Samhälle Krönika
Magdalena Anderssons Ullsten-moment
Socialdemokraterna suktar efter en presidentvalrörelse där Magdalena Andersson slipper befatta sig med sakfrågor och regeringsbildning. Den strategin prövades – och misslyckades – redan 1979, skriver Fredrik Johansson.
Ola Ullstens kreativa ådra vad gäller politiska kampanjer är möjligen inte det han främst är ihågkommen för. Men ”Coola Ola” var i valrörelsen 1964 ansvarig för en av sin tids mer uppmärksammade valrörelsegimickar: de folkpartistiska halmhattarna.
Bakgrunden var att Ullsten varit i USA och bland annat följt Nelson Rockefellers kampanj för att återväljas som New Yorks guvernör 1962. Vid ett stopp på Long Island hade ett dixielandband uppträtt. Iklädda halmhattar. Politikerna var ute bland väljarna och bandet garanterade drag när de kom till stan.
Detta gjorde så starkt intryck på Ullsten att han väl tillbaka i Stockholm skickade in en medarbetare på Butterick’s för att köpa just halmhattar. De unga folkpartisterna bestämde sig för att sätta hattarna på sina egna huvuden. Det gjorde inte Rockefeller.
Det hela kan sägas ha fått blandade resultat. Det var en energiinjektion i en rätt konservativ svensk kampanjkultur, samtidigt som en kandidat i halmhatt inte nödvändigtvis övertygade väljarna om sin lämplighet. I en kultur där folk faktiskt fortfarande bar hatt var det nog om möjligt än mer udda.
Knappt femton år senare blev Ullsten svensk statsminister i spetsen för en mycket liten folkpartistisk enpartiregering. Tillträdet var högst spektakulärt och hade sin upprinnelse i att den borgerliga trepartiregeringen spruckit på grund av kärnkraften. Ledande Folkpartister hoppades på att över tid etablera ett mer långsiktigt samiarbete med Socialdemokraterna, men framför allt att utifrån en mittenposition spela över hela det parlamentariska fältet. Palme var lockad av idén, släppte fram Ullsten och fick rätt mycket intern kritik.
Ullstenregeringen satt i ett år och hade även den blandade framgångar. Man kom att slutligen malas ner under sina parlamentariska förutsättnngar. Men i valrörelsen 1979 hann Ullsten i alla fall med att introducera en annan amerikanska kampanjinnovation: Rosenträdgårdskampanjen.
En sådan kampanj handlar om att journalisterna kommer till presidenten som lägger ut texten med presidentämbetets tyngd i ryggen.
En ”Rose Garden campaign” syftar på den rosenträdgård som finns utanför Vita huset och där Förenta staternas president brukar hålla presskonferenser. En sådan kampanj handlar om att journalisterna kommer till presidenten som lägger ut texten med presidentämbetets tyngd i ryggen. Media och väljare ska låta sig imponeras. Man ser Eisenhower framför sig.
Enligt Mats Bergstrands biografi över Ullsten (i serien Sveriges statsministrar under 100 år, Bonniers förlag, 2010) försökte Folkpartiet göra samma sak med Ullsten. Vilket ju paradoxalt nog var en helt motsatt idé till halmhattsapproachen och dessutom en tämligen långtgående ambition givet politikermaterialet. Journalisterna skulle åka ut till Harpsund, få audiens och ta del av statsministerns insikter och åsikter. Media visade snabbt missnöje, väljarna fann statsministern frånvarande och kampanjmetoden fick överges.
Ett mått på framgången kan avläsas i Peter Esaissons standardverk Svenska valkampanjer 1866-1988 (Allmänna förlaget, 1990), där 1979 kallas för det onekligen prosaiska ”Villakostnadsvalet”. Ullstens statsministerämbete hjälpte honom föga. Esaiasson konstaterar att Rosengårdskampanjer är ”ovanliga för svenska förhållanden”.
Gösta Bohman – som gjorde stor succé 1979 – bjöd i sin tur ut journalisterna till sitt boende på Sundskär i Stockholms skärgård.
Gösta Bohman – som gjorde stor succé 1979 – bjöd i sin tur ut journalisterna till sitt boende på Sundskär i Stockholms skärgård, vilket Dagens Nyheter enligt Esaiasson förlänade rubriken ”sill, öl och symboliskt dass”. Autenticitet är politikens heliga graal.
Ullstens kampanj 1979 kvalificerar möjligen inte riktigt, men det är väl åtminstone ett försök till en svensk ”presidentvalrörelse”. Och då räknar jag inte 1968 års valrörelse, då Högerpartiet försökte koppla Yngve Holmbergs onekligen imponerande frisyr till John F Kennedy. Inte heller det gick entydigt bra.
Statsministerämbetet utgör naturligtvis en fördel för en kandidat. Makten har större förutsättningar att få genomslag och ämbetet kringgärdas med regalier och möjligheter som en oppositionsledare inte besitter. En oppositionsledare kan träffa sina utländska partikamrater, en statsminister kan däremot träffa statsministrar och presidenter i deras ämbeten. Regeringschefen kan lägga förslag som uppfattas som skarpare, resa lite mer ståndsmässigt (även om det är ett tveeggat vapen idag) et cetera.
Men steget från att fotograferas med viktiga utlänningar i stiliga gångkläder till att bedriva en personcentrerad kampanj kopplad till ämbetet är långt. Partiledare är viktiga, men vi röstar inte i förhoppningen att vederbörande i kraft av sin person ska lösa våra samhällsproblem. Vi vill ha förtroende för våra politiker, med säcken kring grisen kan inte vara helt försluten.
Magdalena Anderssons strålglans ska göra att media och väljare ska avstå från att ställa allt för närgångna frågor kring vad hon vill göra efter valet och med vem.
Enligt uppgift önskar de socialdemokratiska valstrategerna just en ”presidentvalrörelse”. Magdalena Anderssons – relativt – höga förtroendesiffror ska uppnå tre saker: för det första ska de (med pandemin och den ryska invasionen av Ukraina som fond) lyfta Socialdemokraterna till ett starkt valresultat. För det andra ska de kontrastera henne mot det övriga startfältet i allmänhet och oppositionsledaren Ulf Kristersson i synnerhet. Och för det tredje ska Magdalena Anderssons strålglans göra att media och väljare ska avstå från att ställa allt för närgångna frågor kring vad hon vill göra efter valet och med vem.
Det får sägas vara högst osäkert om det kommer att lyckas. Tvärtom tycks presidentvalsstrategin hacka när den ställs mot en verklighet av hårda sakfrågor och inte minst regeringsfrågan. Frågan om det finns en röd linje mot fastighetsskatt eller mot att Vänsterpartiet kan sitta i regeringen kan inte besvaras med att kandidaten minsann nyss träffat Tysklands förbundskansler. Partistrategernas önskade bild av kandidaten vrids obönhörligt i ljuset av svensk verklighet. Väljarna vill ha besked.
I ett närmast parodiskt ögonblick i SVTs utfrågning fick Magdalena Andersson med hjälp av bilder på sina partiledarkollegor placera vilka hon kan tänka sig i regeringen och vilka hon kan tänka sig som stödpartier. En fråga som hon hittills besvarat i högst vaga termer och utan stängda dörrar och röda linjer (inte heller mot Vänsterpartiet, vars position i Nato- och EU-frågorna i praktiken utesluter dem från att sitta i någon regering).
Läs också:
Hon började med att sätta sig själv i regeringen och alla utom Sverigedemokraterna som stödpartier. Detta avspeglade möjligen till del en magnifik självbild hos S-ledaren, men framför allt en ovilja att tvingas välja. Hon vill slippa ge besked. Väljarna ska låta sig imponeras till den punkt där detta inte framstår som konstigt. Det är som Ullsten på Harpsund 1979. Det är smart på pappret. Men det fungerar inte den här gången heller.
Med drygt två veckor kvar till valet så ökar trycket i regeringsfrågan och i politiska sakfrågor. Presidentvalskampanjen är slut för den här gången. Kanske blir det Villakostnadsvalet igen, eller Gängskjutningsvalet, Elprisvalet eller något annat. En sak vet vi: det kommer inte att bli Presidentvalet.