Med planetens undergång som affärsidé

I en aktuell reportageserie i Dagens Nyheter sägs att ”tusentals arter hotas av skogsbruket” i Sverige. Det finns begränsat vetenskapligt stöd för det påståendet. Uppgiftens ursprung, även om påståendet lämnas utan källa, lär vara Artdatabankens Rödlista, ett verktyg som kan liknas vid en barometer för olika arters tillstånd.

Listan bygger på uppskattningar utifrån all tillgänglig information om enskilda arter, och bedömningen görs av expertgrupper inom olika områden. Grunden kan alltså vara forskningsartiklar, landskapsfloror publicerade av botaniska sällskap eller enskilda människors observationer inrapporterade till Artportalen. Hoten kategoriseras enligt internationella normer och datorsimulationer används för att göra prognoserna.

Sedan 1977 – då den första listan publicerades – har en art konstaterats utdöd, Taraxacum polium, gotlandsmaskros, en av Skandinaviens ungefär 1 000 maskrosarter. Som namnet antyder bara funnen på Gotland. 

Myten om den orörda naturen är central i den gröna ideologin.

Det är alltså viktigt att inse skillnaden mellan prognos och utfall. Om den här arten fortsätter att minska, så kan den försvinna inom en viss tidsgräns. Förutsättningen är alltså att modellen stämmer, att det som påverkar arten negativt inte förändras under den tid som prognosen gäller. Den här typen av uppgifter misstolkas lätt. I själva verket är det så att fler arter beskrivs och namnges än vad som konstateras försvinna i världen. Det kända antalet arter ökar med andra ord.

Osund relation till en intresseorganisation

Varför råder då så ofta ”kris” i tidningar, radio och teve? Jo, många journalister har inte kunskap, vilja och resurser nog att granska rapporter från organisationer som Greenpeace, Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen. Eller så väljer de medvetet bort faktagranskningen eftersom de delar Naturskyddsföreningens syn på samhällsutvecklingen.

Myten om den orörda naturen är central i den gröna ideologin. Det var städernas misär och stanken av sopor och fabriker som lade grunden till de första moderna naturvårdsambitionerna. För att undkomma smuts och dålig luft skulle gemene man ut i skog och mark, plocka svamp och ägna sig åt hälsosamma aktiviteter. Så uppstod behovet att informera vanligt folk om hur man beter sig i naturen.

Upplysning, restriktioner och förbud blev avgörande. Naturskyddsföreningen bildades 1909, samma år som vår första nationalpark Sarek. Fjällbönder och samer ansågs vara ett hot mot de ömtåliga miljöerna. Undan för undan inskränktes renbetesrätten. Björnjakten förbjöds. Först 2013 återfick samebyarna i Sarek de möjligheter att hålla renhjordar som man haft från början.

Ända sedan starten har Naturskyddsföreningens utveckling präglats av ett korporativistiskt samspel med de politiska beslutsfattarna: Från att ha varit en angelägenhet för den akademiska och kulturella eliten, till att lobba för ett statligt naturvårdsverk med ”överblick hur naturen mår”, till att i dag förklara vilka kläder som är bra, vilken mat du ska äta och vilken bil du ska köpa, hur du ska semestra – ja hur du ska leva, helt enkelt – ”om du vill överlämna en frisk planet till barnen”.

Uppgiften i DN-reportaget om att skogsbruket hotar tusentals arter återfinns just nu också i kampanjen ”Tyst skog” från Naturskyddsföreningen. Det kanske är en slump att Dagens Nyheter har en artikelserie om läget i den svenska skogen samtidigt som Naturskyddsföreningen har en kampanj på samma tema, eller så handlar det om lyckad opinionsbildning från en stark intresseorganisation. 

Läs också:

Nu står striden om Sveriges skogar

Edvard Hollertz

Symbolpolitik bäddar för klimatbedrägeri

Agnes Karnatz

När Naturskyddsföreningen förra året släppte en rapport om perflourerade ämnen i dricksvatten, citerades pressmeddelandet av Sveriges Radio samma dag, ”Två miljoner får i sig för mycket PFAS i dricksvattnet”. Ingen forskare i ämnet intervjuades, i stället talade man med Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén. Men den som läser rapportens resultat finner att ”samtliga uppmätta halter ligger väl under Livsmedelsverkets aktuella åtgärdsgränser för PFAS i dricksvatten”.

Ett mer komplicerat exempel är en ofta citerad studie från Tyskland där förekomsten av insekter i naturreservat har undersökts. I Dagens Nyheter framgick att ”tre fjärdedelar av alla flygande insekter i naturreservat i Tyskland har försvunnit under de senaste 27 åren. Allt liv på jorden riskerar att påverkas av den dramatiska nedgången”.

Slutsatsen baseras på en undersökning i 63 tyska naturvårdsområden där forskare samlat in och vägt insekter. En annan möjlig slutsats är att naturvårdsområden fungerar dåligt som skydd för flygande insekter. I Tyskland. På sin hemsida skriver Naturskyddsföreningen emellertid: ”Insektsdöden är akut – stoppa gifter på svenska åkrar!”. 

Förutom till den tyska studien hänvisas till en metastudie från 2019 där resultat från flera artiklar vägts samman. Av totalt 73 artiklar i metastudien handlar endast två om svenska förhållanden, varav en om förekomsten av humlor i närheten av vallar med rödklöver de senaste 50 åren och en om den historiska förekomsten av långhorningar utifrån samlingar på muséer och hos privatpersoner. 

Biologi, en ung vetenskap

Biologi är en relativt sett ung vetenskap och dess kunskapsteoretiska grundvalar har knappt nått puberteten. För inte så länge sedan var den typiske biologen en man med skägg som med håv och lupp vid ett skrivbord slog fast blommors, insekters och fiskars släktskap och groddjurs fysiologiska egenskaper utan någon vetenskaplig metodik överhuvudtaget. I dag ser det annorlunda ut inom forskningsgrenar som till exempel bioinformatik, astrobiologi och molekylär genetik, och det finns finns en stor mängd avancerade matematiska, genetiska och tekniska verktyg att tillgå.

Men diskussionen inom dessa discipliner om metoders relevans, giltighet, möjligheter och risker står på hälarna. Det krävs både intresse och kunskap för att effektivt granska en studie om till exempel beståndet av tallar över 150 år i fjällskogsregionen. Biologer inom samma forskningsområde har sannolikt större förmåga till en sådan kritik, men problemet uppstår ofta mellan olika forskningsgrenar.

Ett tydligt exempel är den aktuella diskussionen om trakthyggesbruk i Sverige. I ena änden står aktörer som menar att skogen skövlas och viktiga värden försvinner, för varje minut som går. I andra änden finns de som säger att metoderna för skogsskötsel är bättre än någonsin men fortfarande kan utvecklas i framtiden.

Förenklat kan man säga att den ena sidan har fokus på landskapshistoria och kulturvård, den andra på bevarandebiologi och biologisk mångfald. Det uppstår lätt förvirring om ett forskarlag tittar i en lupp och ett annat använder teleskop om de försöker beskriva samma verklighet.

Med larm som affärsidé

Denna situation utnyttjas effektivt av Naturskyddsföreningen eftersom larm är grunden i dess affärsidé. Naturskyddsföreningen är en intresseorganisation som lockar medlemmar genom att värna utrotningshotade djur, återskapa naturmiljöer och reformera konsumtionsmönster. Och då måste det ständigt finnas ett hot. Det är kombinationen av dessa ”hot” och journalisters bristande kunskap på miljöområdet som leder till att larmen ges hög status och når en större publik. 

De flesta som utbildat sig till agronom, jägmästare, genetiker eller biokemist väljer att jobba inom sin näringsgren eller möjligen med fackjournalistik. En person med examen anses dock i regel för specialiserad för att platsa som miljöreporter på en större redaktion. Branschanknytning är en belastning. Att en person med akademiska meriter inom ett relevant område kan ses som ”jävig” och inte antas kunna rapportera objektivt inom ett så brett område som miljö och hållbarhet är problematiskt. 

En annan faktor som leder till att larmen får genomslag är den historiska miljöskulden. Åtskilliga rubriker om kvicksilver, hormoslyr, DDT, PCB, ftalater och dioxiner har prytt löpsedlarna genom åren.

Flera av larmen har naturligtvis varit relevanta och lett till viktiga förändringar, men det finns även exempel på motsatsen. Vem minns säldöden sommaren 1988 där miljögifter utpekades som orsak? Samma höst röstades Miljöpartiet in i riksdagen. Det var första gången på 70 år som ett nytt parti tog sig över fyraprocentsspärren. Senare visade det sig att sälarna drabbats av ett virus.

Med draghjälp av denna historiska miljöskuld kan journalister ge röst åt material och rapporter från intresseorganisationer och forskare med liten risk för granskning. Vem ska ge röst åt eventuell kritik? Samtliga inblandade vinner på situationen. Forskare vill stärka sin profil inför framtida projekt som behöver finansiering och en publicering i till exempel Sveriges Radio ger sken av att viktiga intressen och stora aktörer granskas – något som Naturskyddsföreningen har gjort till sitt uppdrag. 

Verkligheten är mer komplex än grön ideologi

För en trovärdig beskrivning av hur dagens jord- eller skogsbruk påverkar en viss art krävs omfattande forskning, och sådan forskning finns. Till exempel vad gäller utvecklingen i skog som omger nyckelbiotoper, hur man kan gynna biologisk mångfald genom att lägga ut död ved eller vikten av kantzoner runt vattendrag.

Men precision ger sämre slagkraft. Rubriken ”Mer skog vid bäckar och åar viktigt för växter och mossor” saknar helt enkelt schwung. Det är mer effektfullt att visa upp bilder på kalhyggen och stora skogsmaskiner bredvid höga staplar av virke. Ironiskt nog är det bristen på mänsklig påverkan som gör att många arter minskar i Sverige. Framför allt beror detta på förlorad hävd, alltså områden som tidigare påverkats av bete i skog och gamla kulturmarker, till exempel fäbodvallar.

Det som osynliggörs med den gröna ideologins berättelse är hur komplext samspelet är mellan människan och hennes omgivning, och hur lite vi egentligen vet. När Artdatabanken i april förra året meddelade att man funnit 3 500 nya arter i Sverige, varav 1 000 aldrig beskrivits tidigare i hela världen, så dog nyheten efter några dagar.

Ingen från miljölobbyn ville berätta om detta. Knappast någon journalist heller. Trots att det borde vara en glädjande nyhet. 

Innovation och förbättrade metoder för jord- och skogsbruk kommer att vara avgörande för hur vi tacklar framtida utmaningar i strävan mot hållbar utveckling. Det finns goda skäl att granska de gröna näringarna, både historiskt och nu. Men det bör ske på saklig grund, inte genom skrämselpropaganda. Varför ska en icke-pragmatisk, teknikfientlig och utvecklingspessimistisk organisation ges utrymme att formulera både vad problemet är och hur det ska lösas? 

Att söka en kompromiss är mer effektivt än att larma och göra sig till. Om människan är orsak till katastrofen så är hon också lösningen.