Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lekfull musikal om nyliberal ekonom

Trollkarlen från Chicago är något så ovanligt som en musikal om Milton Friedman. I sång och dans beskrivs hans liv och idéer. Trots vissa brister är det en fin framställning av ett nittonhundratal där planekonomin var ett riktigt hot även i väst.

Illustration: Nanna Johansson

Det är inte varje dag det sätts upp musikaler om ekonomi­pristagare. I Trollkarlen från Chicago berättar teatergruppen Östfronten på ett lekfullt sätt historien om Milton Friedman, en av världens viktigaste förkämpar för ekonomisk frihet. Manusförfattaren Dag Thelander tycker nog att nyliberalismen är naiv, men det är ingen satir han har skrivit. ”Vi har verkligen försökt att ta det nyliberala budskapet på allvar, att inte ironisera eller vara sarkastiska, utan se världen ur Milton Friedmans ögon”, säger Thelander till Flamman. I stort sett lyckas de.

Trollkarlen från Chicago
Text: Dag Thelander.
Musik: Per Wickström.
Regi: Arn-Henrik Blomqvist.
I rollerna: Lidia Bäck, Madeléne Evertsson, Malin Tengvard.
Scen: Teater Tribunalen.
Trollkarlen från Chicago visas även på Uppsala stadsteater 27–29 maj.

Uppsättningen börjar i den lilla staden Rahway, New Jersey, där Milton Friedman växte upp. Hans föräldrar var östeuropeiska judiska invandrare som levde ett enkelt liv. Milton Friedman hade ett gott läshuvud och kunde snabbt gå vidare till universitetet, där han lärde sig älska matematik, ekonomi och sin livskamrat Rose. (Av någon anledning framställs Friedmans föräldrar som motståndare till att han vidareutbildade sig, vilket inte stämmer.)

På universitetet formas Milton Friedmans tro på den fria marknaden. Ändå hamnar han efter studierna i statens tjänst, som utredare för implementeringen av Franklin D. Roosevelts New Deal. Scenerna påminner om hur planekonomin var ett verkligt hot i mitten på nittonhundratalet, men även om dess ofrivilliga komik. Arbetet är hycklande och själadödande. Friedman lyder under självgoda män med uppblåsta egon. Utredningarna måste levereras snabbt, men det gör ingenting: slutsatserna är ändå bestämda i förväg.

I en sång beskriver han marknaden med hjälp av kvarg: när köparen och säljaren får komma överens om priset blir alla nöjda

När Friedman påpekar fel i modellerna får han tillsägelser. Matematiken är inte viktig, beräkningarna är ovidkommande, politiska mål ska nås. Det är en elak men träffande bild av politiken och byråkratin, som personifieras av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes. Enligt byråkraterna har Keynes ”svar på alla problem i samhället”. Hans ande får sedan följa med som antagonist genom Friedmans liv – många praktiskt lagda män visar sig vara slavar under Keynes.

Efter åren i staten får Friedman komma tillbaka till akademin och blomma ut som marknadsekonomins förkunnare. I en sång beskriver han marknaden med hjälp av kvarg: när köparen och säljaren får komma överens om priset blir alla nöjda, men monopol, prisregleringar, subventioner och karteller gör samhället fattigare. På bara några minuters sång och dans täcker de innehållet i A-kursen i mikroekonomi.

En annan sång ägnas åt Phillipskurvan. Ekonomen William Phillips beskrev 1958 sambandet mellan inflation och arbetslöshet: när inflationen klättrar upp går arbetslösheten ner. Det illustreras på scen genom att inflationen och arbetslösheten klättrar upp och ned på en stege. Rose sjunger:

folk litade på hans kurva tills Milton en dag
förstod att effekten var av tillfälligt slag

Milton Friedman förutsåg nämligen att Phillipskurvans samband bara skulle hålla på kort sikt; på lång sikt skulle både inflationen och arbetslösheten stiga samtidigt. När förutsägelsen slog in – i form av stagflationen efter oljekrisen på 1970-talet – blev han en stjärna.

Lidia Bäck som Milton Friedman, i bakgrunden Malin Tegnvard som John Maynard Keynes m.fl. och Madeléne Evertsson som Rose Friedman m.fl. Foto: Adam Vesterbacka

Inflationen tyngde många länder, och Friedman fick turnera världen runt för att ge råd om hur den kunde bekämpas. Ett kontroversiellt besök var till Chile i mars 1975, inte långt efter att Augusto Pinochet genomfört en statskupp och gjort sig till diktator.

Där höll Milton Friedman ett föredrag om ekonomin för bland andra representanter för regeringen. Föredraget finns översatt och återgivet på svenska i Ekonomisk Debatt under rubriken ”Recept för Chile”. Friedman beskriver symptomen (för mycket inflation), sjukdomen (för snabbt ökande penningmängd) och de bakomliggande skälen (budget­underskott). Receptet: offentliga utgifter måste kapas, så att budget­under­skottet försvinner, staten inte längre behöver finansiera sina utgifter med att trycka pengar, och inflationen går ned. Det kommer att vara kortsiktigt smärtsamt men långsiktigt belönande. För att mildra de negativa effekterna borde man bland annat ge ”arbetslöshetsunderstöd till dem som blir avskedade från offentliga tjänster, och vidtaga åtgärder för att hjälpa dem som drabbas hårt”.

Kopplingen till Chile gjorde att Friedman utsattes för hårda protester i samband med utdelning av Nobelpriset. Teatern tar fasta på det, och under en lång stund går folkets sång på scenen: ”Vi hatar / Vi hatar / Vi hatar Milton Friedman”.

Men Friedmans recept för Chile var samma grundläggande principer som han beskrev överallt. Han bidrog till Deng Xiaopings liberaliseringar av Kina, utan att någonsin kopplas samman med den kinesiska regimens kommunism. Lägger man därtill att han höll ytterligare två anföranden under sin resa i Chile där han beskrev Pinochets regering som ”en som förnekade och undertryckte friheten i många viktiga hänseenden” och hans förhoppning ”att chilenarna i en nära framtid återigen skulle åtnjuta fullständig politisk och intellektuell frihet”, blir det närmast löjeväckande att beskriva honom som medlöpare med en brutal diktatur.

Kritiken mot Milton Friedman var ändå inte nådig. I Dagens Nyheter beskrevs Friedman som ”småväxt och utomordentligt argsint”, Social­demokraterna på Lidingö ville ställa Nobelkommittén inför rätta för att han fick ekonomipriset och Aftonbladets ledarsida drog alla växlar på kopplingen till Chile: ”Nästa gång ger kanske herrarna i Vetenskaps­akademien ekonomipriset postumt till någon av Nazitysklands ekonomer.”

Den fria värld vi lever i har Milton Friedman att tacka för mycket

Östfronten nöjer sig dock inte med den verkliga kritiken, utan hittar på sin egen. Deras Friedman berättar inte bara om hård ekonomisk politik, utan pekar ut för Pinochet vilka personer som kan förväntas invända – det blir en dödslista för diktatorn. I den annars rätt verklighetsnära levnadsteckningen sticker sådana falska anklagelser i ögonen.

Invändningen till trots är det en musikal som påminner oss om Milton Friedmans verk. Han får ge råd till regeringar och se sina idéer få genomslag över hela världen. Tack vare honom avskaffas värnplikten i USA, han bidrar till friare handel, färre statliga regler och framgångar för liberaliseringar under politiker som Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Deng Xiaoping. Vad som är minst lika viktigt är hans inflytande, genom insmugglade böcker, öster om järnridån, vilket bidrog till både diktaturers och planekonomiers fall. Den fria värld vi lever i har Milton Friedman att tacka för mycket.

I sin musikal förmedlar Östfronten en fin biografi över Friedmans nyfikenhet på världen och hans vilja att förbättra den. Därtill är det sällan man får se så pedagogiska sånger om utbudskurvor och stagflation.

Tips på vidare läsning: Frihet att välja av Milton och Rose Friedman