Gör det lättare att splittra kommuner
Efter kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talen blev kommunerna större och antalet folkvalda per invånare lägre. Det ökar avståndet mellan politiker och medborgare och ökar risken för misshushållning med kommunala medel. Därför borde det bli lättare att dela upp kommuner.
Den 12 januari hölls folkomröstning i Helsingborg om försäljning av det kommunala energibolaget. Det var en på flera sätt ovanlig händelse. Dels för att kommunala folkomröstningar är ovanliga, dels för resultatet: 94 procent av väljarna röstade nej till fullmäktigemajoritetens förslag om försäljning.
Samma vecka kunde Dagens Samhälle avslöja att den parlamentariska kommunutredningen vill se färre kommuner. Om detta var så utredarna så angelägna att de avsåg föreslå att staten ska ta över skulderna för de kommuner som valde att gå samman.
Dessa två händelser har mer med varandra att göra än vad man vid fösta anblicken kan tro. Båda kan kopplas till de omfattande kommunsammanslagningar (kallade kommunreformer) som genomfördes 1952 och 1971. Antalet kommuner minskades då först från 2498 till 1037 och sedan till 282 (genom delningar av kommuner har antalet sedan ökat till dagens 290).
I det första fallet handlar det om ett avstånd mellan väljare och valda som knappast hade varit möjligt om inte kommunsammanslagningarna ägt rum. Det hade varit svårt för kommunpolitikerna i en kommun från tiden före dessa att missa att endast 1 av 20 väljare höll med dem. Alla hade känt någon i kommunfullmäktige.
I det andra handlar det om att de skenande kommunala skulderna – som nu används som argument för ytterligare kommunsammanslagningar – sannolikt är ett resultat av kommunreformerna. Med större kommuner kom kostnadskontrollen att minska och därmed skuldsättningen.
Läs också: Vi behöver fler kommuner inte färre
För vad är det som händer när kommuner slås samman? Det ena är att politiker som andel av befolkningen minskar och att politiken professionaliseras. För att ta ett exempel: Vårdnäs landskommun som 1971 uppgick i Linköpings kommun omfattar ett område som i dag har drygt 3 000 invånare. Den hade 35 fullmäktigeledamöter eller motsvarande en på 85 invånare. Vårdnäs bildades i sin tur 1952 av Vist och Skeda kommuner. De hade tillsammans 38 ledamöter. Linköping har 79 kommunfullmäktigeledamöter på 166 000 invånare, en på 2 100 invånare. Tillhör du ett mindre parti i Linköping är det inte säkert att du träffar någon av dina väljare under mandatperioden. Det gjorde du med säkerhet varje vecka i Vårdnäs.
En invändning skulle kunna vara att det riskerade bli svårt att fylla alla platserna i kommunfullmäktige i småkommuner. Redan i dag är det ibland svårt att hitta lämpliga kandidater till platser längre ner på partiernas listor. Dock är det ju inte nödvändigt att ha en kommunpolitiker på 85 invånare (som i Vårdnäs) i stället för en på 2 100 (som i Linköping). Fullmäktige skulle kunna bestå av 21 ledamöter. I en liten kommun skulle dessutom varje ledamot få större inflytande, samtidigt som ”kaffekokning” på partimöten skulle få mindre, och personliga egenskaper – inte minst genom personvalen – större betydelse för möjligheten att komma in. Det skulle sannolikt påverka både motivation och kvalitet hos kandidaterna.
Forskning visar att decentralisering leder till lägre offentliga utgifter och mindre korruption
Med större kommuner ökar också risken för misshushållning. Detta är ett resultat av storleken i sig och kan även förklara varför vi är mindre känsliga för slöseri på EU-nivå än på statlig nivå och mindre känslig för statligt slöseri än kommunalt. En kostnad som hade varit enorm i Vårdnäs landskommun vore liten i Linköping. Det leder till minskad kostnadskontroll. Stockholms stad skulle ha råd att med ett bygge i Tele2 Arena-klass vars kostnader drog över budget med 100 procent varje år, det skulle däremot inte Linköping. Även mindre kommuner skulle givetvis kunna spräcka budgetar, men varje kostnad som ligger inom den kommunala kompetensen blir stor i en liten kommun – vilket i sig verkar återhållande
Forskning visar att decentralisering leder till lägre offentliga utgifter och mindre korruption (Fishman & Gatti 2002, 2002). En förklaring kan vara att det blir tydligare att den som röstar för skatten också är den som betalar den, liksom att mindre politiska enheter ökar transparensen. När det gäller den fiskala effekten kan denna förstärkas av att svenska kommuner endast har möjlighet att ta ut proportionella inkomstskatter. Det innebär också mindre möjligheter till omfördelning och mindre möjligheter att dölja kostnaderna via mindre synliga skatter.
Att mindre kommuner, exempelvis som en följd av att lokala medier saknas, utsätts för mindre bevakning är en effekt som kan gå i motsatt riktning. Det är sannolikt allt annat lika korrekt. Däremot kan man diskutera hur betydelsefullt detta är. Dels innebär internet att betydelsen av lokalmedia minskat, dels vägs effekten upp av en högre grad av personlig insyn för invånarna.
Effekten är också snarast främst ett problem i kommuner som både är stora och saknar lokalmedia (exempelvis Huddinge med 110 000 invånare). Samma sak gäller – och då troligen i än högre utsträckning – i storstädernas kommundelar (i Årsta-Enskede-Vantör där jag bor finns 96 000 invånare men ingen lokaltidning).
Precis som elever kan gå i en friskola kan de gå i en kommunal skola i en grannkommun
Ett bärande argument för kommunsammanslagningarna var att små kommuner hade svårt att erbjuda den service som den moderna välfärdsstaten krävde. Bland annat anfördes att dåtidens kommuner inte skulle ha elever nog att fylla enhetsskolans alla olika inriktningar. Detta har till och med beskrivits som det avgörande skälet till 1971-års kommunreform (Person & Sundelin 1990:58). Efter kommunsammanslagningarna kom dock symptomatiskt nog idén med olika studiegångar att överges (Lakomaa 2008:83).
Läs också: Hur många nya kommunhus tål Sverige?
Det finns odiskutabla stordriftsfördelar inom kommunal verksamhet. Detta argument har delvis urholkats genom de valfrihetsreformer och pengsystem som införts de senaste 30 åren. Det kanske var svårt för en kommun att med bara några tusen invånare att driva en gymnasieskola som erbjuder alla program, men det är inte svårt för en kommun att finansiera skolgång för eleverna även om antalet är begränsat.
Det finns goda ekonomiska och kvalitetsmässiga skäl för större skolor, men detta behöver inte avstås. Precis som elever kan gå i en friskola kan de gå i en kommunal skola i en grannkommun (detta är redan vanligt i storstadsområdena). Samma sak gäller äldreomsorg, förskola och fritidsaktiviteter. Varje kommun behöver inte ha ett äventyrsbad. De fristående aktörerna behöver inte heller bry sig om kommungränser, och i takt med att fler väljer privata (men offentligt finansierade) alternativa minskar betydelsen av kommunal stordrift. När det gäller infrastruktur, som vatten och avlopp, är samarbeten över kommungränserna redan vanligt förekommande.
Det finns dock även småskalighetsfördelar. Till dessa hör bättre kostnadskontroll, mindre risk för korruption, och ökad demokratisk delaktighet. I stället för att som kommunutredningen vill skapa incitament för kommuner att gå samman borde man överväga att underlätta kommunuppdelning.