Lägre marginalskatt är moraliskt rätt

År 2018 nylanserade Ulf Kristersson parollen ”hälften kvar”. Det var en ledstjärna under den senaste genomgripande skattereformen i Sverige från början av 1990-talet – ”århundradets skattereform” – som i sin tur hade sitt ursprung i 1970- och 80-talets skattedebatt. På den tiden kunde, som Astrid Lindgren visade med sagan om Pomperipossa, marginalskatten överstiga 100 procent.

Hälften kvar innebär att (minst) hälften av en löne- eller inkomstökning ska behållas av löntagaren. Århundradets skattereform träffades mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet, men redan 1995 frångick Socialdemokraterna principen om hälften kvar när de införde värnskatten – ett påslag på den statliga inkomstskatten om fem procent för de som tjänade över en viss nivå.

I en intervju med Dagens industri förklarade Kristersson prioriteringen: ”Om staten tar mer än hälften av dina pengar när du jobbar extra, då tar staten för mycket och vi kan inte ha konfiskatoriska skatter i Sverige.” Nu har Kristersson snart varit statsminister i två år och om Sverige ska sluta ha vad han kallar konfiskatoriska skatter är det hög tid att skrida till verket.

Om Sverige ska sluta ha vad Kristersson kallar konfiskatoriska skatter är det hög tid att skrida till verket.

I dag är den högsta marginalskatten 55,6 procent. Tre av de procenten är avtrappat jobbskatteavdrag. Avtrappningen av jobbskatteavdraget infördes av den socialdemokratiska regeringen år 2016. Den träffar de som tjänar drygt 60 000 kronor i månaden och innebär alltså att de betalar tre procent mer i skatt på varje intjänad krona över det beloppet.

Kristersson har rätt i att de högsta marginalskatterna är konfiskatoriska. Värnskatten, som skulle vara tillfällig men som avskaffades först 2019, har som Svenskt Näringsliv visat varit en förlustaffär för staten. Det innebär att när skatten avskaffades ökade skatteintäkterna, eftersom människors beteende påverkades – fler arbetade mer när de fick behålla mer av sin lön.

Allt talar för att liknande resultat skulle uppnås om avtrappningen av jobbskatteavdraget slopades. Riksrevisionen, IFAU och till och med Regeringskansliet självt har räknat på saken och kommit fram till att det skulle vara åtminstone statsfinansiellt neutralt, troligen innebära högre skatteintäkter. Den moraliska positionen är därmed givetvis att avtrappningen bör slopas.

När värnskatten avskaffades ökade skatteintäkterna.

Ett viktigt skäl till att värnskatten inte avskaffades under Allianstiden var troligen en rädsla för etiketten att man prioriterar skattesänkningar för ”de rika”. Man var med andra ord rädd för den känslomässiga debatten om skatt. Det vittnar om en dyster syn på befolkningens förmåga att ta till sig kunskap om hur skatter fungerar. Mönstret riskerar nu att upprepas i frågan om avtrappningen av jobbskatteavdraget.

Även den som tycker att man bör betala högre skatt ju mer man tjänar borde tycka att hög skatt är dåligt om det leder till lägre intäkter för staten. Låt vänstern gasta om ”de rika” bäst de vill. Den avskaffade värnskatten visar att det är statsfinansiellt lönsamt att sänka de högsta marginalskatterna. Lita på svenska folkets förmåga att ta till sig sådan fakta.

Moderaterna måste våga sänka skatten för fler än de med låga inkomster. Räds inte en debatt om de högsta marginalskatterna – omfamna den, och vinn den med både ekonomiska och moraliska argument.