Mer makt åt kommunerna
Att sitta som kommunpolitiker och försöka hantera detaljstyrning från staten kan vara frustrerande. Men ropar vi efter mer självbestämmande måste vi också ta ansvaret som följer.
Alla som någon gång suttit i en utbildnings- eller omsorgsnämnd, eller för den delen ett kommunfullmäktige, kan vittna om att regelkrångel inte bara är något som drabbar småföretagare. Detaljstyrning uppifrån är särskild vanligt när det kommer till just skola och äldreomsorg, trots att det är kommunerna som ansvarar för verksamheterna. Ofta dyker nya påbud upp efter att en skandal uppdagats någonstans i landet, det är nämligen ett enkelt sätt för riksdag och regering att visa att man ”tar ansvar”, trots att det man egentligen gör är att säga till den som faktiskt har ansvaret att den måste lösa sina problem på ett specifikt sätt.
Naturligtvis finns det problem i verksamheter som behöver åtgärdas. Men det är faktiskt också ett problem när staten bestämmer sig för att kommuner måste leverera vissa saker, utan att kompensera ekonomiskt för leveransen. Om nu inte staten ska ha hand om alla offentliga verksamheter – och det borde de verkligen inte – måste man också vara beredd att lägga ansvaret där det hör hemma. Sker en skandal i ett äldreboende? Då ska ministern faktiskt inte svara med en lag, utan lämna numret till vård- och omsorgsnämndens ordförande. Politikerna, och framförallt väljarna, lokalt måste få besluta hur man ska hantera det hela.
I dag har väljare kroniskt sämre koll på vad som faktiskt händer lokalt, trots att det är det som gör störst skillnad i deras vardag.
Samtidigt måste vi kommunpolitiker vara medvetna om att detta inte alltid kommer att bli en dans på rosor. Det blir mer lokalt ansvarsutkrävande, och det är inte alltid som lokala församlingar har visats sig förmögna att axla det. Nästan alla kommuner har stora underhållsskulder i vatten- och avloppssystemen, och många är de som beslutat sig för att bygga en stor arena som inte bara blivit mycket dyrare än prognostiserat, utan också kostar en massa att underhålla.
En ordning där kommunalt utförande, ansvar och självbestämmande hänger samman har dock stora demokratiska fördelar, oavsett hur jobbigt ett genomförande skulle vara för såväl riks- som lokalpolitiker. I dag har väljare kroniskt sämre koll på vad som faktiskt händer lokalt, trots att det är det som gör störst skillnad i deras vardag. Med ett konsekvent, sammanhängande system skulle det bli svårare för kommunerna att flyga under den mediala radarn, och väljarna skulle få en bättre överblick och förståelse för vilka frågor som hör hemma var.
Dessutom finns det en grundläggande, god tanke i att beslut inte ska centraliseras i onödan. Vi vet att en mångfald av idéer har en bättre chans att skapa något som fungerar, än en one size fits all-lösning. Därtill skulle det göra det möjligt för väljarna i respektive kommun att själva prioritera vad man tycker är viktigt, på ett sätt som helt enkelt inte är möjligt idag. Och det skulle effektivt minimera mängden lokalpolitiker som skyller på staten när något går snett. Får man självbestämmandet, får man också ta konsekvenserna av besluten. Det skulle kunna göra att vi slipper ett och annat kommunalt skrytbygge i framtiden.