Mammutar, marknader och miljö

I svensk samhällsdebatt krävs så gott som alltid direkta hopp från en problembeskrivning till en politisk lösning på det specifika problemet. Tillit till människor och marknader räknas liksom inte, och avfärdas slentrianmässigt med epitet som ideologisk, blind och religiös. Den som inte föreslår politiska stöd och restriktioner antas med automatik inte ha förstått problemets allvar – varpå många och långrandiga förklaringar av dessa ofta vidtar.

Att förespråka långtgående politiska restriktioner antas däremot visa att personen verkligen förstått och verkligen bryr sig. I miljöfrågan ursäktas till och med okritisk diktaturvurm och direkt totalitära drömmar.

Det är en fattig syn på både politik och samhälle, som utöver att hota andra värden också tenderar att ignorera många av de viktigaste miljöåtgärderna.

Som i alla frågor där det går att måla upp dystra framtidsscenarier flockas folk som får sin personliga känsla av vantrivsel i tillvaron bekräftad. Den som radar upp till synes olösliga problem bekräftar den känslan och blir omåttligt populär i de engagerades krets. Att däremot försöka göra problem uthärdliga, hanterbara och möjliga att lösa leder i samma kretsar till förkastelsedomar om att avsändaren är naiv, köpt och lurad.

Ett talande exempel är Mark Lynas, miljöaktivisten som höjdes till skyarna för sin dramatiska beskrivning av kommande klimatproblem i sin bok Six degrees, för att därefter fördömas i samma kretsar när han började diskutera lösningar som kärnkraft, genmodifiering och marknader i uppföljaren The god species. Förlaget Ordfronts svenska översättningar av böckerna finns som av en händelse inte längre att köpa (men jag rekommenderar varmt de engelska utgåvorna).

Den främsta anledningen till fiskets rovdrift är staten.

Detta sätt att tänka gör många miljöengagerade blinda för både miljöproblem och tänkbara lösningar som inte passar in. Fisket är sannolikt det tydligaste exemplet. Hur många tappra strider har inte miljövänner utkämpat för att införa någon ytterligare reglering, restriktion och övervakning av yrkesfiskarna. Samtidigt pågår en systematisk utfiskning. Av världens fiskbestånd fiskas för närvarande omkring 53 procent på full kapacitet, och 32 procent är överfiskade eller helt utfiskade.

Den främsta anledningen till fiskets rovdrift är staten. Fisket får varje år enorma subventioner, omkring 34 miljarder dollar globalt sett. Detta innebär att stat och skattebetalare underhåller en fiskeflotta som tar upp betydligt mer fisk än vad som är långsiktigt hållbart. Betydande delar av rika länders fiskesubventioner går till och med till att driva utfiskning utanför afrikanska länders kuster, ibland genom tvivelaktiga avtal med afrikanska regeringar långt från det lokala fisket, men inte sällan direkt till båtar som fiskar illegalt i dessa vatten.

Det säger sig självt att minskade subventioner skulle innebära både ett mer hållbart fiske och mer hållbara statsfinanser – den i stor utsträckning dieseldrivna fiskeflottan står också för betydande utsläpp som skulle minska utan subventioner, ofta just av bränslet. Denna uppenbara lösning är dock sällan uppe för förhandling och drivs sällan av gröna partier.

En annan lösning på överfiskningen blir direkt motarbetad av samma gröna. Det gäller individuellt överförbara fiskekvoter, ett slags säljbar äganderätt till fiske som varit mycket framgångsrik där den införts. Sedan systemet infördes på Nya Zeeland 1986 har sju av de tio viktigaste bestånden ökat, två arter har mycket stor variation men med uppåtgående trend och en visar en nedåtgående trend.

Island har sedan fiskekvoter infördes mer än tiodubblat sina fångster av sill sedan 1975. Utvecklingen har förvisso hjälpts av ett treårigt fiskestopp efter en kollaps i bestånden 1972, och vissa restriktioner i fiskesäsong och fångster därefter. Men handeln med kvoter har drastiskt minskat antalet fartyg, samtidigt som effektiviteten har ökat. Islands fiskeindustri hör i dag till de modernaste i världen.

När äganderätt kan rädda en utrotningshotad naturresurs väljer stora delar av miljörörelsen ändå bort äganderätten.

Resultatet gäller generellt. Tre amerikanska forskare publicerade 2008 en jämförelse av 11 135 fiskerier mellan 1950 och 2003. Deras slutsats är klar: Att införa säljbara personliga kvoter gör att fiskebestånden kan hämta sig och rent av öka. Detta eftersom varje fiskare får ett intresse av hela beståndets växt (i vilket de äger en andel), i stället för av att helt enkelt ta upp så mycket fisk som möjligt för egen del. Säljbara kvoter har inte bara räddat fiskebestånden utan också ökat fiskets lönsamhet och effektiviserat hanteringen. Miljöhänsyn och tillväxt har gått hand i hand.

Detta tilltalar inte gröna partier i Europa, inklusive svenska Miljöpartiet. De menar att det är fel att kunna äga en naturresurs (en åsikt de även demonstrerar i relation till svenskt skogsägande). Denna ideologiska invändning kan man förvisso ha sympati för. Också med en klassiskt liberal ståndpunkt hade ju det bästa varit en ordning där alla kunde fiska i haven som de behagade och, som John Locke formulerade det, lämnade tillräckligt över till andra. (Jag är alltså inte för den libertarianska synen att allt i tillvaron bör vara privatägt – det mesta i naturen från havsbottnen, via ekosystem till stratosfären bör i möjligaste mån vara och förbli oägt.) Utan statliga subventioner och stödprogram hade vi kanske kunnat behålla en sådan ordning.

När resurser blir knappa på grund av fritt uttag är privat äganderätt dock en klok lösning. Ägaren får rätt att exkludera andra och ett intresse av att exploatera resursen försiktigt så att den finns kvar och helst ökar i omfattning, vilket svensk skogshållning visat och likaså de fiskbestånd som sett en liknande lösning.

När äganderätt kan rädda en utrotningshotad naturresurs väljer alltså stora delar av miljörörelsen ändå bort äganderätten. Det är ännu en lösning på miljöproblemen som inte passar mallen där politiska ingrepp ska slå ner på och reglera de företagare och konsumenter som alltid anses vara upphovet till problemet.

Ännu en miljövänlig åtgärd som negligeras och rentav motarbetas för att den inte passar in i narrativet.

Mest frustrerande är det nog att försöka förklara miljönyttan med vanlig marknadsprissättning. Samma människor som glatt och villigt kräver högre skatter på konsumtion med skadliga miljökonsekvenser utan en tanke på om folk har råd att betala, blir direkt fientliga vid tanken på att låta någon betala marknadspris för samma konsumtion när så inte redan är fallet.

Bostäder är ett typiskt exempel. Blir det konstlat billigt att bo väljer många att bo på större yta, barnen får varsitt rum och därtill adderas hobbyrum och fritidsrum som behöver värmas och fylls med elektriska prylar.

Inget fel i det, tycker jag. Ett trevligt sätt att använda sina pengar. Men det blir fel om denna konsumtion görs konstlat billig. Som när den typiske hyresgästen i en 160 kvadratmeters lägenhet på Södermalm betalar 12 000 kronor i månaden när en marknadshyra skulle ligga omkring 20 000 kronor, en subvention på bortemot 100 000 kronor om året som vanligen tillfaller ”en äldre, välutbildad, infödd person utan barn”. Utöver att detta system skapar köer, ekonomisk ineffektivitet och orättvisor, så blir också den extra konsumtionen av bostadsyta en belastning på miljön. Allt detta skulle kunna undvikas med marknadshyror.

Ändå sällar sig miljövänner ofta till det rådande ohållbara systemets försvarare.

På samma sätt har 2000-talets lågräntepolitik lett till en överkonsumtion av bostadsyta. Lägre krav på säkerhet på lån i kombination med räntor långt under normalnivå blåste upp en bostadsbubbla i USA och ledde fram till finanskrisen 2008. Det innebar också att det typiska amerikanska huset på bara några år blev dubbelt så stort.

Konstlat billiga lån har låtit främst höginkomsttagare bo konstlat billigt och konstlat stort med konstlat stor energiåtgång och resursförbrukning. Samma utveckling har pågått i Sverige, där minusränta och billiga krediter också efter finanskrisen har fortsatt att uppmuntra lån och blåsa upp fastighetsvärden. En återgång till normala räntenivåer skulle vända denna spiral och leda till en mer återhållen konsumtion av bostadsyta, främst bland de mest välbärgade som lånat mest.

Detta skulle återigen förena sociala och ekonomiska skäl med miljöhänsyn genom att göra städerna tillgängliga för fler. Ännu en miljövänlig åtgärd som negligeras och rentav motarbetas för att den inte passar in i narrativet.

Den som i dag lever på en månadslön på 30 000 kronor skulle alltså behöva leva på 3 000 kronor i månaden – eller 300.

Sak samma gäller förstås andra delar av marknadsekonomin. Miljöpolitik och myndighetskrav har varit viktiga för att få industrin att minska sina utsläpp, men den stora minskningen av exempelvis smältverket Rönnskärsverkens stora svavelutsläpp – från 180 000 ton per år 1933 till omkring 40 000 ton per år på 1970-talet – kom före politiken och tack vare att man exempelvis utvann svavelsyra och flytande svaveldioxid för försäljning till massaindustrin ur röken man tidigare släppte ut. Detta av rent företagsekonomiska skäl. Vinstmotivet och konkurrensen med andra får företag att ständigt leta möjligheter att ta resurser tillvara, som när bagerier gör ströbröd av gårdagens osålda bröd eller spillvärme från bakugnarna tas tillvara.

Rönnskärsverken har sedan med en kombination av lagkrav och innovationer minskat svavelutsläppen ner till 3000–4000 ton på 2000-talet, och tungmetaller och arsenik har sedan 1970-talet minskat från tusentals och hundratals ton per år till enstaka ton. Allt med ökad produktion av malm, vilket visar att det är möjligt att öka ekonomiskt välstånd samtidigt som man radikalt minskar utsläppen.

En populär teori hos delar av miljörörelsen är annars att avskaffa den ekonomiska tillväxten. Det är en återvändsgränd. Dels anser nog de flesta att livet inte är tillräckligt tryggt, långt, spännande, varierat och befriat från sjukdomar och problem, och skulle därför värdesätta ett högre materiellt välstånd. Dels skulle avskaffad tillväxt vara otillräcklig mot miljöproblemen. Inte minst med växthusgaser krävs nämligen inte sällan att utsläpp minskar till tiondelar och hundradelar av dagens nivåer – som vi gjort med svavel, freon och tungmetaller – och det skulle kräva inte bara utebliven ekonomisk tillväxt, utan att den skalades ner till en tiondel eller hundradel av vad den är i dag.

Den som i dag lever på en månadslön på 30 000 kronor skulle alltså behöva leva på 3 000 kronor i månaden – eller 300 – när produktionen skalades ner för att möta miljömålen. När välbärgade miljövänner Marie Antoinetteskt talar om att avstå konsumtion för att rädda klimatet tänker de förmodligen på att de kunde klara sig utan ungarnas utspridda legobitar eller någon annan platsleksak de råkat trampa på och fått en känsla av överflödets vanvett. Däremot har de sannolikt inte klart för sig vilka uppoffringar det faktiskt skulle kräva att gå den väg de föreslår. Det är bara med ständiga effektiviseringar och nya innovationer som vi har en chans att lösa de globala miljöproblemen.

De gröna är inte nödvändigtvis för det som är bra för miljön.

Innovationer, ja. Här finns en riktigt intressant skiljelinje, föredömligt ärligt formulerad av Miljöpartiets grundare Per Gahrton i hans genomgång av gröna partier Green parties, green future – From local groups to the international stage (Plutopress, 2015). Partierna spretar en hel del, men vad de har gemensamt är kritiken mot nya tekniker. Så gott som alla gröna partier vill stänga ned kärnkraften, trots att den ger energi utan särskilt stora växthusgasutsläpp, och de är emot genmodifierade livsmedel, trots att de ger större skördar och därmed kan föda en växande befolkning utan att ytterligare mark exploateras.

Detta är inget olycksfall i arbetet. Gahrton menar att det finns en tydlig skillnad mellan miljövänlighet (environmentalism) och ekologism. Det senare är de gröna partiernas ideologi. De gröna är med andra ord inte nödvändigtvis för det som är bra för miljön. De har en betydligt striktare och mer specifik bild av det gröna samhälle de vill upprätta. Ett materiellt rikt, fritt och globaliserat samhälle som systematiskt minskar sina skadliga utsläpp med stor hjälp av ständigt utvecklad teknik är helt enkelt inte de grönas mål.

Mer strategiska gröna skulle förmodligen formulera detta betydligt luddigare – men notera att även den omhuldade försiktighetsprincipen i sina extremare varianter lägger en närmast omöjlig bevisbörda just på nya tekniker, som inte ställs på existerande. En systematisk hämsko på innovationer.

Det är extremt olyckligt eftersom det fullkomligt bubblar av tankar och projekt kring hur nya tekniker kan utnyttjas för naturvård, utsläppsminskningar och hållbar produktion. Artificiell intelligens används exempelvis vid Cornell Universitys Institute for Computational Sustainability som samlar och systematiserar iakttagelser från fågelskådare, vilket har givit forskarna bättre modeller för att förutse förändringar i flyttmönster och häckningsplatser och på så sätt bidragit till att underlätta för utrotningshotade arter. 3D-skrivare, biobränslen och nya, lättare material ger möjligheter att minska flygets klimatpåverkan, i väntan på ett genombrott för exempelvis batteriteknik eller solceller.

Inte ens den klimatskeptiske Vladimir Putin skulle väl motsätta sig att få ta en barbröstad ridtur på en mammut?

Detta är välkomna komplement till tekniker som är inne i ett stadium av utveckling och kostnadspress. Genmodifiering används världen över, men tyvärr inte i Europa, för att effektivisera jordbruket och därmed producera mat med mindre användning av mark och kemikalier. Solpaneler har sjunkit radikalt i pris, och är i soligare länder på väg att bli den billigaste energikällan. Bilar är på väg att elektrifieras, vilket utöver att vara till stor hjälp för att undgå global uppvärmning, radikalt kommer att förbättra livet i våra städer genom färre avgaser och mindre buller.

Till de mest kittlande idéerna bidrar de forskare vid Harvard som i detta nu studerar möjligheterna att återintroducera klonade mammutar på tundran. Det är en klimatåtgärd – de köldtåliga mammutarna skulle trampa sönder skaren och hålla marken frusen, så att inte stora mängder metan avdunstar till atmosfären och åstadkommer en kanske ostoppbar ond cirkel av uppvärmning. Dessutom skulle det öka den biologiska mångfalden genom att möjliggöra för andra djur och växter att etablera sig. Inte ens den klimatskeptiske Vladimir Putin skulle väl motsätta sig att få ta en barbröstad ridtur på ett sådant djur?

De flesta av dessa projekt kommer aldrig att bli verklighet. Några kommer att visa sig vara tekniskt omöjliga, betydligt fler kommer att vara för dyra eller kvalitativt undermåliga och därför inte kunna ersätta de lösningar vi har i dag (en annan fördel med marknader är att de lämnar avgörandet vilka nya tekniker som ska introduceras i folkets händer genom våra konsumtionsval, tillräckligt många människor måste alltså anse att förändringen också är en förbättring).

Desto större anledning att uppmuntra snarare än motarbeta lovande lösningar. Marknader, mammutar och mindre stat är bra för miljön.