Kristdemokraterna måste börja slåss
De senaste åren har frågor som rör religion och värderingar blivit allt viktigare. Samtidigt har det parti som bildades för att driva just sådana frågor ett allt svagare stöd. Om Kristdemokraterna ska ha en framtid i svensk politik måste de ta strid för sina grundläggande värderingar, skriver Andreas Johansson Heinö.
Kristdemokraternas tillkomst i mitten av 1960-talet framstår som paradoxal. När världens mest sekulariserade land var som allra mest sekulariserat – just då bildas ett kristet parti.
I själva verket var Kristen Demokratisk Samling – som partiet hette vid bildandet 1964 – ingen anomali utan en fullt logisk motreaktion från en alltmer trängd minoritet. Och särskilt udda var inte partiets ståndpunkter. Namninsamlingen mot kristendomsämnets avskaffande i gymnasieskolan hade året innan samlat över två miljoner underskrifter. Långt fler än de två procent som röstade på KDS under 1970- och 1980-talen delade partiets åsikter om pornografi, abort och vårdnadsbidrag. Men få såg frågorna som tillräckligt viktiga för att avgöra valet av parti.
Så KDS bytte namn, sekulariserades och tog plats till höger i politiken. Under framgångsåren på 1990- och början på 2000-talen kombinerades generös bistånds- och flyktingpolitik med mer etik i politiken och kritik av bidragsfusk.
Fyra förlustval senare är partiet i djup kris. Risken att KD missar riksdagen 2018 är överhängande; partiet har inte varit över riksdagsspärren i mer än enstaka mätningar sedan valet. Så svaga siffror har KD inte haft sedan 1980-talet.
Det finns förstås många orsaker, inte minst har åtta år av anpassning till koalitionsregerandets vardag slipat ner partiets profil. Det är i dag inte alldeles enkelt att särskilja KD från de andra borgerliga partierna.
Långsiktigt är detta inte hållbart. Inte minst i den ekonomiska politiken är skillnaderna alltför små för att motivera fyra – eller ens tre – borgerliga partier. Ska KD ha en framtid måste partiet hitta tillbaka till en egen identitet. Och identitet formas i konflikt med någon annan.
Den goda nyheten är att det finns gott om motståndare för KD att börja slåss med.
Religions- och värderingsfrågor har nämligen aldrig varit hetare i den politiska debatten än de är nu. Ingenting talar för att intresset kommer att svalna. Om KD släpper konflikträdslan och vågar ta strid för sina ideal även mot partier det i övrigt delar samsyn men har det en utmärkt chans att placera sig själva i debattens centrum.
Först och främst som försvarare av religionsfrihet och minoritetsrättigheter mot dem som vill göra inte bara staten utan även samhället sekulärt. På 1960-talet var detta frågor som skiljde vänster från höger; i dag är landskapet förändrat. Men att Liberalerna numera gör gemensam sak med Vänsterpartiet i kampen mot konfessionella skolor är visserligen dåligt för Sverige, men det är bra för Kristdemokraterna. Här finns en ideologisk konflikt som i all sin enkelhet förklarar varför partiet behövs.
Men Kristdemokraterna kan också fylla ett större tomrum, bortom de religiösa frågorna, som det borgerliga parti som på allvar försvarar ett mångkulturellt Sverige. Det har gått fort utför sedan opinions-Sverige övergav ”vi gillar olika”-retoriken. I dag finns inget parti i Sverige som utan reservationer försvarar minoriteters rättigheter. Men KD bildades av företrädare för en religiös minoritet; denna erfarenhet är och förblir partiets själ (vilket förklarar varför KD aldrig var rätt avsändare för ”verklighetens folk”-retorik). Här finns ett allt större tomrum att fylla för den som inte ser en islamist bakom varje slöja.
Följaktligen bör KD även söka strid mot den aggressiva, konservativa retorik som ställer svenskt mot utländskt, kristet mot muslimskt. Kristdemokraterna har här mer trovärdighet än de flesta. Partiet tog avstånd från relativismen långt innan det var trendigt. Hela partiets existens vilar på att det finns rätt och fel. När SD yrar om psalmer på skolavslutningar kan KD påminna om att man försvarat detta i femtio år, utan att för den skull förfalla till en banal nationalistisk retorik.
Kristdemokraterna bör också höja temperaturen i kvoteringsdebatten. Partiet är och förblir den bästa garanten för att en borgerlig regering inte börjar kvotera bolagsstyrelser eller fortsätter kvotera föräldraförsäkringen. Inget av de andra partierna är att lita på. Med KD i riksdagen är chansen betydligt större att Alliansen inte bara kan regera utan också driver en liberal politik i grundläggande frihetsfrågor.
Ovanstående är inte ett recept för hur man blir ett tjugoprocentsparti. Men det är vägen tillbaka till en tydlig idé om varför man finns och varför man ska övertyga väljare att rösta på partiet. Om det inte räcker har man i alla fall förlorat på en idé som var värd att försvara. Hellre det än hänga kvar enbart på moderata taktikröster.