LO:s valfilm är en blottad strupe

Två män är ute i skogen, när de plötsligt möter en rasande björn. Den ene mannen böjer sig lugnt fram för att dra åt snörena på sina skor. Den andre frågar: ”Vad håller du på med? Fattar du inte att det är kört? Vi kan aldrig springa ifrån den där björnen.” Den förste svarar: ”Nej, men jag kan springa ifrån dig.”

Historien, som tillskrivits den republikanske strategen och Bush-rådgivaren Karl Rove, är en illustration av hur en pressad politiker ändå kan överleva en svår situation. Lite förenklat betyder den att det inte gör så mycket om du sitter i skiten, så länge din konkurrent har det ännu värre.

Det finns alltså ingen anledning att förvånas över den grovt osanna reklamfilm som LO nu sprider för att förtala i första hand Moderaternas politik. Inte heller över det febriga tonläge som sedan några veckor präglar ministrarna Annika Strandhälls och Ardalan Shekarabis yttranden i sociala medier. Tvärtom är allt detta den politiskt mest logiska följden av det läge svensk socialdemokrati befinner sig i. Låt oss, för nytillkomna tittares skull, titta tillbaka på mandatperioden.

Socialdemokraterna återkom hösten 2014 till regeringskansliet, efter åtta år på utsidan. Under denna dess längsta oppositionsperiod sedan rösträtten infördes hade partiet skakats av interna kriser, inte minst den ledningskris som slutade med att Håkan Juholt petades av sin egen ledning och ersattes med den utanför fackliga kretsar okände Stefan Löfven. När partiet så tågade in på Rosenbad igen var det i form av ett skadeskjutet och orutinerat gäng som dessutom saknade såväl parlamentariskt stöd som färdigförhandlad politik. Flera utnämningar var obegripliga. Till exempel gavs sjukvårdsfrågorna, som väljarna oftast placerar i topp och som brukar anförtros erfarna tungviktare, till en SSU:are.

Det är svårt att i Sveriges demokratiska historia finna en mer kaotisk och mindre kompetent styrning än den vi för närvarande lever under.

Under de 3,5 år som gått har Sverige befunnit sig i ett permanent politiskt kristillstånd. Regeringens första budget föll, och en fjärdedel av denna mandatperiods ekonomiska politik med den. Flera löften, såsom kilometerskatten, visade sig ogenomförbara. Andra löften, som att inte höja bensinskatten, sveks helt ogenerat. Migrationspolitiken gick på några veckor från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”min regering stänger Öresundsbron”. Utrikespolitikens enda konkreta mål var att Sverige skulle få en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd, vilket vi fick.

Men nystandet i kampanjens skummare inslag lär komma att pågå längre än det svenska ledamotskapet. När Sverige drabbades av det största säkerhetsläckaget på flera decennier påstås Stefan Löfven ha varit oinformerad, eftersom inrikesministern inte lyckades boka ett mötesrum. Det ”nationella säkerhetsråd” som statsministern tidigare gjort ett medialt nummer av, diskuterade inte läckan över huvud taget. Det finns inte ens några bevis för att rådet över huvud taget har sammanträtt – någonsin. I det avseendet påminner det lite om ”industrikanslern”, det löfvenska prestigeprojektet som efter ett antal turer blev till en referensgrupp som ingen sedan hört något ifrån.

Traineejobben blev ett fiasko. Sjukvårdsköerna har vuxit dramatiskt. Och så var det såklart den där ”vinstjakten” som skulle upphöra, som lett till ett utrednings- och beredningsarbete som fick självaste Lagrådet att tappa humöret. Och jo, en regionreform skulle regeringen också genomföra. Sedan skulle vi få Europas lägsta ungdomsarbetslöshet. (Vi ligger på plats 15 enligt Eurostat.) Och den Nya Hårda Invandringspolitiken™ som skulle lyfta Socialdemokraterna fick flera svårbegripliga undantag, bland annat 9 000 vuxna män utan skyddsskäl som eventuellt har för avsikt att studera på gymnasiet.

Det är svårt att i Sveriges demokratiska historia finna en mer kaotisk och mindre kompetent styrning än den vi för närvarande lever under. Andra regeringar har gått igenom svåra situationer, men ändå lyckats klart bättre än denna samling som dessutom åtnjuter lyxen att regera i högkonjunktur. Och det är nu vi kommer till poängen: allt detta har naturligtvis solkat ned bilden av socialdemokratin. Allt fler väljare ser hur nittonhundratalets mäktigaste maktmaskin har blivit tjugohundratalets stående skämt. Och det är därför såväl parti som fack nu hemfaller till smutskastning.

För vad man än må anse om Socialdemokratarenas politik, så har de ändå partisveriges mest sofistikerade avdelning för opinionsanalys. Och det är sannolikt den som gett partiledningen skrämselhicka. För siffrorna är inte alls vad de behöver vara när det är ett halvår till val. Socialdemokraterna tappar som regel stöd i slutspurten, bland annat för att mindre partier som annars lätt hamnar i skugga då får mer uppmärksamhet. Så S behöver marginal. Fallhöjd. Och just nu har de ingen.

De närmast sörjande måste mobiliseras, annars återstår bara total valkollaps.

Inför valet 2014 var partiets mål att få 35 procent av rösterna. De blev 31. Inför höstens val är målet att hålla ställningarna, alltså 31 igen. Alla som arbetat i partipolitiken vet att partiernas officiella mål är glädjesiffror. Man vill inte lägga förväntningarna för lågt, av rädsla för att de aktiva ska bli för molokna. Så mellan skål och vägg hoppas S-ledningen nog snarare på omkring 28 procent. Nu visar flera mätningar att de inte ens når dit, och att det personliga stödet för Stefan Löfven är så lågt att han inte kommer fungera som draglok.

Detta alltså redan före slutspurten, som förväntas kosta partiet ytterligare stöd. Och i de hemliga mätningarna som Socialdemokraterna själva gör, är problembilden säkert ännu mer detaljerad än de öppna mätningar som kvällspressen underhåller sina läsare med.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven har inga lyckade reformer att skryta med, inga nya stora löften att ställa ut. När det gäller känsliga men viktiga identifikationsfrågor som tiggeri och invandring är partiet kluvet. Det enda återstående draget är därför att göra vad de gör nu. Återvänd till rötterna. Försök väcka lite facklig vrede mot moderata förslag, även om de moderata förslagen måste uppfinnas i LO-borgen. Läget är så akut att inga restriktioner längre gäller. Ljug, trolla, hitta på. Vad som helst som kan mjuka upp partiets knakande gamla leder. De närmast sörjande måste mobiliseras, annars återstår bara total valkollaps.

Det är därför slöseri med allianstid att förfasa sig över smutskastningen från LO. Den är vad man kan förvänta sig, givet omständigheterna. De partier som, till skillnad från Socialdemokraterna, fortfarande besitter inspiration och tankekraft har dessutom rena smashläget nu. Fienden har aldrig varit mer stukad. En ny sjukvårdsorganisation bortom de artonhundratalsmässiga landstingen, en ny arbetsmarknadsmodell bortom byråkrati och Saltsjöbadsnostalgi – detta är bara två exempel på stora och viktiga förändringar som väljarna faktiskt tolererar. Kombinera det med en ekonomisk politik som obarmhärtigt slår ned på skadliga skatter och en rättspolitik inriktad mot vardagsbrott, och så kan Sverige om bara några år vara på hyfsat rätt köl igen.

För att lyckas med detta behöver dock borgerligheten två saker. Dels samma beslutsamhet som Socialdemokraterna när det gäller att få och behålla makt. Dels insikten om att den som jagas av en björn inte behöver vara snabbare än björnen, bara snabbare än konkurrenten.