Samhälle Krönika
Med fingrarna i blåbärssylten
Socialdemokraternas omsvängningar kring kärnkraften, Nato och migrationen påminner om pojken som tjuvsmakade blåbärssylten. Partiets historierevisionism har en komisk sida, men också en allvarlig, skriver Gunnar Hökmark.
Det vilar både något allvarligt och lite lustigt busaktigt över Socialdemokraternas historierevisionism kring vad man tyckt, vad andra tyckt och vem som hade ansvaret för att det blev som det blev.
Det påminner mig om en historia som min farmor brukade berätta, om pojken som hade tjuvsmakat den nykokta blåbärssylten, och som bestämt förnekade att han tagit av den, att han inte visste var den stod och att han ändå tog så lite och att den dessutom inte var god. Så låter det om Socialdemokraterna och energipolitiken nu.
”Det var inte vi som avvecklade, vi avvecklade ändå så lite så det spelar ingen roll, den hade ändå avvecklats och förresten var det MP och V som tvingade oss.”
Trots att fyra kärnkraftsreaktorer avvecklades under den förra regeringens två mandatperioder hävdar Socialdemokraterna att det inte var något som Socialdemokraterna bär ansvar för, det var andra krafter som drev fram det. Det faktum att man röstade för en avveckling i riksdagen ska inte ses som att man tyckte så, även om inte minst Magdalena hävdade att man ville avveckla den och hånade dem som ville bygga nytt. Det som händer i energisektorn kan enligt historierevisionismens bortförklaringar inte anses falla under regeringens ansvar, och avvecklingen har dessutom inte har fått några konsekvenser i form av brist eller priser, och i den mån det har det, så är det Miljöpartiets fel. Dessutom tycker man nu att man ska ha kärnkraft och har egentligen tyckt så hela tiden.
Det är många skruvningar. Till det kommer varningarna från Svenska Kraftnät när det begav sig, att stabiliteten hotades och ändå ingrep inte Socialdemokraterna. Man kan ju inte gärna ta ansvar för det man inte vill ta ansvar för, tycks vara mantrat. De visste ju inte var sylten stod.
Det lustiga är att exakt samma syltresonemang gäller i migrationsfrågan och om den grova gängkriminaliteten.
Det lustiga är att exakt samma syltresonemang gäller i migrationsfrågan och om den grova gängkriminaliteten. Som Magdalena Andersson uttryckte det många gånger i valrörelsen: ”Jag håller med Ulf Kristersson i detta” och så har vi tyckt hela tiden och så tycker vi nu.
S ville enligt den nya historieskrivningen redan från början begränsa invandringen, dessutom var problemet inte så stort då 2015; att andra ville begränsa den berodde mer på fascism och rasism än att det fanns ett problem, men det problem vi har vill vi åtgärda med den politik som vi hade hela tiden även om vi inte gjorde så. De tog ju inte så mycket sylt.
Och om kriminaliteten; där man visserligen hävdade att det inte behövdes några insatser eftersom problemet inte var så stort, och om det ändå fanns något problem med kriminaliteten så var det på väg att lösas, som den dåvarande justitieministern Morgan Johansson brukade hävda. Men det var lite fascistiskt och rasistiskt då, men inte nu, och förresten var det Vänsterpartiets fel. Sylten smakade inte så gott.
Och om Nato; vi har verkligen tyckt så här hur länge som helst, även innan när vi inte tyckte så och nu tycker vi det mer än andra och beklagar att regeringen inte sett till att vi redan nu är med i Nato eftersom det faktum att vi i decennier tyckt tvärtom inte kan anses ha påverkat att vi inte är medlemmar i dag.
Och försvaret där man fortsatte nedrustningen ända fram till 2018 och sedan fördröjde upprustningen så långt fram att vi först 2025 hade kommit tillbaka till den för låga nivån på 1,5 procent av BNP som vi hade nedrustat till 2005. Och det som skulle bli Europas lägsta arbetslöshet men blev en av de högsta.
Det är ett härligt blånekande. Precis som när Magdalena Andersson hävdar att El-Haj ägnat sitt liv åt att vara den främste kritikern av Hamas i Sverige.
Det hela vore komiskt, om det inte var så allvarligt.
Det hela vore komiskt, om det inte var så allvarligt. För blånekandet har en allvarlig och för demokratin farlig sida. Vad tycker egentligen Socialdemokraterna om kärnkraften, migrationen, kriminaliteten, försvaret, Nato och hedersförtrycket? Är kusinäktenskap, som är hedersförtryckets konsekvens, bara en struntsak som kvinnoförbundets ordförande säger eller tillhör det en av de stenar man ska vända på, eftersom man faktiskt inte har vänt på den?
Vad tycker Socialdemokraterna om kärnkraften? Avveckla, bygga ut, bygga mer eller bara säga sig vara för? Lite grann? Står man fast vid den kriminalpolitik som man försvarade i åtta svåra år eller bryter man med den när man säger sig hålla med Moderaterna, eller håller man bara med om att det har spårat ur? Om migrationen? Och om man själva ville en sak men V och MP tvingade dem till någonting annat, hur ska man göra om man än en gång vill bilda regering med dessa partiers stöd? Den socialdemokratiska historierevisionismen handlar om ett parti som förlorat sin orientering i det samhälle vi lever i och där allt handlar om att vinna regeringsmakten, medan vad den används till är sekundärt och flexibelt. Man snurrar runt så mycket att till slut inte vet vart man ska gå.
Och det är självfallet därför man inte vill ha regeringen som huvudmotståndare, vilket i varje parlamentarisk demokrati är det självklara. Och det är därför man inte kan ha Moderaterna som huvudmotståndare, för man vet inte riktigt hur mycket man är emot eller för det som Moderaterna säger. Som Magdalena Andersson sa i valrörelsen: ”Jag håller med Ulf i den frågan”.
Och det är därför socialdemokraternas strategi nu är att dölja den egna vilsenheten och skydda historierevisionismen genom att låtsas att SD och inte regeringen är huvudmotståndare, så att man kan bilda regering med alla andra partier som hatar SD, samtidigt som man i fråga efter fråga säger sig ge upp den gamla politiken och antyder man tycker tvärtom. Har man snurrat runt för många gånger blir man nämligen så yr att även politiken snurrar.