Liberaler ska inte möta högerpopulism med vänsterpopulism

I Timbros utgåva av F A Hayeks Frihetens grundvalar finns en fristående text som fint beskriver den mållösa politikens problem. Under rubriken ”Därför är jag inte konservativ” summerar Hayek varför försvaret för det fria samhället behöver präglas av förutsebarhet och idépolitisk stringens:

Som den gyllene medelvägens förespråkare och utan något eget mål har de konservativa vägletts av tron att sanningen måste ligga någonstans mellan ytterligheterna, vilket resulterat i att de har ändrat sin inställning varje gång en mer extrem rörelse dykt upp på endera flygeln.

Emmanuel Macron skulle säkert, i likhet med många svenska liberaler, ilsket värja sig mot att placeras i detta sammanhang. Men Hayeks kritik är synnerligen relevant även för socialliberalismen i ett läge när den radikala populismen växer, både till höger och till vänster. Poängen med att förhålla sig till en självständig politisk idé är inte att man aldrig kan ingå en kompromiss. Poängen är att en genomtänkt principiell hållning skapar ett ankare som innebär att man inte tillförskansar sig tillfälliga segrar på den långsiktiga stridens bekostnad.

Jag hoppas naturligtvis att Macron kan leva upp till förväntningarna. Men det är en farlig utveckling om vi slutar granska politiker av alla färger med kritisk blick. 

• För det första kan inte svaret på populismen vara mer populism. Inspirerande ledare behövs som motkrafter till karismatiska mörkermän (och kvinnor) men vi är verkligen på ett sluttande plan om vi tror att det enda sättet att bemöta en världsfrånvänd överbudspolitik är med egna luftslott.
• För det andra är det oklart om vi vinner på att möta högerkollektivism med att acceptera vänsterkollektivism. Globaliseringstillvända marknadsliberaler trängs nu från båda håll: en nationalistisk höger och en protektionistisk vänster. Det är långt ifrån givet att det senare alternativet är mer att hålla i handen när det kommer till rörlighet – inte om man ser ekonomisk och individuell frihet som nära sammankopplade.
• För det tredje riskerar en otydlig agenda att i förlängningen stärka just de krafter både jag och Andreas Eriksson ser ett behov av att bekämpa. Risken för uppslitande svekdebatter och tilltagande cynism bland väljarna ökar när förväntningar trissas upp och de medryckande slagorden konkretiseras efter en valvinst.  

Just därför är den här debatten – om allianser, zonförsvar och egna gränser – så viktig att föra. Jag är väldigt glad att CUF vill delta i den!