Vad har grupper som judarna i Europa, kineserna i Sydostasien, igboerna i Nigeria och parserna i Indien gemensamt? Svar: De är alla etniska minoritetsgrupper som har lyckats nå större ekonomisk framgång än majoritetsgrupperna i respektive länder. 

Inom den sociologiska forskningen används begreppet ”mellanhandsminoritet” (middleman minority) för att beskriva dessa grupper. Anledningen är att de typiskt sett har intagit just mellanhandsroller i sina värdsamhällen – som köpmän, butiksägare, bankirer eller liknande – då andra roller har förvägrats dem. Du som läser kanske främst tänker på Europas judar. Men judar är inte är unika i sin roll som mellanhandsminoritet, utan snarare tämligen typiska. Exempelvis kallas de kinesiska migrantbefolkningarna i Sydostasien ofta för just ”Asiens judar”, då de har intagit liknande ekonomiska roller i länder som Indonesien och Malaysia.

I de majoritetsgrupper som mellanhandsminoriteterna lever bland har de senares framgångar stundtals väckt beundran. Men lika ofta har framgången väckt ett särskilt raseri, vilket genom historien har manifesterats i form av ”försök att avskära deras försörjningsmedel, upplopp och pogromer, uteslutningsrörelser och fördrivningar, förflyttningar till koncentrationsläger och ’slutgiltiga lösningar’”, för att låna sociologen Edna Bonacichs ord. 

Både marxister och fascister tenderar att se mellanhandsminoriteter som parasitära klasser.

En anledning till detta hat, säger ekonomen Thomas Sowell, som har studerat dessa grupper ingående, är att mellanhandsminoriteterna inte ”producerar” någonting, utan i stället agerar just som mellanhand mellan producenter och konsumenter. Därför, menar Sowell, tenderar ”ekonomiskt osofistikerade” personer – inklusive både marxister och fascister – att se på mellanhandsminoriteter som parasitära klasser som lever på att ta ut ”överpriser”, och därmed ”exploatera” konsumenter. 

En annan anledning till hatet är att mellanhandsminoriteter tenderar att vara kulturellt självsegregerade, samtidigt som de är ekonomiskt välintegrerade i sina värdsamhällen. Av den anledningen har demagoger genom historien – särskilt under ekonomiska kristider – haft lätt att peka ut mellanhandsminoriteterna som ”femtekolonnare” och ”utsugare”, då de inte bara är rikare än majoriteten, utan också kulturellt annorlunda och tämligen ”klan-iga”. 

***

Den fråga som jag har undersökt i min forskning är huruvida begreppet mellanhandsminoritet kan utsträckas till att förklara fler fenomen än bara etniska minoritetsgrupper som slår sig fram i olika värdsamhällen. Specifikt har jag undersökt om begreppet kan appliceras på Singapore – en liten stadsstat utan naturresurser som nått stora framgångar i den globala ekonomin på basis av handel och export. 

När det moderna Singapore grundlades av den brittiska kolonialofficeren Stamford Raffles 1819 bodde inte mer än cirka 1 000 personer där, samtliga ur den etniska gruppen malajer. Snart nog kom dock staden att befolkas av lycksökare från en mängd olika platser, bland dessa araber och indier, men framförallt migranter från södra Kina – huvudsakligen från provinserna Fujian, Guangdong och Hainan – som tog sig till Singapore i hopp om ett bättre liv. 

Under hela den koloniala eran var Singapore en integrerad del av den Malajiska Federationen (senare Malaysia), där Singapore var ett kommersiellt centrum. Medan kineserna nästan alltid var i majoritet i Singapore, utgjorde de samtidigt en mellanhandsminoritet i det bredare geografiska område som Federationen representerade (för att inte tala om det ännu bredare historiska området Nusantara, vilket innefattar både Indonesien och Filipinerna, där kineserna också utgjort en mellanhandsminoritet). 

Början på Singapores historia som mellanhandsminoritetsstat (eller vad jag för enkelhetens skull kommer att kalla ”MM-stat”) kom när landet fick självständighet från det brittiska imperiet 1963. Malajiska Federationen hade fått självständighet redan 1957, men britterna valde att behålla Singapore som kronkoloni på grund av stadens strategiska värde både som handelsplats och som militärbas. När Singapore till sist skulle få självständighet var utgångspunkten att detta behövde ske genom att slå ihop Singapore med Federationen, då Singapore helt saknar naturresurser och därför inte troddes kunna överleva som fristående enhet. 

Sammanslagning innefattade dock ett stort problem, nämligen att de två regionerna hade mycket skilda demografiska sammansättningar. Singapores befolkning bestod till största delen av kineser, cirka 75 procent. Federationen, å andra sidan, bestod till ungefär lika stor del av malajer, vilka den styrande eliten betraktade som landets rättmätiga ”ägare”. När de två regionerna slogs ihop för att bilda Malaysia var därför oron stor att Singapores kinesiska mellanhandsminoritet skulle ”späda ut” den malajiska majoriteten, och därmed ge det nya landet en alltför kinesisk prägel. 

Specifikt gällde oron de särlagstiftningar som fanns (och fortfarande finns) i Malaysia – de så kallade bumiputra-lagarna – vilka ger den malajiska befolkningen en mängd särrättigheter, såsom förtur till universitet, tvångsinkludering i bolagsstyrelser och exklusiv rätt till ett antal politiska poster (bland annat statsministerposten). Singapores ledare Lee Kuan Yew var en stark motståndare till bumiputra-lagarna, som han menade var helt oförenliga med målet att upprätta en välfungerande modern nationalstat. Federationens ledarskap, å andra sidan, ansåg att bumiputra-lagarna var alldeles nödvändiga för att de entreprenöriella och kommersiellt starka kineserna inte skulle komma att fullkomligt dominera det nya landet, och reducera malajerna till andra klassens medborgare. 

En av de centrala talespersonerna för den malajiska synvinkeln var landets senare premiärminister, Mahathir bin Muhamad. I sin bok The Malay Dilemma från 1970 beskrev han hur kineserna i Malaysia är ”de universella mellanhänderna” då de ”förser hela landet med såväl nödvändiga varor som lyxartiklar”. I detta avseende, skrev han, representerar de ”en essentiell kugge i den Malaysiska ekonomins maskineri”. Samtidigt, inskärpte han, så är kinesernas affärsmetoder orättvisa, då de organiserar sig utifrån starka familjeband, vilket gör det möjligt för dem att hålla nere priserna i sina butiker, och således utkonkurrera alla andra, då familjemedlemmarna är villiga att arbeta gratis mot mat och husrum. ”Besparingarna är enorma”, klagade Mahathir. 

För att skydda malajerna mot de entreprenöriella kineserna var det därför enligt Mahathir nödvändigt att ge malajerna vissa särrättigheter. ”Med kineser”, skrev han, ”så monopoliseras varje form av affärsverksamhet. Inte ens smulor blir över till resten”. Däremot är malajerna ”de rättmätiga ägarna av Malaysia”, och ”om medborgarskap tilldelas andra raser så är det för att malajerna ger sitt samtycke till detta. Detta samtycke är villkorat”.

Sett i ljuset av det vi vet om mellanhandsminoriteter från andra delar av världen så är det malajiska ledarskapets synpunkter knappast förvånande. Var vi än hittar en mellanhandsminoritet så tenderar vi att också hitta den här sortens nollsummespelstänk och vi-mot-dem-logik. Vad som däremot är förvånande och tämligen unikt med Singapores erfarenhet är hur konflikten kom att lösas: inte genom våld eller pogromer, utan genom vad Sowell beskriver som ”ett av de mest remarkabla politiska besluten: Singapore uteslöts från Malaysia år 1965 – en av de få gångerna i historien då ett land frivilligt har avsagt sig en bit av sig självt”. 

Utmaningarna för Singapore var mer eller mindre exakt desamma som mellanhandsminoriteter i alla tider har tagit sig an. 

I och med detta beslut kunde Malaysia behålla sin etniska sammansättning, och med det malajisk-politisk överhöghet. Singapore, å sin sida, ställdes inför den tämligen världsunika möjligheten att bygga en självständig nation på den plats som tidigare varit ett centrum för mellanhandsminoritetskultur. 

Å ena sidan innebar detta en stor utmaning för Singapore, då det inte var helt självklart hur landet skulle fungera som självständig enhet, avskuret från Malaysia – ”ett hjärta utan en kropp”, som Lee Kuan Yew senare uttryckte det. 

Samtidigt, om vi betraktar de utmaningar som självständiga Singapore stod inför – främst, hur ett litet land helt utan naturtillgångar skulle kunna överleva på basis av inget annan än hårt arbete och handel – så kan vi se att dessa var mer eller mindre exakt samma utmaningar som mellanhandsminoriteter i alla tider har tagit sig an i sina värdsamhällen, bara nu applicerade en nivå ”upp”: på relationen mellan en liten stat och den globala marknaden, snarare än på relationen mellan en etnisk minoritet och deras värdsamhälle.

I min forskning har jag kallat Singapore för världens första och hittills enda MM-stat; och jag har identifierat tre huvudsakliga ben som MM-staten och den klassiska mellanhandsminoriteten gemensamt står på. 

***

Det första och mest uppenbara benet är själva rollen som mellanhand. För den klassiska mellanhandsminoriteten är detta en roll som intas inom ramen för ett värdsamhälle, där mellanhandsminoriteten placerar sig själv antingen mellan producenter och konsumenter, eller mellan olika sociala grupper som av olika anledningar har svårt att komma överens (olika etniska grupper, eller majoritetsgruppen och kolonialmakten, exempelvis). För MM-staten, å andra sidan, har denna mellanhandsroll intagits inom ramen för den globala ekonomin, där MM-staten huvudsakligen har placerat sig mellan globala investerare och den egna befolkningen, i syfte att sälja den senare till den förre som billig och väldisciplinerad arbetskraft. Därtill har MM-staten positionerat sig som ett av världens viktigaste finanscentrum, även detta en klassisk mellanhandsroll.

På det politiska planet har mellanhandsrollen intagits av Singapores styrande parti, People’s Action Party (PAP), som under självständighetsrörelsen presenterade sig som något av en politisk mellanhand mellan den lokala befolkningen och det brittiska kolonialväldet. Som det självständiga Singapores förste premiärminister Lee Kuan Yew uttryckte saken i ett tidigt tal när han studerade juridik vid Cambridge:

We, the returned students, would be the type of leaders that the British would find relatively the more acceptable. For if the choice lies, as in fact it does, between a communist republic of Malaya, and a Malaya within the British Commonwealth, led by the people who despite their opposition to imperialism still share certain ideals in common with the Commonwealth, there is little doubt which alternative the British will find the lesser evil.

En vanlig kritik som klassiska mellanhandsminoriteter har fått utstå i sina värdländer, skriver Bonacich, är att de har ”dubbla lojaliteter”, och därför inte är helt pålitliga. ”I postkoloniala samhällen”, skriver hon, ”förvärrades troligtvis denna misstro av det faktum att mellanhandsminoriteter tenderade att vara allierade med kolonialmakten”. Samma kritik har ofta riktats mot Singapore, främst av ett gäng marxistiska forskare, som anser att Singapores styrande elit har sålt ut den lokala befolkningens intressen till förmån för utländska intressen – först kolonialmakten, sedan det globala kapitalet – och att de därför är att betrakta som landsförrädare (eller ”comprador-elit”, som marxisterna själva säger).

Det andra benet som både klassiska mellanhandsminoriteter och MM-staten står på är behovet att inkludera människor i ett samhällskontrakt som motiverar dem att arbeta hårt och spara för framtiden. Bonacich pratar om att mellanhandsminoriteter har en stark ”framtidsorientering”, vilken hon kontrasterar mot de attityder som ofta återfinns hos majoritetsbefolkningarna, ”vilka generellt sett önskar att leva mer balanserade liv”. Nyckeln till detta, säger Bonacich, är att mellanhandsminoriteter typiskt sett driver familjeföretag, vilket gjort det möjligt för dem att både minimera löner och maximera arbetstid, då alla som arbetar i företaget också är delägare och därför har ett långsiktigt intresse i företagets framgång. 

Hemägandet gör medborgarna med andra ord delägare i företaget Singapore.

I Singapore har ett sådant framtidsorienterat samhällskontrakt formulerats i termer av att ge befolkningen vad regeringen kallar ”en insats i landet och dess framtid” (a stake in the country and its future) i form av ett offentligt bostadsprogram. Programmet introducerades 1968 när regeringen tog beslut att göra det möjligt för medborgarna att använda sina pensionsbesparingar för att köpa lägenheter från det statliga bostadsbolaget Housing and Development Board (HDB). I dag äger mer än 80 procent av Singapores befolkning sina bostäder genom programmet. Grundtanken, som Lee Kuan Yew förklarade i ett tal 2011, är samma som hos de klassiska mellanhandsminoriteterna: ”Allteftersom Singapore blir rikare så ökar också värdet på deras HDB-lägenheter. Hemägande motiverar singaporianerna att arbeta hårt och sträva efter en bättre framtid för sin familj, att uppgradera till bättre och större lägenheter.” Hemägandet gör medborgarna med andra ord delägare i företaget Singapore.

Det tredje och kanske viktigaste benet som MM-staten och de klassiska mellanhandsminoriteterna står på är något som vi redan har diskuterat, nämligen behovet av att segregera sig kulturellt från det kringliggande ”värdsamhället” samtidigt som man är ekonomiskt integrerad i det. Grunden till detta är att varken MM-staten eller den klassiska mellanhandsminoriteten har några som helst komparativa fördelar annat än just deras kulturella särdrag. Som Sowell skriver om de klassiska mellanhandsminoriteterna:

How could middleman minorities rise from such [low] beginnings? Clearly, their values, their discipline, and their culture, had to be different. […] Accordingly, middleman minorities around the world have distanced themselves and their children from social involvement with the very different people around them – whose differences were the basis of their livelihood – and have therefore often been accused of being clannish.

I MM-staten hittas det mest kända uttrycket för denna strategi i konceptet ”kapitalism med asiatiska värderingar”. Detta är idén att medan Singapore helt och fullt bör integreras i det västerländska kapitalistiska systemet, så bör landet inte omstöpas till ett västland i kulturella termer, utan bör i stället behålla sin kulturella särart. Som landets dåvarande president Wee Kim Wee sa år 1989 när han introducerade konceptet ”shared values” i ett tal till parlamentet:

Singapore is wide open to external influences […] This openness has made us a cosmopolitan people, and put us in close touch with new ideas and technologies from abroad. But it has also exposed us to alien life-styles and values. Under this pressure, in less than a generation, attitudes and outlooks of Singaporeans, especially younger Singaporeans, have shifted […] If we are not to lose our bearings, we should preserve the cultural heritage of each of our communities, and uphold certain common values which capture the essence of being a Singaporean.

Det mest iögonfallande och, för västerländska betraktare, mest problematiska uttrycket för denna strategi är det faktum att Singapore trots sin enorma ekonomiska utveckling fortsatt styrs av en auktoritär regering som visar få tecken på demokratisering – och kanske framförallt, att detta tycks fungera så bra. ”En auktoritär stat med folkligt stöd som fungerar”, som den singaporianska sociologen Chua Beng Huat skriver om sitt hemland, ”är en bekymmersam idé i en värld definierad av liberal demokrati”. 

Vad jag främst har försökt förklara med begreppet MM-stat är att Singapores kombination av auktoritär politik med öppen och handelsinriktad ekonomi inte är en självmotsägelse som väntar på att få sin upplösning vid historiens slut, utan snarare en sammanhållen utvecklingsstrategi som finner tydliga paralleller hos de mellanhandsminoriteter som tidigare nått så stor framgång i sina värdsamhällen. Att en stat som ”skalar upp” dessa strategier skulle visa sig vara en av de mest framgångsrika i en värld definierad av handel och interaktion över nationsgränser – i vilken alla nationalstater är i minoritet vis-a-vis alla andra – borde inte förvåna någon.

Omslagsfoto: AP Photo/Wong Maye-E