligheten till ekonomisk integration i det nya landet för den givmilda. Pengar som kunde lagts undan för framtida investeringar, bostadsköp och insatser till företagsköp, löper i stället i väg utomlands.

Ingen människa är en ö

Migration var i en mening ”enklare” längre tillbaka i tiden, på 1800-talet då Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla reste från Sverige till USA. Då visste de som lämnade ett land att man sannolikt aldrig mer skulle träffa släkt och vänner. Vilhelm Moberg kallade de svenskar som emigrerade från Sverige för olydnadens folk. När de hade beslutat sig för att lämna ”den gamla världen” var de inte längre hindrade av gamla system och auktoriteter. De kunde börja om från början. Som Moberg skriver: ”För dem började livet på nytt: De fick förlita sig helt på sig själva och fritt bruka sina krafter. De bröt gamla sedvänjors makt, uträttade sina angelägenheter på sitt eget sätt och lydde inte någon annans vilja än sin egen. Här överläts de åt dem själva att skaffa en egen styrelse: I vildmarken njöt de helt sin olydnads nya frihet.”

Jag har på nära håll beskådat trycket från vänners släktingar att skicka pengar. Inte bara från min nämnda kvinnliga bekanta, men från många fler, väldigt närstående. Det är en sorg och en smärta och en ångest som är svårhanterbar för många, men sällan förstådd eller uppmärksammad.

Som en vän som är psykiatriker sade till mig: Det är den som inte kan generalisera som hamnar på psyket.

Över huvud taget har migrations- och integrationsdebatten länge präglats av plattityder och okunnighet. Frågorna har svårligen kunnat diskuteras utan hårda ord och invektiv. Som jag tidigare skrev tror jag att i princip alla, med mig, vill utbrista ett ”jippie” för en sådan som min kvinnliga bekanta i början av texten. Människor från hela världen som möts kan bli något fantastiskt. Men kan också leda till svåra problem. Allt beror på.

Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra, gemenskaper. När man allt mer fjärmar sig från blodsbandbaserade strukturer kan man bli en del av något långt mycket större. Man kan känna ett slags gemenskap med människor man aldrig någonsin har träffat för att man ingått ett kontrakt med en demokratisk, liberal stat, som i Sverige. Därtill krävs nog att man skolas in i berättelsen om det gemensamma. Det handlar om att lära sig ett lands historia, dess kulturella grunder och att ha en förståelse för att landet ser ut som det gör. Den gemensamma berättelsen är viktig, även om den kan få tillskott utifrån.

Jag hör nu inom mig kritiken. Den lyder: ”Men det finns väl ingen enhetlig specifik svensk kultur?” Svaret är: i så fall finns heller ingen samisk kultur, ingen judisk, ingen fransk. Det finns ingen somalisk, ingen anglosaxisk, ingen pashtunsk, ingen dansk. Det finns ingenting. Alla är bara fritt svävande individer som agerar helt utan kontext. Om det är sant får vi stora problem att över huvud taget kommunicera. Som en vän som är psykiatriker sade till mig: Det är den som inte kan generalisera som hamnar på psyket.

Integrationens många bottnar och perspektiv behöver diskuteras mycket mer. Inte mindre. Fördomsfritt. Och jag har säkert missat, ibland till och med medvetet valt bort, vissa delar. Jag har pekat på det jag själv, i denna artikelserie i fyra delar, anser vara de mest akuta. Jag kan ha fel; jag kan ha rätt. Argumentera gärna emot. Debatten skulle må bra av att mindre svepande omdömen, spekulationer om motiv och karaktär hos dem som åtminstone försöker bidra till en djupare förståelse och en bättre integration.