M är ett konservativt parti på villovägar

När konservatismen till slut har blivit på modet, är Sveriges konservativa parti på villovägar. Traditionellt sett har Moderaterna varit konservatismens fanbärare i Sverige. Sedan partiet bildades år 1904 under partibeteckningen Allmänna valmansförbundet har det utgjort högerflanken bland de etablerade partierna.

Moderat konservatism går i dag att likna vid antingen en mammut eller en mastodont. Partiets belackare på högerkanten ser den oftast som en mammut. Alla har en idé om hur en mammut ser ut och alla vet att den har existerat, men numera är den utdöd. Som mest kan man beskåda kvarlevorna av den på ett museum. Så betraktas den moderata konservatismen.

Under 1800-talet fanns det en teori om att kvarlevor från exempelvis dinosaurer och andra forntida djur egentligen kom från ett och samma jättelika djur – mastodonten. Oavsett vilka arkeologiska fynd som gjordes och oavsett hur illa de passade ihop antogs de tillhöra mastodonten.

När konservatismen väl åberopas inom Moderaterna är det oftast som ett försök att göra en mastodont. Saknas starka argument utifrån en liberal grund används ”konservatism” som motivering. Högre bidrag till ideella föreningar? Konservatismen säger oss att föreningsliv är viktigt! Skatten ska höjas? Konservatismen säger oss att välfärdsstaten är viktig för sammanhållning! Bevara monarkin? Konservatismen säger oss att traditioner är viktiga! Konservatismen är i sådana fall ett slags nödlösning. Allting kan rymmas inom ”konservatismen” om man bara anstränger sig. Det är ett sätt att skyla över realpolitik eller populism med en ideologisk slöja.

I min mening är konservatismen i Moderaterna ändå högst levande. Den är inget utdött, och den är mycket mer än ett svepskäl. Även om det konservativa arvet i Moderaterna länge har behandlats styvmoderligt, går inte konservatismen att sudda bort.

Den nymoderata konservatismen

I dag går det inte att säga något intressant om moderat konservatism utan att nämna den ideologiska inriktningen under Fredrik Reinfeldts partiledarskap. Reinfeldts eftermäle gör knappast någon konservativ glad. Migrationspolitiken, försvarspolitiken och kulturpolitiken är tre områden där politiken inte gick i en konservativ riktning, om den ens gick i någon riktning.

Paradoxalt nog var Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna ändå konservativt. När Reinfeldt stod på höjden av sitt partiledarskap var detta särskilt tydligt. På partistämman 2011 valdes Reinfeldt om som partiordförande, och Moderaterna låg på över 30 procent i opinionen. Statsministern Reinfeldt höll ett ideologiskt linjetal efter omvalet, men talets främsta budskap handlade inte om frihet, utan det handlade om visioner. Närmare bestämt om problemet med visioner. Reinfeldt raljerade över Domus, över revolutionsromantiker och de som vill omstöpa Sverige i grunden. Greppet var så oväntat från en förment liberal politiker och så ovanligt i Sverige att ingen i media egentligen reagerade på det. Den tankefigur Reinfeldt använde sig av är dock slående konservativ – den om anti-utopismen som bärande politisk idé.

Reinfeldts konservatism var inte bara ett retoriskt grepp. Redan i den förment nyliberala skriften ”Det sovande folket” som dåvarande MUF-ordföranden Reinfeldt skrev år 1993 återfinns ett tydligt konservativt drag i argumentationen. Utgångspunkten för boken är att människor som lever i välfärdssamhället socialiseras in i en inlärd hjälplöshet, och blir ett sovande folk. Denna hjälplöshet förtar deras initiativförmåga, urholkar deras moral och eroderar deras sociala liv. I en del av boken kontrasterar han detta med berättelsen om den fiktiva Johanna. Hon stiger upp tidigt på morgonen för att gå till jobbet, stöttar sina vänner, arbetar flitigt, umgås med sina morföräldrar, säger nej till droger och uppmuntrar andra att göra detsamma och för dagbok för att kunna föra vidare berättelser om sitt liv till sina framtida barn.

Boken är en enda lång kritik av hur socialdemokratin löser upp samhällsnormer och skapar ett själlöst samhälle. Reinfeldt koncentrerar sig på ansvarsbegreppet i begreppsparet frihet och ansvar. När Reinfeldt halvvägs genom boken förespråkar en välfärdsstat som bara räddar människor från svältgränsen är det inte med ett argument kopplat till att öka människors frihet. Det centrala argumentet är att skapa ett mänskligare samhälle, där människor tillåts ta ansvar för sina liv i stället för att brytas ner av betongsocialismen. Ett samhälle där alla kan vara en Johanna. Häri finns ett frö till den arbetslinje som förverkligades under 2006–2014.

Fredrik Reinfeldt var förvisso ingen stor konservativ ideolog, men han var knappast en liberal sådan heller. Reinfeldts politiska projekt handlade mest om att slipa ner vassa kanter i den moderata politiken, modernisera partiet organisatoriskt och kommunikativt, och att tona ned vissa konflikter mot socialdemokratin för att göra Moderaterna regeringsfähigt. I mångt och mycket var det ett sätt att minimera vurmandet för marknadsliberalismen, och ofta gjordes det med en konservativ retorik.

Arbetsrätten förklarades vara fredad från omfattande liberaliseringar för att den svenska partsmodellen tjänat Sverige väl. Arbetslinjen handlade mer om pliktetik – att arbeta för att betala in till det gemensamma av plikt mot andra i samhället – än om frihet. Motståndet mot bidragslinjen var ett motstånd mot en kultur som urholkar arbetsmoralen i samhället. Försöken att göra Moderaterna till ett parti för ”allmänintresset” kunde också låta likt det gamla Högerpartiets prat om ett samlande parti som bortser från enskilda klassers särintressen.

Konservatismen finns djupt rotad i Moderaterna. Den behöver inte konkretiseras, utan förmedlas i det tysta genom den interna partikulturen. I den bemärkelsen sitter konservatismen i väggarna. Även när den inte är särskilt framträdande, präglar den ändå partiets politik och retorik. När Nya Moderaterna lanserades, återanvändes gamla retoriska figurer och gamla idéer i en ny tappning. Reinfeldts argumentationslinje i Det sovande folket var inte heller särskilt ny eller unik. Exempelvis hade även partiets förre viceordförande, Staffan Burenstam Linder, framfört liknande argument i debattboken ”Den hjärtlösa välfärdsstaten” tio år tidigare

Det Bohmanska arvet

Konservatismen går som en röd tråd från partiets grundande år 1904. Moderaternas ursprungliga ändamål är inte att riva upp välfärdsstaten eller att gynna näringslivet. Ändamålet med sammanslutningen som parti, såsom det formulerades i det första partiprogrammet, är att motverka ”de socialistiska och radikala strömningarna” som hotar det goda i samhället. Efter andra världskriget hade partiet emellertid stora svårigheter att nå ut med sin politik. Moderaterna förhöll sig för mycket till Socialdemokraterna och den rådande tidsandan, och försökte moderera socialismen i stället för att motverka den. Då blev Gösta Bohman partiledare.

Gösta Bohman var inte liberal, han var konservativ.

Gösta Bohman var inte liberal, han var konservativ. Innan han blev partiledare bestod en stor del av hans politiska engagemang i att motsätta sig rivningar av Klarakvarteren i Stockholm. Han var konservativ i sociala frågor, exempelvis i synen på abort och på familjen. Under inledningen av sitt partiledarskap kritiserade han Socialdemokraterna från vänster – för att göra för lite i familjepolitiken. Han gav dessutom ut en idéskrift som hette ”Kämpande konservatism”. Ändå var det han som på riktigt förde in liberalismen i Moderaterna.

Den enkla förklaringen till denna motsättning är att Bohman och Moderaterna aldrig övergav konservatismen. Bohman började föra en liberal politik för att bemöta Socialdemokraternas radikalisering. Under 1970-talet då skattetrycket närmade sig 50 procent och LO började överväga socialisering av näringslivet genom löntagarfonder behövdes ett motgrepp. Marknadsliberalismen blev ett alternativ till tron på offentlig sektor som universallösning. Gösta Bohmans tal på Medborgarskolans jubileumsfirande i Uppsala år 1980 har ofta lyfts fram som liberalismens intåg i partiet. Men det är värt att notera att namnet på talet var ”Liberaliseringens strategi”. I talet lyfte Bohman fram liberalismen som en idétradition som givit människan en osannolik grad av välstånd. Den är således beprövad och värd att använda.

Efter att Socialdemokraterna hade gjort avsevärda högerförflyttningar i vissa sakfrågor under 1990-talet, tappade dock denna kritik mot välfärdsstaten sin udd. Reinfeldts nya moderater var i egentlig mening en omformulering av Bohmans moderata projekt. Det var ett sätt att återigen göra det moderata budskapet relevant för att ta sig an en annan typ av socialdemokrati.

Konservatismen som släpankare

Den form av konservatism som Moderaterna tillämpar kan liknas vid ett släpankare. Moderaternas politiska syfte har inte varit att radikalt omforma Sverige, utan att hindra andra från att göra just det. Precis som ett släpankare hindrar båten från att glida ut på okända vatten, ska politik bedrivas med försiktighet. Det som är bra med Sverige ska värnas, och då måste socialister och andra revolutionärer motas i grind. Liberalismen har anammats för att motverka socialismen. Moderaterna är alltså inte liberalt och konservativt. Moderaterna är liberalt för att partiet är konservativt. Liberalkonservatismen är en konservatism, inte en liberalism. Liberalismen är ett medel för att främja partiets ändamål.

Precis som ett släpankare hindrar båten från att glida ut på okända vatten, ska politik bedrivas med försiktighet.

Jag försöker inte hävda att alla moderater med nödvändighet måste vara konservativa, utan tvärtom. Ett parti med en sådan utgångspunkt kommer att samla både sådana som identifierar sig som liberaler och sådana som identifierar sig som konservativa. Däremot är partiets grundsyn inte liberalt, utan konservativt. Det är också därför många analyser av Moderaternas sakpolitiska ompositionering de senaste åren har landat fel. Moderaterna har inte plötsligt blivit konservativt: Moderaterna har aldrig upphört att vara konservativt.

Den moderata konservatismen

Det leder fram till frågan om vad denna släpankarskonservatism konkret innebär. Det är svårt att göra en fullständigt uttömmande uppräkning av vad som kan hänföras till den. Konservatismen finns i olika tappningar, och mycket av den moderata konservatismen är präglad av den anglosaxiska konservatismen. Mycket av den känns igen från andra konservativa tänkare, och en del är mer specifikt knutet till den särskilda roll som Moderaterna har haft i svensk politik. Jag skulle formulera kärnan i den moderata konservatismen genom följande sex punkter:

Människan är ofullkomlig. Människor är inte perfekta, utan högst felbara. Även om människor kan åstadkomma fantastiska saker, kan människor även vara själviska, svaga, elaka, hatiska, irrationella, hjälplösa eller sjuka. Politiken kan inte förutsätta att alla alltid vill göra rätt, eller att alla alltid kan klara sig på egen hand.

Människor har rätt till värdighet. Hans Zetterberg förespråkade begreppet värdighet som komplement till frihet, och det begreppet fångar väl en viktig aspekt av den moderata konservatismen. Värdigheten hos varje människa sätter gränser för friheten, och denna värdighet emanerar ur att varje människa har ett intrinsikalt värde. Detta kan också uttryckas som ”frihet under ansvar”. Friheten begränsas av ansvaret – av de skyldigheter som var och en har mot andra människor, mot sig själv och mot samhället som helhet. Människors frihet ska inte kringskäras så till den grad att de förlorar sin mänsklighet genom att reduceras till kugghjul i ett statligt maskineri. Men total frihet har inget egenvärde; friheten att endast försätta sig själv i fördärvet är ingenting värd. I det sällan hyllade moderata idéprogrammet från 2011 uttrycktes detta med värderingarna trygghet och rättvisa, vilket i min mening är omskrivningar för just värdighet.

Försiktighetsprincipen. Traditioner har ett värde som kunskapsbärare. Detta synsätt bygger delvis på en skepsis mot det mänskliga förnuftet. Grupptänkande, faktaförnekande och ideologisering och dogmatisering av vetenskap är några exempel på förnuftets tillkortakommanden. Förnuftet enbart kan inte alltid beakta alla möjligheter. Den traderade kunskapen – kunskap genom erfarenhet – är däremot säker för att den redan är beprövad. Revolutionära omvälvningar är därför problematiska. De hotar att riva upp det kända till förmån för det som aldrig kan fungera i praktiken. Principen i moderat tappning är ofta ett uttryck för en tidskänslighet. En öppenhet för att förändring är nödvändigt och att normer och värderingar kan skifta genom djupgående, oundvikliga samhällsförändringar. Men revolutioner – blodiga eller oblodiga – är varken nödvändiga eller önskvärda.

Konservatismen som anti-ideologi. När moderater ska beskriva konservatismen görs det ofta i termer av att konservatismen inte är en ideologi, utan konservatismen är ett förhållningssätt. Konservatismen är mer av ett ramverk för politiskt tänkande än något som tillför politiskt stoff. Den moderata konservatismen är mer av en anti-ideologi än en icke-ideologi. Det är ett kritiskt förhållningssätt till ideologer som vill reducera allt till att handla om mystiska begrepp som ”jämlikhet” eller ”frihet” och deras tillhörande utopier. Sådana abstraktioner kommer alltid att vara grova förenklingar, och att slaviskt följa sådana leder oundvikligen in i en verklighetsfrånvänd dogmatism.

Samhället är och ska vara större än staten. Normer och värderingar formar ett samhälle i högre utsträckning än vad staten kan göra. Staten kan emellertid bryta ner normer och värderingar, på både gott och ont. Staten kan även genom tvång eller genom stöd främja vissa värderingar framför andra. En begränsad stat är nödvändig för att låta samhället blomstra, och att låta människor ta ansvar för sig själva och för varandra.

Fosterlandet främst. Sverige är inte som resten av världen, och resten av världen är inte som Sverige. En återkommande tankefigur i Moderaterna är att Sverige är ett unikt land med vissa unika förutsättningar, vilket gör svenskarna till ett säreget folk. Även Nya Moderaterna snappade upp detta i argumentationen kring arbetslinjen och värdet av flit. Vissa värderingar är typiskt svenska, och detta kan förklaras av vår historia och vårt lutherskt-kristna arv. Sammantaget utgör de ett sammanhållande kitt för det svenska samhället. Det kittet måste försvaras. Dels i inrikespolitiken mot dem som vill upplösa det. Dels i utrikespolitiken mot de externa hoten mot Sveriges självständighet som land.

Att skilja på konservativ och ”konservativ”

Utsikterna för en liberalkonservatism som förenar den liberala framstegsoptimismen med ett sunt förhållningssätt till människans tillkortakommanden, är i dag mycket goda. Därför är det hög tid att konkretisera konservatismen sakpolitiskt. På många områden har den lyst med sin frånvaro, vilket är en förklaring till Moderaternas opinionstapp.

Frånvaron av den moderata konservatismen gör det också lättare för andra att göra anspråk på att vara konservatismens fanbärare. Runtom i världen, och så även i Sverige, populariseras en form av konservatism som lider av samma brister som de mest utrerade formerna av libertarianism och socialism. Nationen abstraheras och upphöjs till formativ princip för all politik. Det görs genom en ovetenskaplig mytologisering av nationens historia och av kulturarvet.

En sådan politik är ytterst ett verktyg för att undergräva förtroendet för samhällsbärande institutioner. Oftast sker det i syfte att gynna utländska maktintressen eller ekonomiska särintressen, eller enbart av etnonationalistiska skäl. I grunden är det en typ av reaktionär, utopisk radikalism som står i direkt motsats till moderat konservatism. Det är viktigt att partiet klarar av att dra en ideologisk gräns mot den typen av anomalier.

Liberalkonservatismens potential

De samhällsfrågor som blir allt viktigare borde ge ny relevans åt den moderata konservatismen. Integration och mångkultur kommer att behöva diskuteras under många år framöver. Metoo-hösten 2017 har fått exemplifiera det moderna mediesamhällets pöbelvälde, men belyste framför allt avsaknaden av anständighet i mäns förhållande till kvinnor. Frågeställningar kring den normerande inverkan av viss typ av pornografi lyfts fram och väcker stort intresse från olika håll. Risker med propaganda från våldsbejakande extremism, med potentiellt katastrofala konsekvenser, har troligtvis aldrig varit så närvarande i människors medvetande. Hederskultur och klanstrukturer är mer debatterade än någonsin, och skapar särskilda problem på grund av en väsensskild syn på individualismen.

Liberalismens ensidiga fokus på ekonomisk frihet förringar sådana typer av problem – problem som berör normer – och gör det svårt att formulera en lösningsorienterad politik. Det gäller i synnerhet för moderater, som oftast utgår från ett frihetsbegrepp hämtat från Isaiah Berlins negativa frihet. Frihet definieras som en frihet från statligt tvång. När det inte är staten som hämmar människors frihet, blir det emellertid svårt för en liberal att förhålla sig till det.

Alla moderater kan förklara vad frihet i ”frihet under ansvar” betyder, men få kan förklara vad ansvar faktiskt innebär.

Det är dock inte frihetsbegreppet som är det huvudsakliga problemet, utan att andra värden inte formuleras lika tydligt som friheten. Alla moderater kan förklara vad frihet i ”frihet under ansvar” betyder, men få kan förklara vad ansvar faktiskt innebär. Muffare överöses med böcker av Hayek, Rand och Friedman, men få känner till eller har läst Edmund Burke. Troligtvis beror detta på att kritiken mot den socialdemokratiska välfärdsstaten alltför stått i centrum, varför liberalismen har blivit alltmer dominant. Den konservativa idétraditionen har på så sätt hamnat i skymundan hos Moderaterna. Konservatismen är även svårgreppbar till sin natur, eftersom det är en ideologi som inte gör anspråk på att vara ideologisk. Den konservatism som då blir kvar är den som sitter i väggarna.

Det behövs en ny samhällsanalys, liknande den Reinfeldt en gång gjorde, som ser bortom förenklade dikotomier om den enskilde och staten och som kan ligga till grund för en relevant samhällskritik. Konservatismen innehåller rätt verktyg för att göra en sådan analys.

Det faktum att det för många fortfarande upplevs som främmande att kalla Moderaterna för konservativt sätter dock fingret på ett grundläggande problem. I dag efterfrågas ett brett konservativt idéparti i svensk politik. Ett parti vars existensberättigande inte vilar på några få värdekonservativa käpphästar i sociala frågor eller på mysticistisk nationalism. Om Moderaterna klarar att ta ett samlat grepp om sitt konservativa arv, kan partiet återta positionen som det främsta partiet i svensk politik för såväl liberaler som konservativa.