Margareta Barabash: Legalisera cannabis för de sjukas skull

Det våras för cannabis världen över. Den strikta hållningen mot droger som fortfarande präglar stora delar av världen håller sakta med säkert på att luckras upp. Avregleringsvågen sveper nation efter nation. Uruguay blev startskottet efter den totala legaliseringen 2013, men det var efter Kanadas omsvängning som diskussionen på allvar blossade upp i västvärlden. Efter successiva avregleringar legaliserades substansen fullständigt 2018.

Ännu har få länder avkriminaliserat eller legaliserat cannabis. Däremot tillåter allt fler det för medicinskt bruk. Den gröna revolutionen tycks vara här för att stanna.

I dessa förändringens tider står drogkonservativa länder som Sverige i vägen för utvecklingen av de nya medicinerna. Då marknaden inte tillåts att existera överhuvudtaget, försvinner även incitamenten hos läkemedelsbolaget att utveckla sina produkter. Lagstiftningen försvårar även för forskarna att bedriva studier om substansens medicinska effekter, både positiva, men även negativa som risken för beroendeframkallning.

Det har bevisats gång på gång att cannabis lindrar åkommor som epilepsi och fungerar som smärtstillande, men det är fortfarande mycket svårt att få det utskrivet hos läkaren. I dag finns ett enda godkänt cannabisläkemedel i Sverige: Sativex. Detta till trots att det tycks finnas en växande efterfrågan på medicinsk cannabis. Förskrivningen av Sativex har mer än fördubblats de två senaste åren. Samtidigt bifaller Läkemedelsverket ett alltjämt ökande antal licenser för behandling med icke-godkända cannabispreparat. 2016 bifölls åtta licenser. 2018 låg siffran på 63.

Här finns en tydligt konflikt. Å ena sidan tycks den svenska allmänheten efterfråga medicinsk cannabis i en allt högre grad. I takt med att substansens roll i samhället diskuteras allt mer, ökar både kunskap och nyfikenhet. Å andra sidan görs inga seriösa försök från de flesta makthavares sida att gå folket till mötes.

Om en läkare gör bedömningen att patientens besvär bäst behandlas med cannabispreparat, bör resten av samhället rimligtvis lita på läkaren.

Med detta som grund kan tre problem identifieras. Det första är att medicin som kan vara nödvändig för en individs hälsa och välbefinnande görs otillgänglig. Minns till exempel fallet med Andreas Thörn, som brukade egenodlad cannabis i syfte att lindra sina kroniska smärtor då han funnit att det var det enda medlet som verkligen hjälpte. Efter en lång och utdragen rättsprocess dömdes han 2017 till villkorlig dom och dagsböter för narkotikabrott. En människas försök att slippa uppleva svår smärta betraktades som något problematiskt.

Om det visar sig att det enda som hjälper mot en åkomma är cannabis, bör den som lider rimligtvis få cannabis. Att neka en sjuk människa nödvändig behandling är ett övergrepp, oavsett om det kommer från en annan individ eller från staten.

Det andra problemet är misstron mot vårdsektorn. Statsmakten bör inte ifrågasätta läkarnas kunskaper och auktoritet utan goda skäl. Om en läkare gör bedömningen att patientens besvär bäst behandlas med cannabispreparat, bör resten av samhället rimligtvis lita på att läkaren har tagit det bästa beslutet för patienten. När det kommer till andra mediciner ifrågasätter utomstående sällan läkarens kompetens. Varför måste medicinsk cannabis behandlas annorlunda?

Det tredje problemet är inskränkningen av personlig autonomi. Staten bör inte styra och ställa i individens liv. Den nuvarande lagstiftningen respekterar varken vanliga människors eller läkares förmåga att ta ansvar och fatta goda beslut. Sådana attityder är inte bara kränkande, de tangerar även auktoritära ideologier. Ett fritt samhälle kan och bör inte tillåta detta.

Det är dags för Sverige att leva upp till ambitionen att vara ett progressivt och framstegsvänligt land, och legalisera medicinsk cannabis. Det är inte rimligt att vi tillåter onödigt lidande på grund av trångsynt folkhälsomoralism. Vi behöver inga fler fall som Andreas Thörns.