Myten om de rovgiriga träpatronerna

Vi känner alla igen schablonen som så ofta målats upp: skogsuppköparen som reser runt mellan gårdarna och bjuder godtrogna hemmansägare på brännvin. Först en sup, sedan en till och först då är det dags att diskutera affärer. Efter ytterligare några huttar är kontraktet påskrivet och den blåögde bonden har plötsligt sålt sina skogsskiften för en spottstyver.

Klasskampsretorik

Denna nidbild har traderats i romaner, i teaterpjäser och på teve. Ett känt exempel är Bengt Bratts dramaserie Träpatronerna som visades i Sveriges Television i två säsonger på 1980-talet och som nu finns att se i Öppet arkiv. Serien producerades av den röda tevebastionen i Göteborg och det är ingen överraskning att företagarna – sågverkspatronerna – skildras som kallhamrade och omoraliska kapitalister. Det är en fiktion som har befäst den allmänna föreställningen om vad som egentligen hände under den intensiva ruschen i de norrländska skogarna på 1800-talet.

Samma polariserade berättelse återkommer även som en muntlig tradition i många familjer. Det handlar oftast om att man ”vet” att en förfader blev lurad att sälja skogen till underpriser. Genom årens lopp har denna historia bättrats på och blivit en del av förklaringen till en rad olika misslyckanden och uteblivna framgångar inom släkten.

Här finns inslag av klasskampsretorik, ideologiska motsättningar och efterhandskonstruktioner som har tjänat olika syften och som fortfarande återkommer i olika skepnader. Ändå har forskare inom ekonomisk historia redan för länge sedan påvisat att berättelserna oftast är rena fantasifoster. Det så kallade baggböleriet är till stora delar en myt med rötter i 1800-talet och som fick ytterligare näring av kulturvänstern under det röda 1970-talet.

Det så kallade baggböleriet är till stora delar en myt med rötter i 1800-talet och som fick ytterligare näring av kulturvänstern under det röda 1970-talet.

Allt har sin upprinnelse i den stora samhällsomvandling som skedde i skogslänen under 1800-talet. Då fick den svenska skogen ett värde som naturresurs på ett helt annat sätt än tidigare. Efterfrågan var stor på bjälkar och sågat virke i England och på kontinenten och vid samma tid blev de tidigare orörda skogarna i norra Sverige åtkomliga. Några orsaker var bland annat liberala reformer som införandet av näringsfriheten och den framväxande frihandeln i kombination med den tekniska utvecklingen med ångkraft och nya transportsystem.

Samtidigt som skogen omvärderades förändrades också ägandet. Under första halvan av 1800-talet började staten skifta ut så kallad kronoskog till bönder och nybyggare i Norrland som en del av de så kallade avvittringsprocesserna. Tidigare statlig skog gick nu alltså över i privat ägo. Men många av de nyblivna skogsägarna saknade intresse för skogen. De flesta såg i stället sin framtid i jordbruket, till och med på de kargaste markerna i norr.

Några av de entreprenörer som först insåg skogsindustrins potential sökte sig till Sverige från andra länder. Här fanns namn som Bünsow, Dickson, Kempe och Versteegh. Flera av de så kallade träpatronerna var djärva och visionära och tog stora risker för att med lånat kapital bygga upp sågverk och anlägga flottleder. Även svenskfödda affärsmän gav sig in i den nya branschen, som fick en explosiv utveckling. Bara runt Sundsvall, strategiskt placerat mellan Indalsälvens och Ljungans utlopp, anlades över 40 ångsågar – världens största koncentration av sågverk.

Det var under denna skogliga guldrusch, som i huvudsak inföll mellan 1850 och 1900, som skogsuppköpare for kors och tvärs för att söka jungfruliga skogsmarker och göra affärer. Till en början skaffade många bolag avtal om avverkningsrätter, ibland på hela 50 år, medan vissa företag redan tidigt började köpa upp hela skogshemman. Det var också vid den här tiden som mytbildningen om oförrätter och lurendrejeri började ta form.

Begreppet baggböleri

Själva begreppet baggböleri går egentligen tillbaka på en rättsprocess i Västerbotten. Den skotska släkten Dickson hade med början i Göteborg undan för undan utvidgat sitt svenska affärsimperium och förvärvade omkring 1840 ett antal norrländska sågverk och industriplatser, däribland Baggböle sågverk vid Umeälven. Under en lång följd av år hade bolaget James Dickson & Co i stort sett ingen konkurrens från andra industrier om virket inom detta väldiga vattensystem.

Ganska snart väcktes en misstanke hos myndigheterna att bolaget stod bakom olovliga avverkningar på kronans mark. En långdragen rättsprocess tog sin början hösten 1843. I första instans dömdes bolaget att betala höga böter, men domen överklagades till hovrätten som friade sågverksägarna. Målet gick upp till Högsta domstolen som ansåg att bevisningen om överavverkningar var övertygande, men firmans företrädare kunde frias från ansvar om de avlade en så kallad värjemålsed om sin oskuld. År 1850 gick James Robertson Dickson ed på att ingen från bolaget hade utfärdat några order om avverkningar på kronans mark.

Det är förstås inte otroligt att traktens bönder hade sett chansen att tjäna en extra hacka genom att sälja kronans skog till Dicksons bolag och att bolaget såg mellan fingrarna i sin jakt på rubb och stubb. Överavverkningarna fortsatte och 1867 inleddes en ny rättegång. Även denna gång friades bolaget efter att dess flottningschef avlagt en värjemålsed.

Myterna har också på ett destruktivt sätt utnyttjats för att underblåsa klassmotsättningar och framkallat en utbredd åsikt om oförrätter i det förgångna.

Målet blev mycket omskrivet i pressen och det var nu begreppet baggböleri myntades som en satirisk kommentar i ett kåseri i tidningen Fäderneslandet. Från början syftade alltså uttrycket på olovlig avverkning i kronans skogar – det var staten som var ”offret”, inte enskilda medborgare. Men under slutet av 1800-talet började baggböleri få en utvidgad användning för att generellt beskriva påstådda skumraskaffärer, i synnerhet i samband med skogsuppköp från enskilda hemman.

I tidningsartiklar, noveller och romaner riktades kritik mot moderniseringen av samhället och skogsindustrins framväxt. Sågverksbolagen beskylldes för att ha orsakat fattigdom och nöd hos norrländska bönder genom att ha lurat dem på skogen. Om bönderna inte redan hade tvingats gå från gård och grund så levde de kvar i misär på sina utarmade hemman – allt medan träpatronerna levde i sus och dus på herrgårdarna vid kusten.

Kritiken blev extra kraftfull genom att kanaliseras från flera håll: både från de bondekonservativa som oroade sig över att det traditionella jordbrukssamhället hotades av industrier och urbanisering och från den framväxande radikala arbetarrörelsen som drog nytta av att sågverksägarna utmålades som rovgiriga magnater.

Den nyligen bortgångna yngre forskaren Sofi Qvarnström hann i en studie om skogens roll i pressen peka på en livlig lokal opinionsdebatt i Jämtland på 1890-talet. Där kom olika röster till tals, men en bärande tanke i diskussionerna var att bolagen talade i ett snävt ekonomiskt egenintresse och att några få hade berikat sig kolossalt på böndernas bekostnad. I Jämtlands Allehanda sammanfattade tidningsmannen Saxon: ”Vi förstå dock ej bättre än så, att det varit bättre att exporten varit lite mindre och bönderna haft sina skogar kvar.”

Norrlandsfrågan

Debatten ledde fram till den så kallade Norrlandsfrågan. Från vänsterkanten propagerade man för en kollektivisering av skogen och en reduktion av skogsmark från bolagen, i likhet med hur kronan dragit in adelsgods under Karl XI:s tid. En av de mest pådrivande var Carl Lindhagen, som i riksdagen fick gehör för en Norrlandskommitté. Ett resultat av utredningen blev den Norrländska förbudslagen som antogs år 1906. Lagen innebar ett förbud för bolagen att köpa upp skogshemman utan statligt tillstånd och syftet var att slå vakt om de självägande bönderna i Norrland. I bakgrunden fanns också den politiska oron för en fortsatt emigration till Nordamerika.

Carl Lindhagen kallade sig då fortfarande liberal, men bara några år senare, revolutionsåret 1917, var han en av stiftarna till Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Det nybildade partiet var en utbrytning ur Socialdemokraterna och stöddes av det sovjetiska kommunistpartiet. Lindhagens parti blev också den första föregångaren till VPK, numera Vänsterpartiet.

Ingreppen på den fria marknaden och de restriktiva lagarna förstärkte den allmänna uppfattningen om att det pågick fuffens. I mer än hundra år har bilden av baggböleriet och de ondskefulla skogsbolagen etsat sig fast som ett nästintill oomstritt faktum i det allmänna medvetandet. Till och med i Norstedts nya standardverk om Sveriges historia (volymen Sveriges historia 1830–1920, utgiven 2012) skriver professor Bo Stråth om ”skumraskmetoder” och om skogsindustrins ”hänsynslöshet”.

I mer än hundra år har bilden av baggböleriet och de ondskefulla skogsbolagen etsat sig fast som ett nästintill oomstritt faktum i det allmänna medvetandet.

Ändå har den ekonomisk-historiska forskningen slagit hål på myten för länge sedan. Forskare som Mats Rolén och Ove Lundberg visade redan på 1970- och 1980-talen att källorna berättar en annan historia. I själva verket fick bönderna ofta bra betalt för sin skog och kunde dessutom använda kapitalet för att investera i sitt jordbruk, förvärva bättre mark eller för att överleva svårare tider.

På senaste tiden har den nyansrikare bilden bekräftats av forskning vid Mittuniversitetet om hur skogen fick sitt värde. I ett projekt lett av professor Svenbjörn Kilander har olika närstudier gett intressanta resultat.  Bland annat står det klart att det ofta var lokala entreprenörer och framsynta bönder som först såg potentialen i skogsaffärer. Skogen kunde säljas och köpas i flera led innan den ens nådde fram till de stora bolagen.

Forskaren Erik Nydahl har i en studie visat att de privata skogsägarna var högst medvetna om att de förfogade över en värdefull resurs. Nydahl analyserar en skogsaffär mellan Kramfors AB och småbönderna i inlandsbyn Hacksjö i Åsele lappmark år 1887. Av dokumenten framgår att bolagets inspektor uppfattade bönderna som hårda förhandlare.

Motiven för att sälja kunde variera kraftigt. En bonde, Lars Nilsson, tycks ha varit angelägen om att sälja sitt hemman för att få loss pengar till att köpa en ny gård närmare kusten. Familjen hade trätt ut ur statskyrkan och stod antecknade som baptister i kyrkböckerna. Kanske ville de göra en omstart i livet.

Vad man lätt glömmer är att Norrland sågs som ett framtidsland för jordbruk och det kapital skogsförsäljningen gav kunde bönderna använda för att köpa nya djur och maskiner och för att förbättra byggnader eller allmänna vägar i byn.

Bönder och entreprenörer

En slutsats är att ingen av aktörerna, vare sig bönderna eller bolaget, hade en bestämd uppfattning om skogens framtida värdeutveckling och visste något säkert om huruvida affären var bra på lång sikt. De stod inte, som vi, med facit i hand. En konsekvens av osäkerheten var att Kramfors AB avstod Hacksjöböndernas ursprungliga sannolikt mycket förmånliga erbjudande om en 50-årig avverkningsrätt.

Skogsaffärerna var en förutsättning för att välståndet skulle växa i bygden. De skedde i en sorts symbios av ömsesidig nytta. Den enskilde bonden hade inte mäktat med de investeringar som krävdes för att på egen hand kunna exploatera sina skogsskiften, samtidigt som bolagen självfallet var beroende av stora mängder råvara för att överleva i den knivskarpa konkurrensen.

Men avunden och missunnsamheten växte naturligtvis när vissa såg hur snabbt värdena på fastigheter stegrades. De som hade sålt av sin skog i ett tidigt skede kunde få se värdet på intakta grannfastigheter öka med flera tusentals procent under några decennier. Det orsakade missnöje och har närt konspirationsteorier om lurendrejeriaffärer ända in i vår tid.

Samtidigt uppstod nya konflikter i lokalsamhället om vatten och land. I en ny doktorsavhandling vid Umeå universitet har forskaren Ewa Axelsson Lantz studerat några av de tvister som förekom. Det kunde handla om slåttermarker som översvämmades på grund av att vattnet släpptes på för att gynna timmerflottningen eller om flis från sågverken som förorenade i närområdet. Bolagen blev nya aktörer på det lokala planet, också med politiskt inflytande, men tycks dock sällan ha utnyttjat sin ställning i frågor som rörde naturresurser.

Politiskt har myterna stärkt vänsterkrafternas grepp om Norrland och återkommande använts för att angripa företagande och entreprenörskap.

Svenbjörn Kilander har i sin forskning pekat på hur kritiken mot skogsbolagen blev en del av en större modernitetskritik. En äldre tids trygghet och stabilitet ersattes med en förändring och snabbhet som var svår att hantera för befolkningen på landsbygden.

Samtidigt ska man heller inte glömma bort att det långtifrån gick bra för alla risktagande entreprenörer. Vissa träpatroner gjorde förstås formidabla vinster och byggde upp enorma privatförmögenheter, medan andra försattes i konkurs och gjorde dunderfiasko i den kapitalintensiva och konjunkturkänsliga skogsbranschen. Det var ett ständigt vågspel. Den tyskfödde sågverksägaren Fredrik Bünsow slutade sina dagar 1897 som en av Sveriges rikaste män, men hade så sent som på 1880-talet dragits med enorma skulder och oroat sig för sin ”ekonomiska ruin” på gamla dagar. Som ett monument över Bünsows rikedom står bland annat Bünsowska huset på Strandvägen 29–33 i Stockholm.

Förhoppningsvis är tiden nu mogen att en gång för alla slå hål på myten om baggböleriet. Det är alltid allvarligt med en skev historieskrivning och att nidbilder tillåts överskugga centrala skeenden. Det är också min egen spekulation att denna mytbildning har fått vidare konsekvenser och smittat av sig på den större berättelsen om Norrland med negativa följder.

Den norrländske bonden har utmålats som ett hjälplöst offer i stället för en strategisk affärsman, något som kan ha förstärkt den allmänna synen på norrlänningar som visserligen ärliga, men också troskyldiga, efterblivna och civilisationskritiska. Politiskt har myterna stärkt vänsterkrafternas grepp om Norrland och återkommande använts för att angripa företagande och entreprenörskap. Myterna har också på ett destruktivt sätt utnyttjats för att underblåsa klassmotsättningar och framkallat en utbredd åsikt om oförrätter i det förgångna.

Föreställningen om baggböleriet påverkar än i dag olika politiska frågor. Det gäller naturligtvis synen på äganderätt och hushållning av naturresurser, men den segslitna myten har visat sig dyka upp i många olika sammanhang. Ett exempel är de senaste årens intensiva debatt om 1800-talsvillorna i Petersvik utanför Sundsvall. Där har den spridda missuppfattningen om sågverksbolagens framfart använts som ett slagträ och argument för att riva kulturhistorisk bebyggelse – som en sorts sentida hämnd på träpatronerna.