Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Carl Albinsson: M som i marginalskatt

När inte ens en moderatledd regering klarar av att höja brytpunkten i takt med inflationen är vi illa ute. Regeringens agerande riskerar att driva upp marginalskatterna till världstoppen, skriver Carl Albinsson.

Vad ska Moderaterna som står i valstugorna vid nästa val säga? Foto: Johan Nilsson

Alla partier behöver en unik uppsättning av åsikter eller profilfrågor för att överleva och växa. Socialdemokraterna har jämlikheten och regeringsdugligheten. Sverigedemokraterna har invandringen och brottsligheten.

Men vad har Moderaterna?

Historiskt har partiet haft skattesänkningar och den individuella friheten som hjärtefrågor. Via jobbskatteavdrag, avregleringar och åtstramade bidragssystem har partiet styrt Sverige i en mer frihetlig och borgerlig riktning.

På senare tid har dock denna inriktning steg för steg övergetts till förmån för en tuffare kriminal- och migrationspolitik. I sak var det helt nödvändigt att Moderaterna gjorde positionsförflyttningar på dessa två politikområden. Men om partiet samtidigt släpper sina gamla hjärtefrågor underminerar man sitt långsiktiga existensberättigande.

Helgens famösa besked om att brytpunkten för statlig inkomstskatt inte justeras upp är bara ett av många steg som Moderaterna tagit på senare tid, och som riskerar att göra partiet irrelevant. Tidigare i år meddelade exempelvis statsminister Ulf Kristersson att stora offentliga investeringar kommer att prioriteras före breda skattesänkningar.

Moderaterna ägnar sig åt ett märkligt självskadebeteende.

Moderaterna ägnar sig åt ett märkligt självskadebeteende. Genom att kapitulera i den ekonomiska politiken suddas konturerna av partiet ut och det blir svårt att förstå vad Moderaterna verkligen står för. I nästa val kommer många högerväljare ställa sig frågan varför man ska rösta på Moderaterna i stället för Sverigedemokraterna?

För alla som prioriterar brottsbekämpning, minskad invandring och låga bränsleskatter kommer Sverigedemokraterna alltid att vara det naturliga valet. Men för alla som prioriterar lägre skatter, minskat statligt inflytande och ökad personlig frihet finns det inte längre ett lika naturligt val så länge Moderaterna smyghöjer den statliga inkomstskatten.

Helgens besked var inte bara dåligt i sak. Det var sannolikt skadligt för Moderaterna som parti och för borgerligheten i stort. Trovärdigheten urholkas. För mig personligen känns det även olustigt att, som tidigare anställd i partiet, ha stått i valstugorna och lovat att Moderaterna vill sänka skatten vid ett regeringsskifte. Vad ska valstugearbetarna säga 2026?

Förhoppningsvis kommer det interna trycket inom Moderaterna att bli så stort att man aldrig återupprepar helgens misstag. Medlemmarna kommer sannolikt inte att acceptera fler snedsteg och bortförklaringar om att man måste vänta och bedöma budgeten i sin helhet.

Det ligger nämligen i Moderaternas DNA att partiet inte höjer skatten på arbete. Visst går det att skylla på att samarbetet med Sverigedemokraterna gör budgetförhandlingarna mer komplicerade och att Tidöavtalet inte i första hand är ett skattesänkarprojekt. Den typen av svepskäl för att höja Sveriges redan höga marginalskatter kommer dock inte hålla i längden. Varför ska partiet i så fall sitta i Rosenbad om man tvingas driva en politik som går på tvärs mot de egna värderingarna?

Om inte ens en M-ledd regering klarar av att höja brytpunkten kommer ingen annan regering heller att göra det.

Tyvärr tror jag inte bara att det är Sverigedemokraterna och de övriga samarbetspartierna som är skyldiga till brytpunktsdebaclet. Det finns även krafter inom Moderaterna som inte tycker att sänkta marginalskatter är viktigt. När Liberalerna lyckades få bort värnskatten vill jag minnas att det uppstod en intern diskussion i Moderaterna om hur partiet skulle ställa sig i frågan. Lyckligtvis landade man rätt då, men att det över huvud taget uppstod en debatt säger någonting om hur vilset partiet faktiskt är.

Om inte ens en moderatledd regering klarar av att höja brytpunkten enligt praxis kommer ingen annan regering heller att göra det. Att partiet viker ned sig för Socialdemokraternas kampanj är ett illavarslande svaghetstecken. Vilken fråga överger man härnäst? 

Årets budget kanske blir helt okej i slutändan, med både jobbskatteavdrag och sänkta bränsleskatter. På lång sikt kan dock Moderaternas kapitulation om brytpunkten göra permanent skada genom att praxis ändras. När Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten kan de nämligen frysa brytpunkten i flera år och hänvisa till att Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson gjorde samma sak 2023.

Då är vi snart tillbaka i 1980-talets extrema marginalskatter. Vad det gör för svensk ekonomi, tillväxt och välstånd vet tyvärr många borgerliga väljare allt för väl.