Ledarna som formade 1900-talet

Hur mycket påverkar enskilda personer historiens gång? Går det ens att göra skillnad när starka krafter är i rörelse? Frågorna är väl som de om arv och miljö – de kommer aldrig att besvaras fullt ut. Historikern Ian Kershaw gör åtminstone ett försök med tolv lagom långa essäer om europeiska politiker i sin nya bok Personality and Power (Allen Lane, 2022). 

Kershaw är kanske tidigare mest känd för sina böcker om Adolf Hitler och Nazi-Tyskland. Jodå, Hitler är med även i denna bok, men följer mallen som gäller för övriga personer. Och den mallen är rätt enkel, en beskrivning av själva personen, bakgrunden till den politiska karriären, omständigheterna som förde personen till makten och en utvärdering av det avtryck som gjordes i historien. Förutom Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher är samtliga män. Och alla är europeiska ledare under 1900-talet, beskrivna i hyfsat kronologisk ordning: Lenin, Mussolini, Stalin, Hitler, Churchill, de Gaulle, Adenauer, Franco, Tito, Thatcher, Gorbatjov och Kohl.

Avgränsningen är delvis gjord av praktiska skäl, men sannolikt också för att det är i Europa som Kershaw känner sig hemma. Förutom de frågor som återkommer i varje kapitel och som blir allt mindre intressanta för varje gång de ställs, erbjuder boken en intressant och detaljerad läsning, trots att det blir ganska översiktliga beskrivningar. Någon ingående psykologi blir det inte heller (mer än att Stalin nog inte riktigt var vid sina sinnens fulla bruk), utan snarare en rask återgivning av Europas våldsamma och blodiga historia. 

Att en majoritet av personerna i boken var diktatorer och att flera av de folkvalda hade tydligt auktoritära drag kan förvisso verka nedslående. Men ju mer hänsyn som behöver tas till medmänniskor, främst de egna medborgarna, desto svårare att driva igenom en egen vilja och därmed göra avtryck i historien. Adenauer och Thatcher behövde bli omvalda samtidigt som de var tvungna att reformera sina respektive länder. Churchill gjorde enastående insatser under kriget, men blev raskt bortröstad så snart freden infunnit sig. 

Ju mer makt samlad till en person, desto större risk att någon annan tillgriper våld.

Genomgående likheter är att en diktator som nått makten tämligen snabbt behöver börja oroa sig för att andra vill ta ens position. Ju mer makt som är samlad till en enda person, desto större risk att någon annan tillgriper våld. Diktaturen konstrueras därför genom det hårda användandet av våld mot de egna invånarna, även om ledaren till en början kan ha någon form av folklig legitimitet. Att våldet är så påtagligt närvarande ökar samtidigt risken för attentat. Den situationen skapar i sin tur paranoia, eftersom ledaren behöver ha lojala personer i sin mest förtrogna krets. Genom att dessa i sin tur har fått sin position och hela samhällsställning direkt från diktatorn kan stark lojalitet byggas. Men efterhand behöver denna lojalitet prövas, och då finns det i huvudsak två alternativ: ännu värre saker som de måste bekänna trohet till eller utrensningar.

I det senare fallet spelar det ingen roll om det är en Mussolini som startar krig i Afrika, en Hitler som vill förinta ett helt folk samtidigt som Berlin ska byggas om i monumental stil, eller en Tito som vältrar sig i lyx. Det viktiga är att makten manifesteras. Att rensa ut alla potentiella konkurrenter kan också ha sina sidor, som när Stalin lagom till andra världskrigets utbrott gjort sig av med dugliga officerare. 

Diktatorernas kapitel har färre dimensioner och ger mindre utrymme för reflektion. Det är betydligt mer intressant med de demokratiska ledarna, eftersom deras dilemman är så mycket tydligare. Adenauer hade inte bara att bygga upp demokratiska institutioner i den nya förbundsrepubliken och skapa ett ekonomiskt fungerande land. Han behövde också hantera att en stor del av det gamla Tyskland hamnat i Polen och att en ännu större del blivit en sovjetisk lydstat. Inrikes behövde hans CDU vinna val över Socialdemokraterna för att hans önskan om tydligare anknytning till Väst, främst USA och Nato, men även tätare band till den tidigare ärkefienden Frankrike, skulle kunna bli verklighet.

Att lyckas med allt detta på en gång var knappast enkelt. Hans finansminister Ludwig Erhard anses i allt högre grad vara den som mest förtjänar att betraktas som upphovsman till ”det tyska undret”. Den ekonomiska tillväxten var enastående när tyskarna ville lämna nazismen bakom sig och jämförelsen i utveckling med kommandoekonomin i DDR visar tydligt på marknadsekonomins förtjänster. 

Kershaw är inte lika imponerad av Thatchers resultat. Hon tillträder i en tid då Storbritannien kopplar från elen varje dag, där de döda inte begravs och där soporna samlas på Trafalgar Square. Utöver detta en skenande inflation och en stagnerande ekonomi. Monetarismen och försöken att spara i statens budget får visserligen en viss ordning, men långt ifrån så konsekvent och tydligt som anhängare hoppats på och motståndare befarat. I stället blir det den argentinska juntan som räddar hennes ställning och Falklandskriget blir en symbol för att det brittiska imperiet inte helt har brakat samman. Kanske är hennes mest bestående insats mötet med Gorbatjov på den tiden han var jordbruksminister. Hennes positiva omdöme om den blivande generalsekreteraren efter de tre fossilerade gubbarna Brezjnev, Andropov och Tjernenko, förmedlades till Reagan och bidrog till att den sovjetiske reformatorn blev respekterad i den demokratiska världen.

Gorbatjov, ja. Han ville förändra det ruttnande Sovjetunionen med glasnost och perestrojka. Till slut blev han avsatt, den röda flaggan halades 1991 och det imperium han styrt över fanns plötsligt inte längre. Hans beslut att inte skicka stridsvagnar till Berlin eller Leipzig gjorde att de folkliga protesterna 1989 ledde fram till Berlinmurens fall och Östblockets upplösning. Detta skilde honom från föregångarna som inte tycktes ha problem med att hjälpa kommunistiska marionetter i Polen, DDR, Ungern och Tjeckoslovakien att mörda egna medborgare. Och det förändrade historien. 

Rätt man på rätt plats lyckades på mindre än ett år se till att DDR blev en del av förbundsrepubliken.

Helmut Kohl är den verkligt annorlunda personen i boken. En rätt medelmåttig kansler som förnöjt åt fylld grismage och blev vald och omvald för att de tyska liberalerna bytte sida under det ekonomiskt starka 1980-talet. Men han råkade sedan bli rätt man på rätt plats och lyckades på mindre än ett år att se till att hela det gamla DDR blev en del av den demokratiska strukturen i den tyska förbundsrepubliken.

Det är klart att personer spelar roll. Deras förmågor, begränsningar och vilja kan alltid påverka eller vägleda utvecklingen på marginalen. Och ibland uppstår särskilda situationer då dessa egenskaper verkligen fäller avgörandet. Den tydligaste lärdomen är att en demokratiskt vald person ständigt behöver hantera flera olika frågor och förena detta med att försöka bli omvald eller ordna successionen på ett smidigt sätt. Diktatorerna kan fokusera på enskildheter, ändra spelreglerna och därmed klara sig längre tid – så länge de inte startar krig mot en övermäktig fiende. 

Boken ger inte direkt några nya svar eller insikter om de beskrivna personerna. Men det är en rask resa genom Europas 1900-tal, skriven ur ett perspektiv som skapar ett ganska heltäckande kollage av makthavare, länder och historia.