Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Låt företagen stämma media för förtal

I Sverige har företag inga juridiska möjligheter att värja sig mot mediala övertramp. Det är ett problem. Pamina Falck på Näringslivets Medieinstitut har rest till Norge, där lagstiftningen ser helt annorlunda ut, för att ta reda på vad Sverige kan lära sig.

I Sverige kan osaklig och felaktig information om företag spridas ostraffat. Denna brist på rättsmedel vid förtal av juridiska personer skadar företagen, vilket Näringslivets medieinstitut har rapporterat om vid flera tillfällen.

Förespråkarna av dagens ordning menar att ökade rättigheter för företag skulle skada den granskande journalistiken och leda till att redaktioner avstår från viktiga gräv av rädsla för att dras in i rättsliga processer. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke svarade på ett av NMI:s debattinlägg i Dagens Juridik med att rättigheter för juridiska personer ”skulle kunna leda till en formlig permafrost för den granskande journalistiken”.

Samtidigt finns det flera exempel på länder som anser att företag har rätt att stämma medier för förtal. Ett av dessa är Norge, ett land där företag sedan 1814 har haft rätt att åtala medier för förtal och som dessutom toppar listan på World Press Freedom Index där Sverige ligger trea. NMI besökte nyligen Norge för att undersöka om permafrosten lagt sig.

Jon Wessel-Aas är advokat i medierätt och yttrandefrihet på advokatbyrån Lund & Co och företräder bland annat journalister och redaktörer i förtalsmål. Vi möts på hans kontor i Oslo, ett stenkast från Norges Høyesterett.

Jon Wessel-Aas Foto: Pamina Falck

Vad anser du om att företag har rätt att åtala medier för förtal?

— Jag tycker att den rättigheten är helt självklar. Det rättsliga skyddet för företag kan bidra till att journalister skärper sig i sina granskningar och därmed gör ett noggrannare arbete vilket dessutom kan spilla över på granskning av privatpersoner. Företagens juridiska rättigheter kan alltså gynna journalistiken.

Yttrandefrihetsparagrafen §100 ingår i Norges grundlag. Till skillnad från Sverige har Norge ingen separat tryckfrihetslag som skyddar journalistiken, i stället är det en och samma yttrandefrihetsparagraf som skyddar journalister så väl som enskilda vid spridning av information.

Tror du att små redaktioner avstår från granskning av företag av rädsla för rättsliga repressalier?

— Jag kan tänka mig att det skulle kunna ha en negativ effekt på en liten redaktion som då avstår från granskning för risken att dras inför en dyr rättsprocess. Men det är svårt för mig att säga om det verkligen hämmar redaktioner i praktiken. Jag har aldrig hört norska medier klaga på att företagens rättigheter är ett problem i det journalistiska arbetet.

Finns det risk för att större företag missbrukar rättigheterna för att tysta medier?

— Det finns tillfällen då företag drar medier inför rätta av strategiska skäl. De kanske antar att de kommer att förlora men gör det för att framstå som bättre på marknaden och/eller försöka pressa mediet ekonomiskt. Jag var exempelvis nyligen med och drev ett sådant mål för TV 2:s räkning mot ett internationellt bolag som sålde kosttillskott genom en pyramidliknande struktur. Bolaget krävde mer än 70 miljoner kronor i ersättning i en kostsam och aggressiv process, men TV 2 vann i varje instans. Dock skulle jag säga att det är sällsynt att företag agerar på ett sådant sätt.

Det kan även finnas risker med att granska internationella bolag, resonerar Jon Wessel-Aas. Dessa gräv innebär inte sällan att stora mängder komplex information ska analyseras. I det arbetet är det lätt hänt att något går fel och blir det fel kan företagen kraftsamla med rättsliga medel mot dessa redaktioner. Men han anser samtidigt inte att den risken är skäl nog för att låta företag stå rättslösa mot medier.

— Snarare kan de negativa konsekvenserna av maktobalans mellan stora företag och små redaktioner begränsas med processuella medel. Exempelvis bör det inte vara allt för kostsamt för medier att försvara sig vid prövningar i domstol och det bör inte heller vara lätt att få medier fällda. Företag har inte heller samma skydd som enskilda enligt norsk rättspraxis.

I Norge prövas förtalsmål mot medier med samma domstolsförfaranden som övriga civilrättsliga mål. Detta skiljer sig från Sverige där tryckfrihetsbrott sker i särskild jurydomstol som delvis är konstruerad för att göra det svårt att få medier fällda. Bland annat består försvåringsprocessen i det svenska rättsförfarandet i att en friande dom mot medier aldrig kan överklagas, samtidigt som en fällande dom kan överklagas i två instanser.

Hur vanligt är det att företag stämmer medier?

— Jag skulle vilja hävda att risken för medier att bli stämda för en kritisk granskning är väldigt liten. Det är ovanligt att företag stämmer medier trots att företag granskas dagligen. Oftare händer det att det är enskilda – till exempel ett bolags VD – som utsätts för kritik och som går till domstolarna. Enskilda har också ett starkare skydd mot angrepp på sin integritet, både i den norska grundlagen och i Europakonventionen.

Är det vanligt att medier fälls när väl ett mål prövas i domstol?

— Nej, det händer, men är rätt sällsynt. Även om journalister inte ges en formell särställning i norsk lag så har rättspraxis utformats så att de ska vara svårt att få journalister och redaktörer fällda. I vart fall när det handlar om journalistik och redaktioner som arbetat i enlighet med grundläggande etiska principer.

Under 90-talet genomgick Norge en förändring i hur förtalsmål mot medier skulle prövas. Norska domstolar hade under en tid format praxis till yttrandefrihetens och journalistikens nackdel. Brottsbalken (där förtal förr var reglerat men som nu regleras i civilrätten) tolkades ordagrant och yttrandefrihetens mer svävande formuleringar värderades i praktiken ner när yttrandefrihet ställdes mot den enskildes rättigheter. Det som i Norge kallas ”paradigmskiftet” innebar en vändning i denna trend. Vändningen bestod delvis av tre fällande domar i Europadomstolen där domarna menade att norsk lag gav ett för lågt skydd för medier. Paradigmskiftet innebar därmed att yttrandefrihetens skydd för spridning av information stärktes.

— Man skulle kunna hävda att ni i Sverige har det omvända problemet från hur vi hade det innan det så kallade paradigmskiftet. Givet hur svensk lag kring tryckfrihetsfrågor är strukturerad, är jag lite förvånad att Sverige inte har prövats mot Europakonventionen i högre utsträckning gällande enskildas rättigheter enligt artikel 8, avslutar Jon Wessel-Aas.