När det brinner i knutarna är brandbekämpning en tidsfråga

Årets skogsbränder ser ut att bli kostsammare för samhället än den stora branden i Västmanland 2014. Det brinner mer och på fler håll i Sverige än vad det gjort på många år. Huvudorsaken till ökningen är torkan, som också avsevärt försvårat släckningsarbetet. Den övergripande trenden är dock att skogsbränderna minskar i Sverige över tid, både till antalet och vad gäller nedbrunnen yta. På sjuttiotalet brann det betydligt mer än vad det gör i dag och går man ännu längre tillbaka, till trettiotalet, hörde bränder av årets kaliber till vanligheterna.

Att skogsbränderna minskar något över tid är dock föga tröst för de familjer som nu evakuerats från sina hem, utan att veta om det kommer att finnas något hem kvar att återkomma till. Inte heller är det någon lisa för de skogsägare som ser sitt levebröd gå upp i rök.

Att skogsbränderna minskar något över tid är dock föga tröst för de familjer som nu evakuerats från sina hem, utan att veta om det kommer att finnas något hem kvar att återkomma till.

Debatten kring brandbekämpningen har huvudsakligen kommit att handla om bristen på brandbekämpningsflyg. Dels har det handlat om frånvaron av svenska vattenbombningsplan av det slag som vid upprepade tillfällen fått lånas in från Italien och Frankrike. Troende EU-federalister har försökt vrida den diskussionen till att situationen skulle vara ett bevis på det europeiska samarbetets förträfflighet. De har därför valt att bortse från att skogsbränder rasar även i Italien och Frankrike, och att en värmebölja här inte sällan sammanfaller med en värmebölja där.

Dels har debatten handlat om att försvarsmaktens helikoptrar inte varit utrustade för vattenbombning, och att dess personal varit kommenderad vila efter att ha flugit övertid i månader, vilket fått till konsekvens att merparten av de befintliga helikoptrarna blivit stående på marken medan skogsbränderna rasat som värst.

Men Sverige har haft eget brandflyg. Redan 1995 genomfördes en försöksverksamhet med ett svenskt vattenbombningsplan, kallat Skopan, som stationerades på Kustbevakningens flygbas i Skavsta utanför Nyköping. Försöket ägde rum under två år och flygplanet släckte framgångsrikt en rad skogsbränder under 1995 och 1996. Den sammanfattande rapport som Räddningsverket (nuvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) tillsammans med Kustbevakningen lämnade in till regeringen efter försöksperioden var mycket positiv.

Rapporten visade också att vattenbombaren i Nyköping också skulle ha varit ekonomiskt lönsam på lång sikt.

Rapporten visade också att vattenbombaren i Nyköping också skulle ha varit ekonomiskt lönsam på lång sikt. 1994 kostade skogsbränderna det Svenska samhället 46 miljoner kronor. Den reducerade kostnaden, om ett vattenbombarplan funnits, uppskattades till mellan 16 och 27 miljoner kronor. Det enligt siffror som Statistiska centralbyrån tagit fram specifikt för rapporten. Utslaget över många år skulle många miljoner kronor ha sparats för både det offentliga och enskilda, och människor sluppit evakueras från sina hem.

Men rapporten och experimentet ignorerades och föll i glömska. Vare sig dåvarande eller efterkommande regeringar har visat något större intresse för anskaffande av svenska vattenbombningsplan.  Argumentet att det går att låna in vattenbombningsplan från andra EU-länder håller inte heller. Dels eftersom risken alltid finns att de är upptagna med brandbekämpning på annat håll, dels för att skogsbränder lättast släcks i sin linda. Om hjälp måste sökas utomlands är risken stor att elden hinner sprida sig och orsaka stor förödelse redan innan planen hunnit landa på svensk mark. Orsaken till att experimentet med Skopan var så framgångsrikt var att flygplanet kunde sättas in snabbt och släcka bränder i ett tidigt skede.

Ett annat problem som det sällan talas om gäller nedskärningarna i kommunernas räddningstjänstverksamhet. Antalet brandmän, såväl heltidsanställda som deltidsbrandmän, har stadigt minskat under senare år, och brandstationer har lagts ned. Många brandstationer saknar också adekvat utrustning för till exempel vattentransport. Precis som på statlig nivå har en allt större del av kommunernas budgetar under senare decennier fördelats om till konsumtion i form av till exempel försörjningsstöd i stället för investeringar i infrastruktur eller verksamheter som räddningstjänst.

En annan faktor i sammanhanget är de ständiga centraliseringar som sker inom såväl den statliga verksamheten som kommunsektorn. Brandstationer på småorter har dragits in och tjänsterna försvunnit eller centraliserats till större anläggningar i centralorterna. Men när det brinner i skog och mark är närhet och tid helt avgörande faktorer. Ofta kan en liten insats i ett tidigt skede göra större skillnad än en stor insats när branden fått spridning. Flytten av brandbekämpningen från landsbygden till städerna är ett led i en större centraliseringstrend som driver av folkningen av landsbygden och som i förekommande fall kan få livsavgörande konsekvenser.