Sven Otto Littorin: Missnöjets sommar övergår snart i besvikelsernas höst

”Den sista lyckliga sommaren” skrev Patrik Oksanen om i en uppmärksammad artikel för inte så länge sedan, som beteckning på denna vår tid på jorden. Jag undrar om jag håller med. Det är snarare ”the summer of discontent” vi hamnat i: en period av osedvanligt stökig och negativ politisk debatt.

Efter att ha tillbringat en vecka i Almedalen i sommar noterar jag två sake. Dels är behovet av positionering gentemot Sverigedemokraterna fortfarande påfallande stort. Dels verkar det politiska landskapet i övrigt fortfarande ha en del problem när det gäller att förbereda sig för en fortsatt stökig parlamentarisk situation efter valet.

Min erfarenhet av politik på nationell nivå bygger på perioden 2002–10. De första fyra åren i opposition, de påföljande i majoritetsregering. När jag började som partisekreterare efter katastrofvalet 2002 konstaterade vi att ett av våra problem hade blivit att vi kommit att fokusera stenhårt på Socialdemokraterna. Av ett sextiotal pressmeddelanden under valrörelsens slutskede 2002 var långt över 50 reaktioner på socialdemokratiska förslag. Moderaterna hade blivit ett parti som mest ägnade sig åt att positionera sig som icke-sossar.

För somliga av oss var det rätt torftigt och förutsägbart, utan att det levererades några vettiga svar på vad Moderaterna ville i stället. Det var ängsligt och trist och väljarna belönade det med ett tapp om över sex procentenheter jämfört med 1998.

I sin iver att inte förknippas med Sverigedemokraterna fokuserar de på att förhålla sig till ”den lede fi” snarare än att berätta för väljarna hur de själva vill göra.

I dag verkar de flesta partier ha fastnat i motsvarande fälla. I sin iver att inte förknippas med Sverigedemokraterna fokuserar de på att förhålla sig till ”den lede fi” snarare än att berätta för väljarna hur de själva vill göra. Jag tror det är ett monumentalt fel. Det lägger agendan rakt i Sverigedemokraternas knä, samtidigt som SD fortfarande kan mjölka sin underdogposition till det yttersta.

De övriga sju har i detta läge ingen annan att skylla Sverigedemokraternas framgångar på än sig själva – underlåtenheten att ens erkänna en del av de problem SD pekar på och väljarna uppenbarligen oroar sig för, positioneringen, underdog-stämpeln. Allt hade kunnat undvikas om man tagit Sverigedemokraterna på större politiskt allvar, det vill säga tagit debatten i sak snarare än peka finger, och inte sneglat på SD varje gång man utformat sin egen politik.

Samma tendens verkar prägla diskussionen om hur landet ska styras efter valet. När en diskussion om presidieplatser i riksdagens utskott blir den hetaste politiska frågan i landet undrar jag stilla vart vi är på väg. The summer of discontent har levererat pseudodebatter snarare än vettiga svar på några av samtidens stora utmaningar.

Om jag finge ge dagens generation politiker några goda råd så vore de dessa:

1. Vuxna i rummet – det är en slogan vars djupare innebörd jag sannerligen sympatiserar med. Fokusera på att lösa de problem väljarna uppfattar som störst, oavsett vad andra partier tycker, säger eller vill.
2. Det är samhällsproblemen som är huvudfienden i politiken, inte de andra partierna. I dagens läge är det extra sant: oavsett hur det går kommer varje parti att behöva söka stöd hos andra, också i andra block, för att få igenom delar av vad de vill.
3. Det är dags för stora penseldrag nu. Varken en vinstbegränsning i välfärden eller ett åttonde jobbskatteavdrag kommer att svara på de stora frågor väljarna nu ställer: var ska jobben komma, hur ska samhällskontraktet se ut framöver, hur blir det med vården, skolan, polisen? Hur ska Sverige se ut bortom mandatperioden, om tjugo, trettio, fyrtio år? Den som tar sig an den utmaningen med kraft, glädje och framåtanda har framtiden för sig.