Lägre löner – om kvinnor själva får välja

Det så kallade lönegapet, det vill säga skillnaden i genomsnittsinkomst för män och kvinnor, lyfts ofta fram som en feministisk kampfråga. Tanken är att löneskillnaderna är en produkt av sexism eller könsmaktsordningen; föreslår man att män och kvinnor kanske helt enkelt gör olika karriärval möts man med misstänksamhet, som om man försöker sopa ”problemet” under mattan.

I själva verket pekar alltmer på att det inte finns något problem över huvud taget. Nyligen presenterade Harvardforskarna Valentin Bolotnyy och Natalia Emanuel forskningsresultat som visar att det är fri vilja, inte diskriminering, som gör att män i genomsnitt tjänar mer än kvinnor. Bolotnyy och Emanuel har studerat data från Massachusetts Bay Transportation Authority, ett amerikanskt kollektivtrafikföretag med enhetliga timlöner där arbetare befordras baserat på hur länge de arbetat, inte baserat på prestation.

Manliga och kvinnliga kollegor befordras alltså enligt samma schema, får lön helt oberoende av hur de presterar – eller upplevs prestera – och har samma valmöjligheter vad gäller schemaläggning, vilka rutter man kör, ledighet och övertid. Även om sexism skulle existera i företaget skulle den helt enkelt inte ha något svängrum. Ordningen är för rigid för att det ska gå att favorisera någon över någon annan.

Ändå identifierade Harvard-forskarna en löneskillnad mellan män och kvinnor. Och de hittade en förklaring:

Manliga lokförare och busschaufförer arbetade omkring 83 procent mer övertid än sina kvinnliga kollegor och var dubbelt så benägna att tacka ja till övertid – som ger 1,5 gånger pengarna – med kort varsel, och att omkring dubbelt så många kvinnor som män aldrig arbetade övertid. De manliga arbetarna tog 48 procent färre timmar obetald ledighet enligt Family Medical Leave Act. Kvinnliga arbetare var mer benägna att ta mindre önskvärda rutter om det innebar mindre jobb på nätter, helger och kring storhelger.

Med andra ord: Även där vi kan vara relativt säkra på att diskriminering inte har skett, gör kvinnor val som missgynnar dem ekonomiskt – även om de förstås kan gynna dem på andra sätt.

Nästa argumentationsvåg brukar vara att lönegapet kanske inte beror på diskriminering, men att det orsakas av skadliga könsroller som tvingar kvinnor att göra ”fel” karriärval. Problemet i sammanhanget är ordet ”fel”. Ett beslut som för dig kan vara rätt kan vara fel för mig, och vice versa. En hög lön är inte högst upp på allas agenda. Alla anser inte att de förlorar något viktigt för att de går miste om pengar de hade kunnat tjäna på ett sent nattpass eller en mer tidskrävande chefsposition.

Enskilda individer ska inte offras för det statistiska utfallets skull.

Att antyda att ett karriärval är fel om det leder till att man går miste om pengar är att omyndigförklara dem – både män och kvinnor – som prioriterar ökad fritid, självständighet eller mer tid med familjen. Att utgå ifrån att den som gör ”fel” val är förtryckt av en osynlig struktur eller ett viljelöst offer för könsmaktsordningen är respektlöst.

Dessutom saknar sådana påståenden stöd i forskningen. Nyligen presenterades en studie som visade att ju mer jämställt ett land är, desto mer ökar könsskillnaderna i hur människor bedömer sina personligheter, och i samband med den nämnde psykologiforskaren Erik Mac Giolla att könsskillnader vid val av utbildning följer liknande mönster. Som exempel nämner han att Sverige har en lägre andel kvinnor kvinnor inom typiska ingenjörsutbildningar än Algeriet.

Med andra ord finns det all anledning att ifrågasätta narrativet om att ojämställda normer får kvinnor att välja bort mansdominerade utbildningsvägar (och därmed även yrkesvägar) mot sin vilja.

Slutligen finns de som menar att problemet med lönegapet inte så mycket är varför det har uppstått, som vad det får för effekter. Att kvinnor i högre grad väljer att stanna hemma med sina barn, eller prioriterar bort att jobba övertid, gör att kvinnor som grupp uppfattas som mindre produktiv. Det kan i sin tur missgynna kvinnor vid anställning och befordran.

Förmodligen finns en sådan risk. Men idén att kvinnor på något vis ska styras att göra val de annars inte hade gjort för kollektivets bästa är oacceptabel – lika oacceptabel som idén att lönegapet ska stängas till varje pris, oavsett vad det beror på. Enskilda individer ska inte offras för det statistiska utfallets skull genom att tvingas eller förmås göra vissa val. Den som (trots forskningen) är benhårt övertygad om att könsrollerna styr kvinnors val, borde i rimlighetens namn vara lika negativ till idén att staten, facket eller Jämställdhetsmyndigheten ska styra deras val.