
I paradiset kan ingen höra dig skrika
Den nya romanen Mot paradiset lämnar läsaren med frågan om vad det egentligen var vi höll på med under pandemin.
Den nya romanen Mot paradiset lämnar läsaren med frågan om vad det egentligen var vi höll på med under pandemin.
Margareta Barabash har läst klimatromanen Det är tropiska nätter nu och tycker att högern borde ta klimatångesten på allvar.
Kultursektorn vill gärna se kulturministern som sin främsta företrädare.
Den allt mer psykologiserande och kommenterande bevakningen av svensk politik gör det allt svårare att få vettiga svar på vem som faktiskt är ansvarig.
Riktig politik formas i regeringskansliet och riksdagen. Allt annat är bara media.
Den östtyska alkoholhistorien lär oss om både kulturen bakom järnridån och fördelen med fria samhällen.
Hoten mot yttrandefrihet på universiteten har gjort att akademiker startar nya plattformar för utbildning.
Gudstjänster kan inte likställas med hockeymatcher.
Thomas Sowell har under sin karriär drivits av en ständig önskan om att bättre kunna förstå och förklara sin samtid.
Butiker, restauranger och kaféer som oavbrutet spelar musik reducerar konsten till ofrånkomligt bakgrundsbrus.
De glansiga veckomagasinen riktade till unga tjejer öppnade dörren in till en existentiell och kulturell gemenskap.
Ett starkt offentligt samtal måste utformas efter människans begränsade förmåga att hantera komplexitet.
Klimaträdslan bland unga bör tas på allvar, men att underblåsa den gör mer skada än nytta.
Det är fria människor som genom eget agerande gör världen bättre.
En vecka efter dödsbeskedet dröjer sig känslan kvar: Sverige har inte gjort sig förtjänt av konstnärer som Lars Vilks.
Jonathan Rauch bok "The Constitution of Knowledge" är en argumentation för yttrandefrihet, sanningssökande och integritet.
Techbolagens kritiker börjar låta allt mer som 1700-talets adelsstånd.
Perioden mellan andra världskrigets slut och millennieskiftet glöms bort i dagens historieundervisning.
När public service-medier försöker att runda den typ av granskning som de själva utsätter andra för förlorar de sin trovärdighet.
Skattemyndigheternas fantasi känner inga gränser – utom möjligen medborgarnas kreativitet i ansträngningarna för att undkomma fogden.