Libertarianismen står inför ett vägskäl

Den politiska vänstern anklagas allt oftare för att vara illiberal. Samtidigt ökar användningen av begreppet ”klassisk liberal”. I Politico Magazine kopplar Derek Robertson samman fenomenen, och menar att yttrandefrihetsvänner väljer termen ”klassisk liberal” just för att understryka sitt avståndstagande från den illiberala vänstern. Samtidigt, menar Robertson, lockar termen konservativa som vill markera avstånd till Republikanernas nuvarande ledning. Och en del av dem som kallar sig klassiska liberaler gör skyndsamt skillnad mellan detta och libertarianer, exempelvis Stephen Davies vid Institute of Economic Affairs och National Review-redaktören Charles C W Cooke.

Parallellt med den tilltagande användningen av ”klassisk liberal” håller begreppet ”libertarian” på att tappa mark. Det är en intressant trend om man tittar på vilka personer som brukar använda de båda termerna, och vad de menar med det. Om mindre renläriga libertarianer definierar sig som klassiska liberaler och närmar sig de frihetligt konservativa, kan det innebära en ideologisk koalition med potential att bli framgångsrik.

För att förstå skillnaden mellan de båda begreppen, och mellan dem som använder dem, behöver man först förstå vad som binder dem samman. I klassiska liberalers och libertarianers ögon är friheten central. Friheten gäller person, egendom och samtycke; individens herravälde som andra inte utan vidare ska lägga sig i.

Anta att exempelvis att din granne hävdar att han ska ha 25 procent av dina inkomster, och håller ett skjutvapen i näven för att visa att han menar allvar. Eller anta att han säger att du inte får producera eller sälja en produkt som han ogillar. En granne som på så sätt använder sig av tvång skulle vi uppfatta som kriminell. Libertarianer och klassiska liberaler menar att det är tvång även när det är staten som använder sig av sådana metoder. Staten spelar visserligen en särskild roll i samhället; dess våldsutövning skiljer sig från kriminellas. Den är öppen, institutionaliserad och öppet rationaliserad. Den har till och med majoritetens stöd. Vad den gör kallas ingrepp, restriktioner, regleringar eller skatt, inte utpressning, övergrepp, stöld eller intrång.

Frihetsprincipen

Men vilka ord man än använder är statliga ingrepp fortfarande tvångsutövning. Detta är viktigt att förstå, eftersom det inom såväl libertarianism som klassisk liberalism finns en frihetspresumtion. Frihet är grundförutsättningen, och inskränkningar av friheten måste ha goda skäl – inte som inom en del andra ideologier, där ofrihet är grundförutsättningen och eventuell frihet måste motiveras. Klassiska liberaler och libertarianer menar att många frihetsinskränkningar i dagens samhälle inte sker på tillräckligt goda grunder, och därför bör avskaffas.

Man kan likna frihetsprincipen vid oskuldspresumptionen i brottsmål. Det är inte så att alla är oskyldiga, men åklagaren måste uppfylla beviskraven för att vi ska finna någon skyldig. Det är inte så att alla frihetsinskränkningar är oacceptabla, men de måste vara välmotiverade för att genomföras.

Denna frihetsprincip är väldigt generell. Den gäller inte bara företagande, arbete och handel, utan även skjutvapen, droger, sex, yttrandefrihet och frivilliga föreningar. Förutsätts människor vara fria på alla dessa punkter blir resultatet en liten, begränsad stat. Även bortsett från att statliga verksamheter är av tvingande natur eftersom de är beroende av skatter eller privilegier, ogillar klassiska liberaler och libertarianer staters inflytande över sociala frågor på grund av dess osunda påverkan på moral och kultur. De föredrar reformer i stil med det fria skolvalet, och är emot omfördelning och välfärdsstaten.

Friheten som axiom

Klassiska liberaler, och en del libertarianer, ser inte frihetsprincipen som absolut. De lägger in brasklappen ”i regel”, vilket snarare gör friheten till en maxim. Det gäller dock inte alla. Det finns libertarianer som aldrig har sett ett ingrepp som levt upp till bevisbördan och därmed kan rättfärdigas.

De skulle framhålla frihetsprincipen som ett axiom, något som alltid gäller till 100 procent, i stället för en maxim. De kan vara kategoriska på ett sätt som klassiska liberaler inte är. Ibland drömmer de om ett samhälle där friheten är absolut, vilket i praktiken innebär att staten inte existerar över huvud taget. De kan framstå som millenariska, radikala och rationalistiska. Dessa särdrag har jag använt för att skissera vad jag kallar nischlibertarianism (här är en video från ett annat Timbroevent rörande dessa frågor).

Samtidigt har ordet libertarianism använts för att beskriva en attityd som respekterar status quo, men samtidigt önskar liberalisera – tendensen är att öka friheten, även om förändringarna kan vara måttliga. Jag kallar den standardlibertarianism, och ser den som i grund och botten samma sak som klassisk liberalism.

Den klassiska liberalismens uppgång

Den dubbla betydelsen av ”libertarianism” är dock inte självklar. I dag verkar användningen av epitetet ”klassisk liberalism” öka, vilket kan visa sig ske på standardlibertarianismens bekostnad. I så fall skulle libertarianism tappa sin ena betydelse, och enbart innebära nischlibertarianism.

Om utvecklingen fortsätter i den riktningen kommer jag själv inte att kunna kalla mig libertarian. Må så ske. ”Klassisk liberal” duger bra. Dessutom vore det en god sak att koppla ihop (standard)libertarianer med de klassiskt liberalkonservativa. Att ena dem under den klassiska liberalismens fana skulle kunna just åstadkomma det.

Det finns nämligen flera beröringspunkter mellan de klassiskt liberala och de frihetligt konservativa. Klassiska liberaler medger att frihet ibland måste offras för frihetens skull. Öppna gränser skulle till exempel öka friheten i direkt hänseende, men troligtvis minska friheten överlag eftersom de skulle få sociala, kulturella och politiska konsekvenser. Att eliminera försvarsbudgeten skulle öka friheten i direkt hänseende – skatterna skulle ju bli lägre – men också hota friheten genom att lämna landet oskyddat för yttre fiender.

Klassiska liberaler väger lagstiftningens direkta respektive indirekta konsekvenser för friheten mot varandra på många områden: invandring, utrikespolitik och försvar, miljöföroreningar och ekonomiska förehavanden vars nota hamnar i knät på skattebetalarna. Ofta landar de i samma slutsatser som frihetliga konservativa, som George Will, Thomas Sowell och Jonah Goldberg. Det gör däremot inte nischlibertarianerna, som tycker att de konservativa överdriver motsättningarna mellan direkt och övergripande frihet.

Konservatismen

Termen ”konservativ” har dock sina brister. För en vanlig amerikan innebär konservativ att man i allmänhet anser att Republikanerna är mindre hemska än Demokraterna. Begreppet antyder även en lojalitet mot status quo. Varje stat har dock sin egen status quo, som dessutom ändras med tiden, vilket gör att ordet ”konservativ” dras med samma problem som till exempel ordet ”hållbarhet”: det framgår inte vad det är som ska bevaras.

Medan klassiska liberaler och libertarianer har en bärande idé har konservatism bara något motsvarande om man tar till sig tankeströmningen såsom den presenteras i exempelvis den välrenommerade journalisten George Wills nya bok The Conservative Sensibility (2019). Där fastslås att det som ska bevaras i breda drag är klassisk liberalism.

Denna frihetliga konservatism må vara den ledande intellektuella konservatismen i USA, men den har konkurrens av andra. Socialkonservatismen är ett påtagligt exempel. I praktiken blir den minsta gemensamma nämnaren för de olika konservativa inriktningarna helt enkelt uppfattningen att Republikanerna är mindre hemska än Demokraterna.

Det är en uppfattning jag själv delar. Är jag därmed konservativ? På sätt och vis, men de etiketter jag väljer att använda har länge varit libertarian eller klassisk liberal.

Status quo

Det republikanska tältet må vara rymligt, men de som ryms därunder ser sig nog snarare som en koalition än ett läger. Inom koalitionen finns de som identifierar sig med klassiska liberaler, till och med de som själva kallar sig så. På motsvarande sätt finns bland klassiska liberaler konservativt lagda som medger att det utöver frihetsprincipen finns ett annat viktigt antagande som måste erkännas: status quo.

Om man menar att status quo har ett egenvärde enas utgångspunkten utan problem med frihetsprincipen om man bedömer reformer som minskar friheten. De både rubbar status quo och minskar friheten, alltså är de dåliga. Men om en reform ökar friheten hamnar frihetsprincipen och status quo på kollisionskurs. Värderar man status quo justeras den bevisbörda som måste uppnås för att frihetsprincipen ska åsidosättas; frihetsinskränkningen blir lättare att legitimera.

Frihetsprincipen har sina brister, gråzoner och undantag. Den berör inte alla viktiga aspekter av statsapparaten och den är inte självberättigande. Men om politisk teori intresserar en, får man vackert lov att vänja sig vid brister, gråzoner, undantag, ofullständighet och brist på grundvalar. Dessa begränsningar ger upphov till en uppsjö av paradoxer, komplikationer, osäkerhet och svåra val. Trots allt detta är övertygar frihetsprincipen, och ger det klassiskt liberala tänkandet en ryggrad.

En möjlig koalition

Sverige har en ärofull tradition av klassiskt liberala ekonomer, däribland Knut Wicksell, Gustav Cassel, Eli Heckscher och Erik Dahmén, och den fortsätter än i dag med individer som Magnus Henrekson. Sverige berikade den ursprungliga liberalismen med personer som Anders Chydenius, Hans Järta, Erik Gustav Geijer, Carl David Skogman, Lars Johan Hierta, Fredrika Bremer och Johan August Gripenstedt. Geijer, som klokt kombinerade konservativa och liberala tendenser, har översatts till engelska och publicerats av Timbro.

Under de senaste åren har olika grupper även i Sverige börjat förstå sina meningsskiljaktigheter och samarbeta bättre. Många konservativa återansluter sig till det liberala arvet då de inser att vad de främst vill bevara är klassik liberalism, och börjar känna sig mer bekväma med den sociala evolutionsteorin. Standardlibertarianer upptäcker allt oftare konservativa dygder, den liberala eller praktiska nationalismens meriter och förtjänsterna hos religioners och kvasireligioners tankesätt.

Standardlibertarianismen har bidragit med mycket, mycket tyder på att begreppet ”libertarian” huvudsakligen håller på att blekna bort till förmån för ”klassisk liberal”. Nischlibertarianerna kommer förmodligen att fortsätta kalla sig libertarianer, men vara en marginaliserad grupp på den politiska kartan.

Koalitionen mellan klassiska liberaler och frihetliga konservativa kan däremot komma att bli framgångsrik, särskilt om den förblir vänlig och hövlig mot sina motparter på vänsterkanten. Klassiska liberaler bör visa beslutsamhet, men även göra sitt för en fri och öppen debatt.

---

Texten är översatt från engelska.