Samhälle Krönika
När barmhärtighet blir naivitet
Fokus inom den svenska straffrätten ligger helt och hållet på förövaren. Denna förmenta barmhärtighet har lett till straff som är både moraliskt stötande och direkt kontraproduktiva, skriver kammaråklagare Paulina Brandberg.
”Förutom det inledande slaget har Liam inte kunnat berätta om vad som hände eftersom han förlorade medvetandet. Övriga hörda har alla berättat om att Viktor stampade och/eller sparkade Liam i huvudet när han låg ner och att Viktor inte slutade förrän vittnena drog bort honom. Alla har uppfattat det som att Liam snabbt blev okontaktbar och att han uppfattades som död när de tilltalade lämnade platsen.”
Domen från Västmanlands tingsrätt beskriver det brutala våld Liam blev utsatt för av Viktor och ytterligare en gärningsman en junidag 2019. Samtidigt filmade en tredje person delar av händelseförloppet. Gärningen som Viktor dömdes för rubricerades som grov misshandel och med hänvisning till att han ännu inte hade fyllt 18 år bestämdes straffet till skyddstillsyn och samhällstjänst.
Samhällstjänst innebär att man ska utföra obetalt arbete. Vilket arbete som ska utföras bestämmer inte tingsrätten, utan en del av Kriminalvårdsmyndigheten som kallas Frivården. I Viktors fall kan man inte låta bli att studsa till när man ser var han fick utföra sin samhällstjänst – på Västerås fight club och Bjurhovda fritidsklubb.
Utan att ha genomfört en Gallup i frågan är det inte alltför djärvt att påstå att de flesta i vårt land upplever det som stötande för rättskänslan att man som straff för en så brutal misshandel kan få praktisera på en kampsportsklubb och en fritidsgård i Bjurhovda – en stadsdel i Västerås som har stora problem med öppen droghandel och hög kriminalitet.
Verkligheten är att fallet speglar den inriktning som styr vår syn på straffrättsliga påföljder sedan en straffrättsreform som ägde rum 1989.
Det ligger här nära till hands att tänka att Viktors straff är ett utfall av en närmast exceptionell naivitet från inblandade beslutsfattare och att fallet utgör en anomali i vår rättsskipning. Så är dock inte fallet. Verkligheten är att fallet speglar den inriktning som styr vår syn på straffrättsliga påföljder sedan en straffrättsreform som ägde rum 1989. En inriktning som gör att vi i vår hantering av grova brottslingar i orimligt många lägen anser att man istället för att göra det obekvämt för dem, bör lägga huvudet på sned och visa barmhärtighet.
Inom straffteorin talas det om att straff kan ha flera syften. Syftet kan bland annat vara att de ska vara moralbildande och avskräcka människor från att begå det aktuella brottet, att de ska ha en rehabiliterande effekt och att de ska ge brottsoffer upprättelse. Fängelsestraff kan också ha ett preventivt syfte – att skydda samhället från personer som kan tänkas fortsätta skada vårt samhälle med sin brottslighet. I Sverige har vi dock medvetet valt en närmast världsunik linje att bortse från de flesta av dessa syften, vilket bland annat Bo Wennström, professor i rättsvetenskap, har kritiserat i såväl en bok som i flera debattartiklar.
Kortfattat innebar 1989 års reform att vi fullständigt ska strunta i både brottsoffers upprättelse och medborgarnas framtida säkerhet när vi bestämmer vad våra dömda brottslingar ska få för straff. Fokus ska helt ligga på den dömde brottslingens rehabilitering och fängelsestraff ska i det längsta undvikas eftersom det anses vara alltför destruktivt.
Läs också:
När man ser det ovan beskrivna Västmanlandsfallet i detta ljus blir utfallet något mer förväntat, även om man på goda grunder kan påstå att naiviteten här har nått en ny nivå. Faktum kvarstår dock att utfallet ligger i linje med lagstiftarens uttryckliga intentioner, och den enda rimliga reaktionen på detta är att vi frågar oss om det inte är dags att vi börjar fila på ny straffrättsreform som uppnår fler syften.
Vi ska förstås ha en human rättspolitik, men detta intresse bör rimligtvis inkludera alla som berörs av den. Kan man verkligen kalla en rättspolitik human när människor utsätts för brott som hade kunnat förhindras genom att vi i större grad hade inkapaciterat farliga brottslingar? Eller när brottsoffer upplever sina förövares straff som spottloskor i ansiktet? Faktum är att vi bör fråga oss om ens de personer vars intressen vi försöker värna – brottslingarna – gynnas av dagens system. Tandlösa påföljder riskerar i många fall att hålla kvar människor – framför allt ungdomar – i en kriminell livsstil.
1989 års straffinriktning är uppenbart obsolet.
1989 års straffinriktning är uppenbart obsolet. Istället för att bara skruva i straffskalorna behöver vi en ny inriktning som är anpassad efter den verklighet vi lever i idag. Om vi vill att våra straff ska vara avskräckande måste vi våga göra det obekvämt för dem som döms. Om vi vill skydda vårt samhälle från farliga brottslingar måste vi våga erkänna att det är en brottspreventiv åtgärd att låsa in dem. Om vi vill förhindra parallell rättsskipning där människor tar lagen i egna händer måste vi kunna erbjuda brottsoffer en seriös möjlighet till upprättelse.
Vad hände då med Viktor efter det avtjänade straffet på kampsportsklubben och fritidsgården? Jo, trots lagstiftarens godhjärtade intentioner verkar straffet tyvärr inte lett till någon djupare självrannsakan hos Viktor. I början på juni i år dömdes han på nytt, denna gång för nio gärningar, bland annat misshandel, olaga hot och försök till våld mot tjänsteman. Straffet? En ny omgång skyddstillsyn med samhällstjänst.
Viktor och Liam heter egentligen något annat.