När frihandeln gjorde Sverige rikt

Ett inflöde av guld och silver

Synen på internationell handel har genom historien varit ett viktigt lackmustest för att bedöma halten av liberalism hos en person eller organisation. För liberaler har internationell handel – liksom andra internationella kontakter – inte bara varit viktiga för den ekonomiska utvecklingen utan även som främjare av fredliga relationer mellan länder samt för utvecklingen inom exempelvis vetenskap och kultur. Montesquieu skrev i boken Om lagarnas anda 1748:

Handeln botar fördärvliga fördomar; det är nästan en allmän regel, att varhelst det finns milda seder, finns det handel, och att varhelst det finns handel, finns det milda seder. Man bör alltså inte förvåna sig över att våra seder är mindre grymma än de var förr. Handeln har lett till att kännedomen om alla folks seder har trängt in överallt: man har jämfört dem med varandra, och därav har framgått stora fördelar […]

Handelns naturliga effekt är att leda till fred. Två nationer som driver handel med varandra gör sig ömsesidigt beroende. Om den ena har intresse av att köpa, har den andra intresse av att sälja, och alla förbindelser är grundade på ömsesidiga behov.

I Sverige började räkenskaper föras för tullarna på utrikeshandel 1533, men tullar hade då förekommit i flera hundra år. Det togs ut tullar på både import och export. I länder där självhushållningen dominerar är tullar nämligen ett av de mest effektiva sätten för staten att skaffa penninginkomster. De sista svenska exporttullarna avskaffades 1863. På inrikeshandeln fanns lilla tullen 1622–1810. Den var på 1/32 av varuvärdet för alla ”ätliga, slitliga och förnötliga” varor som infördes till städerna (eller på andra godkända marknadsplatser) för att där ”förtäras, läggas eller utgivas”. Det var alltså en form av omsättningsskatt på cirka tre procent.

Enligt den merkantilistiska doktrin som präglade Sverige fram till 1800-talet var ett centralt mål för handelspolitiken att främja ett inflöde av guld och silver till landet. Därför skulle exporten främjas och importen motverkas. Inflödet av ädla metaller kunde sedan underlätta präglingen av internationellt gångbara handelsmynt.

I samma anda skulle export av förädlade produkter främjas framför export av oförädlade varor. För importen gällde det motsatta, alltså att gynna import av oförädlade varor framför förädlade. Gustav Vasa ville exempelvis öka förädlingsgraden innan järnet exporterades och lät därför inrätta statliga kronobruk där tackjärnet omvandlades till stångjärn. Export av järnmalm blev tillåten först 1856.

Den svenska industrin

Under 1700-talet nådde den merkantilistiska politiken sin höjdpunkt. Stödet till inhemska manufakturer byggdes ut för att minska importbehoven. Importen begränsades också genom överflödsförordningar som förbjöd införsel av varor som kaffe, choklad, punsch, vin, frukt, konfektyrer, tobaksblad, buteljglas, tegel, mässingstråd och järn. Kulmen nåddes 1771 med importförbud för 871 olika varuslag.

Även om exportens andel av BNP inte var särskilt hög i äldre tider, betydde exportindustrin mycket för att främja framväxten av en tekniskt och ekonomiskt avancerad industri. Länge var det bergsbruket som dominerade exporten. Eftersom varje industrianläggning hade behov av omgivande skogar för sin försörjning av träkol, fick denna avancerade industrisektor en stor geografisk spridning, vilket delvis präglar svenskt näringsliv än i dag.

Från att ha utgjort en fjärdedel av exportvärdet steg järnets andel till tre fjärdedelar av det samlade exportvärdet under Gustav Vasas regeringstid. Landet var under 1600-talet nära nog ensam exportör av koppar, järn, tjära och beck. Järnets exportvärde femdubblades under detta sekel. Inget enskilt företag betydde dock så mycket för att finansiera det svenska stormaktsväldet som Falu gruva. Den stod för två tredjedelar av världens kopparproduktion vid seklets mitt.

”Tegelviksidéer” – sannolikt det första svenska skällsordet för begreppet liberalism.

Även gjutna järnkanoner blev en viktig exportvara och skulle så förbli under lång tid. Stundtals stod Sverige för 30–40 procent av den europeiska produktionen. Det har hävdats att de lätta men effektiva svenska kanonerna var en viktig förutsättning för uppbyggandet av de europeiska kolonialväldena i andra världsdelar.

I mitten av 1700-talet stod Sverige för en tredjedel av Europas järnproduktion och 30–40 procent av världshandeln med järn, vilket motsvarade tre fjärdedelar av den totala exporten från Sverige. Varje vår hölls Fastingsmarknaden i Kristinehamn där bergsmän mötte bruksägare samt investerare och uppköpare från Göteborg till en ”järnbörs” där årets världsmarknadspris på järn i praktiken fastställdes.

I de norra delarna av landet blev tjära en viktig exportprodukt. Men all export från hamnar norr om Stockholm (med undantag av Åbo och Gävle) skulle gå över Stockholm. Därigenom kunde Stockholmsköpmännen göra vinster på de fattigare landsändarnas bekostnad. Denna bestämmelse kallades ”det bottniska handelstvånget” och det var striden om det som ledde till det första liberala genombrottet i Sverige.

Det första svenska skällsordet för liberalism

Den österbottniske prästen Anders Chydenius skickades till riksdagen 1765–1766 för att få handelstvånget upphävt. Han hade betydande del i att riksdagen avskaffade det bottniska handelstvånget, avreglerade fisket, avskaffade stödet till manufakturerna, mildrade tvånget mot legohjonen, reformerade riksdagsarbetet till de ofrälse ståndens fördel och införde världens mest liberala tryckfrihetslagstiftning.

Länge var huvuddelen av de stora skogstillgångarna i Norrland svåra att utnyttja på grund av transportproblemen. Genom ångsågarna kunde dock stockar flottas ner till kusten där de sågades upp och lastades direkt på fartyg. En viktig drivkraft till sågverksindustrins snabba framväxt i mitten av 1800-talet var att industrialiseringen i Storbritannien ökade efterfrågan på timmer. Landet genomförde på 1840-talet handelspolitiska reformer som var gynnsamma för svensk export. År 1848 fick Sverige en aktiebolagslag som gjorde det lättare att finansiera expansiva företag. Dessutom hade bergsbrukets monopol på stora skogstillgångar avskaffats på 1840-talet.

De nya kommersiella förutsättningarna gjorde det intressant att etablera ångsågar längs Norrlandskusten. Tekniken i sig var dock inte ny eller okänd. En ångsåg patenterades i England redan 1793 och Sveriges första ångsåg hade anlagts av Carl Fredrik Liljevalch den äldre 1829. Han var en framgångsrik affärsman i Stockholm som 1824 öppnade en brädgård vid Tegelviken på Södermalm där sågen anlades. Liljevalch företrädde liberala frihandelsideal, som av de konservativa i riksdagen kallades ”Tegelviksidéer” – sannolikt det första svenska skällsordet för begreppet liberalism.

Norrlands första ångsåg anlades vid Tunadal norr om Sundsvall 1849. Runt Sundsvall etablerades världens största sågverksdistrikt. År 1870 var Sverige världens största exportör av sågade trävaror. All export kom från Norrland.

Den internationella handelns grundbult

Storbritannien och Frankrike ingick en frihandelstraktat med varandra 1860. Den kallades Cobdentraktaten och var uppkallad efter den brittiske liberale företagaren och politikern Richard Cobden. Han hade sedan 1838 agiterat mot de brittiska importtullarna på spannmål. Det som till sist bröt ner motståndet mot tullarna var den svältkatastrof som drabbade Irland 1845 till följd av potatispesten. Året efter genomdrev den konservative premiärministern Sir Robert Peel, med stöd av liberalerna, Storbritanniens avskaffade av spannmålstullarna.

Cobdentraktaten introducerade en princip som än i dag är en grundbult i det internationella handelssamarbetet, nämligen ”mest gynnad nations”-principen (som innebär att en handelsfördel som ett avtalsslutande land ger till ett land också ska ges till alla andra avtalsslutande länder). Flera europeiska länder anslöt sig till detta frihandelssystem. Fredrika Bremer besökte Storbritannien och skrev om erfarenheterna från frihandelsreformen i Aftonbladet 1852:

Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv, sädespriserna fallit, brödet blivit till gott pris. Med stark, livskraftig växt hade detta frihetsträd, planterat av Cobden och Peel, genomträngt engelska folkets liv, och vart jag kom, hörde jag suset av dess löv i den fria vinden. — Denna perioden var en av allmän resning till ett nytt, friskt liv. I manufakturdistrikterna, i Liverpool, Manchester, Birmingham, överallt hörde jag samma talan av alla klasser: välståndet var allmänt där, var i stigande. Det bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr.

Finansminister Johan August Gripenstedt ledde förhandlingarna som innebar att Sverige anslöt sig till detta system 1865. Han såg även till att alla länder, inte bara de som ingick i frihandelssystemet, skulle omfattas av tullsänkningarna. Genom skickligt manövrerande såg Gripenstedt sedan till att riksdagen 1866, efter en mycket intensiv debatt, godkände frihandelsavtalet.

Och likväl har allt detta skett, utan våld, utan förtryck, utan att någon lidit orätt.

I bondeståndet spelade talmannen Nils Larsson i Tullus i Jämtland en avgörande roll för frihandelsvännernas seger. Han var en ledande företrädare för 1800-talets framstegsvänliga bondeliberalism som drev krav på demokratisering, näringsfrihet och frihandel. Inför de församlade på Riddarhuset höll Gripenstedt en lysande plädering för den fria handeln:

Det fordras blott en hastig blick på allt vad vi behöva, allt vad vi varje dag, varje stund begagna, på alla de ansträngningar, alla de omflyttningar som härtill varit nödvändiga, för att övertyga oss om att miljoner människor varit verksamma och arbetat för att bereda oss dessa förmåner. Och tanken nästan svindlar, då den söker genomlöpa alla de oräkneliga kombinationer som därvid uppkommit.

Och likväl har allt detta skett, utan våld, utan förtryck, utan att någon lidit orätt. Men hur skulle väl något sådant varit möjligt, om ej en stor, mäktig och sann grundsats varit den verkande kraften, den ledande tanken som ordnat det hela?!

Och denna stora grundsats, denna fruktbärande tanke som allena förmått frambringa allt detta, den heter: frihet – frihet i avtal – frihet i handling.

Kuppen mot frihandlarna

Sedan 1830-talet hade Sverige exporterat havre i relativt stor omfattning. Förbättrade kommunikationer gjorde dock att svensk havre på 1880-talet utkonkurrerades av havre från Nordamerika och Ryssland. Detta ledde till växande krav på att Sverige skulle överge den frihandelslinje som landet hade slagit in på 1865. (Danskarna, som också drabbades av ökad konkurrens på spannmålsmarknaden, valde att övergå till animalieproduktion och blev baconproduktionens Mecka – för att använda en något olämplig liknelse.)

På våren 1887 visade det sig att protektionisterna hade majoritet i riksdagen. Oscar II biföll då begäran från den frihandelsvänlige statsministern Robert Themptander att utlysa nyval till andra kammaren. Detta blev den första moderna valrörelsen i Sverige. Riksorganisationer bildades både för och emot tullarna. De samarbetade med riksdagspartierna och tillhandahöll resetalare. Valdeltagandet ökade kraftigt och valet blev en storseger för frihandlarna.

I det ordinarie riksdagsvalet hösten 1887 återhämtade protektionisterna en del, men frihandlarna hade fortfarande ett övertag på cirka 20 röster. Då inträffade något märkligt. En av frihandlarna på Stockholmsbänken, ångköksföreståndaren Olof Larsson (Ångköks-Olle), visade sig ha en kommunalskatteskuld på 11 kronor och 58 öre. Han var därför inte valbar.

Inte nog med det. Alla 22 frihandlare på Stockholmsbänken, som stått på samma valsedel som Ångköks-Olle, diskvalificerades och ersattes utan vidare av 22 protektionister. Nu fanns det majoritet för tullarna och tullvännerna firade på restaurang Hasselbacken på Djurgården med en bankett à 11:58 per kuvert.

Themptander avgick 1888. I stället blev den moderat protektionistiske Gillis Bildt statsminister. Den unge Gustaf Fröding diktade ”Tullskyddsriddarnes marsch” 1888:

Godsägarsäten, stadiga, runda
säckar, det inhemska rågmjölets värn,
sitta i riksdagen. Tullstrider stunda.
Måtte ej pannkaka bli av affärn! […]

I spetsen trippar Bildt,
hans sätt är sött och milt,
mera likt en mamsell än en dundrande gud –
när hans skrala stämma talar,
är det mer likt en lergök än tordönets ljud.
Heliga tull! dig hylla och följa
tjocka patroner med mjölgrötigt mod.
Bränning på bränning, bölja på bölja
hävas i tullarnes syndaflod.

Merkantilismens kvarleva

Spannmålstullarna återinfördes, och när Sveriges internationella handelstraktat hade löpt ut på 1890-talet kunde frihandelslinjen även överges för industrivaror. Detta blev protektionisternas sista stora seger i Sverige. De negativa effekterna på den ekonomiska utvecklingen av protektionisternas seger blev dock begränsade. Dels var tullskyddet relativt lågt, särskilt i förhållande till de nivåer som skulle börja tillämpas i världen på 1930-talet, dels urholkades tullskyddet av inflationen. Därtill kom att transportkostnaderna sänktes och att nya unika produkter utvecklades av företag i olika länder, vilket gjorde att de kunde klara ett visst tullskydd.

En effekt av protektionisternas seger var dock en ekonomisk omfördelning till förmån för dem som verkade inom de skyddade näringarna. Därtill underlättades uppkomsten av nationella monopol genom truster och karteller, vilket drabbade konsumenterna ytterligare.

Under 1900-talet kom Sverige att, i stor politisk enighet, huvudsakligen föra en frihandelsorienterad politik, även om det förekom en del undantag. Kooperativa Förbundet drev under sin chef Albin Johansson och den ledande ideologen Anders Örne en tydlig frihandelslinje, vilket fick betydelse inte minst för Socialdemokraternas inställning i handelspolitiska frågor.

Merkantilismen som ekonomisk teori förlorade sin dominerande ställning under 1800-talet, men det finns vissa merkantilistiska idéer som har levt vidare ända in i vår tid. Mest skadlig är uppfattningen att internationell handel inte betraktas som ett samarbete där alla är vinnare. I stället tror många att den enes vinst alltid är den andres förlust. Detta har givit upphov till ”handelskrig” där länder försöker exportera så mycket som möjligt samtidigt som de försöker hindra importen.

Det är importen som ger ett lands invånare ökade möjligheter att konsumera det de vill.

Även om det ofta inte går så långt, är det inte ovanligt att export anses mer värdefull än import, och att man anser att importen ibland bör begränsas genom handelshinder för att skydda ett lands invånare. I själva verket är det precis tvärt om. Det enda vettiga syftet med ett lands export är att finansiera importen. Det är importen som ger ett lands invånare ökade möjligheter att konsumera det de vill. Exporten är det pris de betalar för detta.

Protektionistiska strävanden kan gynna vissa producenter, men missgynnar normalt konsumenterna och sänker det totala välståndet. Inte bara det: Eftersom låginkomsttagare numera har en högre andel importerade varor i sin konsumtion än höginkomsttagare har, är det låginkomsttagarna som drabbas hårdast av protektionismen.

Dessutom drabbar importhinder även de företag som är beroende av import för sin verksamhet. Och om ett land försvårar importen, kan man räkna med att andra länder svarar med att försvåra landets export. Importen har också en stimulerande effekt på den inhemska ekonomin genom att den skärper konkurrensen på hemmamarknaden. Det är mycket svårt att skapa en framgångsrik exportindustri i ett land där företagen lever i en skyddad tillvaro.

”Vilket sagolikt ting”

Länge hade den svenska importen ett relativt starkt inslag av mer exklusiva varor som vin, exotiska livsmedel och textilier. Men det fanns en helt nödvändig basvara som importerades, nämligen salt. Utan salt var det svårt att lagra tillräckligt med livsmedel under vinterhalvåret.

Salthandeln är också ett tidigt exempel på en internationell produktionskedja. Under andra halvan av 1700-talet gick sillen till i stora mängder i Bohuslän. Sillprodukter blev under en tid den största svenska exportnäringen efter järnindustrin. Silltran användes exempelvis som lysolja. Det var till stor del den bohuslänska sillen som stod för bränslet till gatubelysningen i upplysningstidens Paris. Stundtals utgjordes hälften av Sveriges totala import av saltimporten till sillindustrin.

Sigfrid Siwertz roman Det stora varuhuset från 1926 hade NK som förebild. Här återfinner vi den mest glansfulla hyllningen till importen som finns i svensk skönlitteratur:

Då ni nu varit inne hos Goldmans för att köpa er en päls eller ett synålsbrev, har ni då rätt betänkt, vilket sagolikt ting ett stort varuhus i själva verket är och hur alla världens länder fått bidraga till dess rikedom. Efter blott fem minuters vandring där inne i hallarna har ni sett siden från Kina, Japan, Lombardiet, vävnader av ull från Australien och Argentina, pälsverk från Sibirien, Alaska, Australien, fiskben från Rosshavet, paradisfågelfjädrar från Nya Guinea och Borneo, ris från Malackahalvön, elfenben från Sudan, diamanter från Sydafrika och tobak från Kuba och Sumatra, för att inte tala om frukt och specerier från Sicilien, Mindre Asien, Tasmanien, Californien, Främre Indien, Moluckerna, Java och Västindien.