Låt oss ha det lite tråkigt
Det verkar inte vara populärt med reformer för att öka sparandet. Skuldsättningen ökar och politiker och Riksbanken skyller bolånefesten på varandra. Vem ska vid nästa finansiella kris försvara sig med att vi i vart fall hade roligt på vägen?
Den som spar, han har – fast inte så roligt, som en ändå väldigt fyndig parafrasering av det gamla svenska ordspråket lyder. Tyvärr kan det vara så att citatet ger uttryck för ett allmänt rådande samhällsanda. Man kan nämligen ana att hushållens sparkvot, efter att ha ökat sedan början av 2000-talet, börjar minska igen. Räknar man in såväl finansiellt sparande som värdet på fastigheter som svenskarna äger så sparade genomsnittshushållet 8,4 procent av sin disponibla inkomst förra året. Räknas just fastigheterna bort är det bara 4,6 procent – och då ingår ändå bostadsrättsandelar fortfarande. Det är tack och lov långt från de negativa siffror som fanns under 80-talet och senare halvan av 90-talet, men frågan är om det egentligen är tillräckligt.
Den som spar har nämligen rejält mycket bättre förutsättningar att kunna ha roligt i framtiden. Man blir mindre sårbar om det skulle uppstå ekonomiska svårigheter, oavsett om det bara är man själv som förlorar jobbet eller hela landet som drabbas av en lågkonjunktur. Man har också mer att leva på den dag man inte längre arbetar, vilket givet pensionssystemets utformning kan vara en anledning så god som någon.
Ändå har staten genom skattesystemet minskat incitamenten att spara de senaste åren. Först minskade Anders Borg avdragsrätten för privat pensionssparande, innan Magdalena Andersson tog bort den helt, och nu har hon bestämt sig för att höja skatten på det som det var tänkt att vi skulle spara i istället, investeringssparkonton. Avdragsrätten för bostadslån kvarstår dock.
Ibland – eller rätt ofta, faktiskt – kan det vara bra att ha lite mindre kul nu för att i stället kunna vara säker på att man inte får det riktigt tråkigt i framtiden.
Hushållens skuldsättning har också ökat konstant sedan 90-talet, och är nu uppe i 180 procent av den disponibla inkomsten. Det möjliggörs av rekordlåga räntor och av ränteavdrag, och möts inte av några skarpare åtgärder från politiskt håll. Politiker tycker att Riksbanken borde höja räntan för att bromsa prisökningen på lägenheter och fastigheter, medan Stefan Ingves vill att politikerna ska sänka ränteavdraget. Ingendera gör dock särskilt mycket med sina egna verktyg.
Det är mänskligt att inte alltid klara av att lyfta blicken och betrakta sin egen ekonomi ur ett längre perspektiv. Det betyder dock inte att det är bra, framför allt inte när politiker med ansvar för hela landets finansiella läge verkar drabbas av samma syndrom. Det är klart att det är roligt att göra av med pengarna i dag, men det betyder inte att det är rätt. Ibland – eller rätt ofta, faktiskt – kan det vara bra att ha lite mindre kul nu för att i stället kunna vara säker på att man inte får det riktigt tråkigt i framtiden.
Det ger inte alltid några glada miner kring köksbordet eller några större uppgångar i opinionen, men det ger å andra sidan inte några fullt utblommade ekonomiska kriser heller, vare sig de bara rör den egna familjen eller hela landet. Och uppstår de så hjälper det sällan att konstatera att man i alla fall hade roligt förut.